Hej kompisar,

jag kan gissa mig till att ni tycker det är skittrist att läsa om mina ruvardagar och mitt jävla gnäll om hur jag mår. Jag får försöka hitta på nått skojjigt att skriva mellan ruvarinläggen.

Dag 7 alltså. En vecka sen insättning och igår sov jag i princip bort hela dagen i soffan. Jag kände mig febrig, låg i soffan, gnällde, fick soppa av A och sov lite till. Sen sov jag 12h under natten och vaknade idag med en mensvärksliknande känsla i magen. Ni vet den där känslan när det värker till i magen och det är dags för mens och man tänker "nu måste jag nog börjat blöda" och så går man och kollar (och så brukar det va blod).

Men inget blod här. Jag går på helspänn och bara väntar med fruktan att den ska komma. Har läst i IVF-bloggar att en del börjat blöda på dag 9 som tidigast... så vem vet. Jag är fortfarande dålig i magen, har humörssvängningar och har börjat drömma konstiga drömmar om att jag är gravid eller till och med har fått barn. Jag vet inte vad jag ska göra med barnet i drömmen och barnet är svårt att hålla och det känns som om jag tappar det ur mina händer hela tiden. Drömmarna är ångestfyllda och tunga, hela tiden känner jag hur mycket jag älskar mitt barn men kan aldrig njuta av det. Nu när jag skriver drömmen i ord inser jag hur sorgligt det egentligen är, att det är ganska uppenbart varför jag drömmer sådär. Jag blir ledsen.

Det är tuffare än vad jag vill visa att det är.

---

Jag klarade inte ens att skriva klart det här inlägget innan jag bröt ihop. Det är så mycket som känns pressande på mig nu. Jag måste klara av min uppsats för att bli examinerad och jag har ingen ork att ens titta åt den. Klarar jag inte den, vad gör jag då? Då blir det kaos med allt.

Jag tror jag behöver någon att prata med. Jag måste söka hjälp. Förlåt för ett sånt deprimerande inlägg. Hoppas ni andra ruvare där ute kämpar på, för det känns som om jag ligger ner.

Vaknade upp och hamnade mitt i min egen diarée-attack när jag skulle på toa. Hade kramper i magen och när jag satt där började det svarta för ögonen och jag hade svett-attacker och illamående så jag visste inte om jag skulle stoppa huvet i toan också.

Vet inte hur länge jag satt där och var livrädd att jag skulle svimma av. Tänk om jag gjort det och inte vaknat förens A kommit hem från jobbet och hittat mig nerbajsad på toalettgolvet. Jag fick panik och lyckades ta mig till sängen och försökte ringa A utan att han svarade. Tusen saker for i mitt huvud; utomkveds, missfall, ailien-födsel eller magsjuka. A ringde upp tillslut och jag snyftade fram hur jag mått och nu ringer han varje timma och är orolig och för att kolla att jag inte bajs-svimmar igen.

Sov i flera timmar helt utmattad och vaknade för en timma sen... Jag har lyckats plocka ihop mig själv och tagit mig till köksbordet för lite frukost. Tycker det är konstigt om vaggiasarna skulle ha startat det här, jag hoppas det inte kommer tillbaka iaf. Fy fan för den här månaden, har ju aldrig varit så dålig så här ofta någonsin i mitt liv!

---

EDIT 30 min senare.

Har ett sånt jävla kukenifittanhelvetesskitanus illamående. Ursäkta mitt hemska språk, men det här  fansjävlaskithelvetes illamåendet ska fan va ett tecken på att jag är med barn annars ... annars... GAH! (som ni märker är mitt humör -som det så vackert kallas- "påverkat" idag).

Allt svänger till höger och vänster. Både humör, illamående, tröttheten och värken i magen. Men egentligen skulle jag påstå att jag inte känner eller märker några tecken att det skulle gå åt rätt håll. Jag känner inget som skulle vara annorlunda eller tycker att det känns "speciellt". Men av de bloggar jag har läst har iofs tjejerna precis sagt det: "att de inte kännde någonting, och sen var det bara ett plus". Det är 12 jävla dagar kvar till rekommenderad testdag. Jag kommer testa innan och hela tiden fram till testdagen och även ett par dagar efter... om inte mensen kommer då förstås.

Idag är det 1:a advent och vi ska strax iväg på glöggmys hos en granne/kompis till oss... tycker sånna tillställningar mest blir jobbiga nu när jag inte ska dricka alkohol. Vad ska man säga för att det inte ska bli för uppenbart? Om det inte finns alkoholfria alternativ kommer jag ju sitta utan dricka och jag vill ju inte ha "all eyes on me". Fan också. Har ingen lust att gå, men nu måste jag... Sitter redan nu och funderar på hur länge man "måste" stanna för att sen lite snyggt sticka iväg... Känner att jag inte alls är på humör för att hänga med folk.

---

EDIT:

Det var jättemysigt på adventsfikat hos grannen. De hade bakat och gjort allt från pepparkakshus, pepparkaksgubbar med våra namn ingraverade på- till snögubbsmashmallows och hemmagjord knäck och kola. Helmysigt och fint. Jag tittade på allt och svor över min diabetes och LCHF-diet.

Jag minglade runt med min glöggmugg och bytte med A när han var klar med sin. Informerade A innan vi gick dit att jag tyckte att det var jobbigt med "alkohol-grejen" och han spelade med när jag ville byta mugg med honom. Eller han blev väl bara glad som fick fyra koppar glögg gissar jag på. Men det kändes skönt att jag SA det till honom, så han kunde förstå och hjälpa mig. Tänk vad lite kommunikation kan göra.

Efter någon timma traskade vi hem med ett stopp på Konsum för att köpa matvaror till vår fajitaskväll. Vi lagade egen guccamole och fajitaskyckling och såg på film med massa tända ljus runt omkring oss. Eftersom jag tog en vaggis där på kvällen blev jag så trött och somnade i soffan och vaknade upp groggy och illamående. Men med lite te och lite pussar känns det bättre. Min fina A är verkligen min bästa vän! ♥

I Kuala Lumpur, Malaysia december 2009.

Haha, så fantastiskt söt bild!

Proggis-vaggisarna gör mig TRÖTT!

... brösten spänner och det spänner i livmodern. Har läst att man lätt kan bli lurad av progesteronet och "tro" att det är graviditetssymptom. Så jag håller förhoppninarna låga och försöker bara vara lugn och fin angående detta.

 

håller på och samlar ihop alla utlägg vi gjort för resor till och från Örebro samt hotellvistelsen. Är inte så enkelt som man vill tro, då vi köpt biljetterna via nätet och fått dem via sms-biljett. Så jag måste hålla på och skriva ut alla kvitton på min skrivare som för övrigt har dåligt med bläck (så klart) och dessutom har vi båda två köpt biljetter så jag måste hålla på och kolla med A vilka biljetter det är han har på sin mail osv...

Jaja, inget ni bryr er om. Men om ni ska hålla på och resa utomläns för att göra IVF så är det smidigast om EN köper alla biljetter fram och tillbaka så det blir lättare att hålla reda på kvitton o så.
Dessutom drar de 140kr för varje biljett, men efter som två biljetter (för oss) kostar ca 640kr så får vi tillbaka ganska mycket iaf.

Fick även reda på att utlägg för biljetter ska skickas till en adress och utlägg för boende till en annan. Fan de borde betala mig per timma för allt jävla kvitto-fix jag måste hålla på med.

Inget illamående so far. Har det annars pö om pö under dagarna. Det är väl ägglossningssprutan som ligger och snurrar i kroppen eller kanske vagitorierna som bråkar. Är dålig i magen, bubblar och bråkar... Eftersom jag inte äter kolhydrater brukar jag aldrig vara lös i magen, så nått är det som påverkar. Annars är det molande värk och stickningar i magen som gör sig påminda.

---

Ikväll är det middagsbjudning här hemma för en massa par vi gillar att umgås med. Jag tänkte göra höstig köttgryta och bjuda på tiramisu till efterrätt. Tyvärr "får" jag inte dricka rödvin vilket jag tycker ät jävligt synd, så julmust light får jag sitta och smutta på.

Här husmorar jag mig för ett par månader sen när vi bjöd på kräftor.

 

 

PCOS och LCHF

Den vanligaste orsaken till ofrivillig barnlöshet hos kvinnor i fertil ålder är en störning som kallas PCOS. Det betyder helt enkelt att man har gott om små blåsor på äggstockarna.

Här är vanliga symtom:

• Oregelbunden eller utebliven mens
• Infertilitet
• Övervikt, centrerad kring buken
• Akne i vuxen ålder
• Ökad manlig behåring, ex i ansiktet

Lågkolhydratkost kan ha mycket god effekt på PCOS. Det har jag hört så många berättelser om att jag inte kan hålla räkningen på dem. Det verkar väldigt vanligt att mensen normaliseras. Tills den kanske försvinner igen, men då av ett gott skäl! Vikten brukar också minska, liksom aknen.

 

"Många barnlösa par får sin dröm om barn att gå i uppfyllelse utan uppslitande hormonbehandling. Och nyckeln är en kostomläggning, där socker är förbjudet…

Ny forskning visar att kosthållningen är en vanlig orsak till infertilitet. Och enligt gynekolog Bjarne Stigsby finns ett enkelt och mycket effektivt sätt att råda bot på barnlösheten…

Först på senare år har forskarna uppmärksammat sammanhanget mellan insulin och fertilitet. Men hittills har man fokuserat på att sänka insulinnivån genom att medicinera". (källa)

http://www.alltomlchf.se/ är en väldigt tydlig och bra sida som går igenom allt ni behöver veta.

Varför fungerar det?

Det här handlar inte om kalorier in och ut. Kalorier är ett mått på energi och fungerar kanske bäst om man ska elda med dem, men människokroppen är så oerhört mer komplicerad att en massa annat spelar in. T ex hormoner. Det viktigaste hormonet för vikten är insulinet. Detta hormon styr över kroppens hantering av födoämnen som socker och fett. Höga nivåer får fettcellerna att suga upp näringsämnen ur blodet och lagra dem som fett. Dessutom “låser” hormonet fast innehållet i fettceller - de vägrar helt enkelt att släppa ifrån sig sitt innehåll så länge halterna av hormonet är högt i blodet.

Det har visats att feta personer vanligen har höga nivåer i blodet av insulin, till skillnad från smala personer som normalt har låga nivåer. Stora mängder av insulin i blodet leder i längden till viktuppgång i form av fett. Tillräckligt låga halter har motsatt effekt, och ger viktnedgång. Fettcellerna kommer då långsamt att frisätta sitt innehåll till blodet, och inte vilja ta upp näring, vilket leder till att de krymper med tiden. Denna frisättning leder till rikligt
med näring för kroppen, och man har därför lättare att hålla sig mätt längre.

Man kan själv påverka mängden av insulin i kroppen relativt enkelt genom den mat man äter. Ett högt innehåll av socker eller andra kolhydrater i det man äter ger en snabb stegring av insulin i blodet. Fett och protein ger normalt långt ifrån samma stimulering av insulinproduktionen. Detta är sannolikt orsaken till varför en kost tillräckligt låg på kolhydrater hos överviktiga normalt ger viktnedgång. (källa)


LCHF = Low Carb High Fat = Lite kolhydrater, mera fett

Då kan jag lägga till här att som diabetiker (behandlas med insulinsprutor 4ggr om dagen) så har jag sänkt mina doser.

Med "vanlig" kost:
6ie till frukost
12ie till lunch
16-20ie till middag
23ie nattinsulin
(hade ofta lågt blodsocker mellan måltiderna och var tvungen att äta extra flera gånger om dagen)


Idag med LCHF:
4ie till frukost
4ie till lunch
4ie till middag
6ie nattinsulin
(äter inga mellanmål har aldrig lågt blodsocker och om jag tränar mkt en dag kan jag ta endast 1ie till varje måltid)

Om jag måste sänka mina doser så här mycket, kan du då haja hur bra det skulle vara för just DITT blodsocker, du som är frisk och har en kropp som pumpar ut insulin utefter vad du stoppar i dig. Stoppa endast i dig LCHF och din kropp kommer inte pumpa ut lika mycket insulin.

jag köper mina graviditetstest på www.testlagret.se där får man 20st test skitbilligt. Bra för oss som håller på och testar som dårar.

Säker och jävligt snabb beställning. Ligger i brevlådan dagen efter.

Min fina vän Jessica kom förbi med denna fina söta gullebulle.



1:a IVF:en och fina ägget måste ju såklart firas.
Jag är så lycklig att jag har så fina vänner som bryr sig om mig.

Vaknade upp och bara var full med ångest. Fick i mig min lchf-frukost och pulsade iväg till den skolan där jag gör min undersökning inför uppsatsen. Höll intervjuer med lärare och samlade mig full med material. Den handledaren jag har där på skolan är en sån fantastikt inspirerande person och alltid när jag träffar henne minns jag varför jag valt att utbilda mig till lärare. Det är lätt att man glömmer bort det när det enda man tänker på är att man vill ha barn och allt annat blir oviktigt. Men hon har fått in mig på rätt spår igen och jag kände mig lycklig, positiv och befriad från ångesten när jag lämnade skolan.

Vad härligt det är med människor som bokstavligen ger en energi!

Glad över livet pulsade jag hem igen och svängde förbi en supermysig leksaksbutik som finns på min gata. Där hittade jag ett par mysiga saker att skicka till min fina brorson Viggo.

Så nu är jag hemma med en kopp kaffe och borde transkribera intervjuer, men kan ju såklart hitta tusen roligare saker att göra :)

Snuttefilt och svamp-skallra till Viggo.

Jag har i hela mitt liv väntat på dig. Jag har bara inte alltid förstått det. Jag har prioriterat att leva igenom olika stadier i mitt liv som var nödvändiga för mig. Jag träffade män som inte var bra för mig, jag träffade män som inte var bra nog för mig. Jag levde loppan och festade, dansade och drack mig full. Jag pluggade hårt, jobbade hårt och reste runt.

När jag träffade A växte längtan efter dig sig större varje dag. Du saknas här hemma. Det är tyst och tomt utan dig här. Min och A's kärlek till varandra är så stor, större än livet och du är förlängningen på den kärleken. Vi älskar dig nu, även om du bara är en bubbla på ett ultraljud vi inte förstår oss på.

Idag var första gången vi träffades och nu ligger du i min mage och gottar in dig. A har redan sjungit flera sånger för dig idag och jag lovar att om du vill stanna kvar kommer han sjunga för dig varje dag. 

Snälla tuss stanna kvar hos mig, väx i mig och låt mig få älska dig resten av mitt liv. Snälla tuss berika våra liv med din glädje, kärlek och skönhet. Snälla tuss stanna, vi vill så gärna bli din mamma och pappa. ♥

 

tre vaggisar om dagen i 16 dagar.

kletigt och kladdigt. upplever trötthet so far. får se hur det utvecklar sig.

 

progesteron

 

 

Jag är nu mera en stolt bärare av vår lilla Tuss. Av de 14 ägg som man fick ut i måndags, var några omogna och några klarade inte befruktningen... Men hela 7 ägg BLEV befruktade och alla var "top notch", så 1 tuss in i mig och hela 6 tjockisar i frysen!

Kan Ni fatta att hela den här omgången med "ups and downs" har slutat med SÅ fina resultat?! Jag kan inte fatta det, men det håller på att sjunka in. Vi är så glada idag, en riktigt bra dag för oss båda.

Insättningen av ägget gick väldigt smidigt och läkaren började med att titta på magen med ett ultraljud för att se om det samlats vätska i buken, eftersom jag varit väldigt svullen senaste dagarna. Men ingen vätska och allt såg bra ut, så då vågade han sätta in ägget åt oss. Det finns risk att jag kan överstimuleras nu kommande veckan så jag måste fortfarande dricka mycket vatten, äta salt mat och hålla koll på symptomen som kan uppstå. Vi fick följa med på tv-skärmen vad som hände, men jag och A såg mest ut som frågetecken när barnmorskan ropade "där ser man slangen med embryot... Och nu ser ni bubblan där i magen". Vi nickade lite och kände oss lite muppiga, men efteråt skrattade vi åt det. :) Läkaren grejjade runt där nere och det var inte värre än ett vanligt gynekologbesök, värst var väl att man skulle vara kissnödig inför ingreppet för det är lättare att föra in embryot då, och det var ju lite jobbigt att oroa sig för att plötslig kissa ner farbror doktorn. Men det gjorde jag alltså inte :)

Nu kan man inte göra mer än att låta naturen ha sin gång och hoppas att hon vill att vår tuss ska få stanna kvar och i augusti komma ut till oss och in i våra hjärtan...

Det är idag dagen efter äggplock. Min mage är fortfarande spänd och svullen. Men jag vill intala mig själv att den är mindre svullen än igår. Vet ni att när jag vägde mig (eller de på IVF-kliniken vägde mig, jag försöker undvika vågar, haha) så hade jag gått upp 5 kg sen behandlingsstart! Jag stod där och skämdes på vågen och hoppades att det var vätska, ägg och hormonernas fel. Det måste ju va så, jag har varken ätit mer eller motionerat mindre under den här perioden. Jag försöker tänka att alla kvinnor känner sig svullna och kanske till och med går upp lite i vikt precis innan ägglossning och mens, och då har de bara ett ägg på gång. Jag hade 25 ägg på gång... får trösta mig med den tanken. Så inga kommentarer som skjuter hål på min uppmålade förklaring nu :)


Imorgon är det dags för ET (embryo transfer), man återinför alltså det finaste embryot av de 14 ägg som injecerats med A's spermier. Nu hoppas vi att det finns en riktig 10 poängare att få tillbaka och ett par tussar att frysa in, så det blir syskon med :)

---

Vad är ET?

Andra dagen efter ägguttaget - då embryot består av 4-8 celler – väljs det bästa embryot ut genom ett bedömningssystem för att återinföras till livmodern. Återinföringen görs med hjälp av en tunn kateter som förs in i livmodern via livmoderhalskanalen. Proceduren utförs som en vanlig gynundersökning och tar ca 5-10 minuter och är inte smärtsam för kvinnan så någon bedövning behövs därför inte. Resterande embryon av god kvalitet kan frysas ner och senare tinas upp för eventuell framtida återföring. (källa)

att om USÖ inte ringer idag, så betyder det att något hänt som aldrig hänt i världshistorien förut.

A's spermier och mina ägg har delat sig. För första gången finns det en DNA-kombination av både han och mig. Jag måste nypa mig i armen :)

 

 

 

...det är dock ett par timmar kvar tills Fertilitetsenheten stänger för dagen. Men mig ska de ta mig fan inte ringa! :)

Jag har sökt i forum och bloggar efter bra litteratur att läsa om graviditet och att föda barn. Av det jag hittat verkar dessa vara de mest intressant enligt mig... Ni-na-ni-na-ni-na-na.









Jag har inte läst någon av dessa böcker, men skulle gärna vilja ha alla.
Men har inte vågat köpa... än.
Har du nått boktips att dela med dig av?

 

Tänkte nu lite mer detaljerat gå in och försöka beskriva det senaste dygnet. Jag vet att ni är många tjejer där ute som snart ska gå igenom detta och innan mitt äggplock var jag jättetacksam att folk delade med sig av sina erfarenheter, så nu tänker jag också göra det.


Vi kom till Örebro C vid 21.00 kvällen innan och promenerade upp till det vandrarhem som jag hittat och lyckats boka ett rum på. Det är dyrt att sova på hotell i Sverige så vandrarhemmen är ett bra alternativ. Ca 600:- natten och jag utgår ifrån att jag får tillbaka alla utlägg för IVF av Sjukreseenheten eftersom jag egentligen inte ska behöva betala för tågbiljetter och hotellrum då jag egentligen har rätt till vård i Stockholm. Ska du göra äggplock i Örebro så kontakta mig så tipsar jag er gärna.


Vi lämnade väskorna på rummet och bäddade sängarna (på vandrarhem tar man med sig egna lakan :)) och sen gick vi ut på en lång promenad i kylan. Vi behövde rensa huvudena och få i oss lite mat. Hej Sibylla :)


Hela min pappas släkt är från Örebro och jag har i princip tillbringat varenda jul och sommar där hos min farmor och farfar innan de gick bort för ett par år sedan. Jag tog med mig A till den minneslund där båda mina farföräldrar är utströdda och jag stod där länge och bara grät för mig själv. Jag saknar dem så otroligt mycket och jag är där alldeles för sällan, men nu var jag där för första gången på många år. Jag pratade med min farmor inom mig och önskade att hon skulle finnas med mig kommande morgon.


Hem igen till vandrarhemmet och göra ett försök att sova. Jag vaknade säkert 3-4 gånger under natten i rädsla av att vi försovit oss. 06.45 ringde alla alarmklockor vi ställt och mars iväg till USÖ som låg ca 5 min gångväg där ifrån. 07.25 prick var vi på Fertilitetsenheten och betalade vårt besök i kassan. A fick direkt gå och lämna sitt spermaprov längre bort i korridoren och jag blev visad till ett rum med två sjukhussängar. En till mig och en till någon annan patient som också skulle göra äggplock denna morgon. Barnmorskan var jättemjuk och trevlig i tonen och bad mig klä av mig allt utom trosor och bh och gav mig en sjukhusskjorta samt strumpor jag skulle ha på mig. Efter det kröp jag ner i sängen och efter ett tag kom A in i rummet och i ca 30 minuter väntade vi på vidare instruktioner.


En ny barnmorska, ännu mjukare och trevligare än den första, informerade oss om hur förmiddagen såg ut med allt från medicinering, vad som ska hända inne på äggplocket och hur det kommer kännas. Klockan 08.15 fick jag Stesolid som är en lugnande tablett till att börja med, efter det satte hon en sån där plast grej (intravenöst?) man sätter i armen/armen genom den skulle hon senare spruta in morfin vid behov.

Vi fick skriva på papper om att vi godkände hela IVF-processen och att vi förstod att vi skulle bli föräldrar om vi blev gravida. Vi godkände även nedfrysning av embryon och vi gav vårt godkännande att låta sjukhuset få använda embryon som inte är tillräckligt bra för återinföring, låtas användas till forskning och vidare utbildning av personal m.m.

09.15 rullas jag in till äggplock med ett stopp först: toa. Måste kissas innan.
Väl inne i rummet får jag lägga mig i en gynekologstol och de som befinner sig i rummet är äggplockarläkaren (framför mig), en barnmorska som tar emot ägg-geggan från läkaren i provrör (snett till vänster om mig), barnmorskan som tagit hand om mig senaste timmen och som även är min morofinkompis (på min vänstra sida) samt A precis bakom mig hållande mig hand och som försiktigt försöker distrahera mig under hela ingreppet med klappar och pussar. I rummet brevid ligger laboratoriet och där inne sitter en kvinna som muntligt kontrollerat båda mitt och A namn och personnummer.


Här nånstans börjar jag gråta. Jag grät för allt. För lyckan att vi äntligen vad där, att det var dags. Lyckan av vad som kan ske inom de närmaste dygnen. Men också ett utlopp för hur jobbigt allt varit, för alla dagar med behandlingar och ägg som inte funkat som det ska. Oron över att allt ska gå åt helvete... och att inte ett enda ägg ska finnas. Mitt i allt detta ligger man naken med puppan i vädret och 4 främmande människor tittar rakt upp i dig med en strålkastare gör det hela mer utlämnande. Ja, så tårar kom det... Men de var så tröstande och fina allihopa och min A fanns där hela tiden, min fina fina A. Vad vore jag utan honom?


Läkaren börjar med att tvätta rent med några tussar och sedan "bänder" hon upp hela härligheten och lägger bedövning runt/i livmodern. Sen går hon in med VUL-staven som har en lång nål som går in i äggblåsa efter äggblåsa och suger ut innehållet i dem. Detta känns i princip inte eftersom jag nu har både lokalbedövning, lugnande och piper jag lite skjuter min morofinkompis in en puff morfin :) Under hela processen kan jag se allt genom en tv-skärm på väggen och jag ser hur blåsorna guppar upp på skärmen och hur nålen sakta tränger in och suger ut allt, hela 25 äggblåsor tror jag hon lyckades tömma, svårt att hålla räkningen.

Vid varje tömd blåsa (som hamnar i ett litet teströr) skickas det in till labbet och så fort hon inne på labbet hittar ett ägg ropar hon "ÄGG" ut till oss i rummet, men bara vid första ägget, sen behöver hon inte ropa mer. När jag hörde henne ropa ägg släppte stenen från mitt hjärta. Jag hade lyckats göra ägg!


Jag pep lite under den här tiden så mot slutet var jag så full med morfin att livet var riktigt mysigt och roligt. Efter ca 20 minuter var vi klara och jag trippade ut och fick lägga mig i min säng och rullades tillbaka till rummet. Vi fick smörgåsar och kaffe och jag mådde faktiskt bra och var helt klar i huvudet. Det ömmade i magen som en riktig jävla mensvärk utan alvedon, men det kändes helt okej.

Efter ett tag kom barnmorskan in och talade om att man hade hittat 14 st ägg som skulle microinjiceras med A spermier. Så över natten nu hoppas vi ju såklart på massa blivande bebisar i glas-skålar.

Jag ska tillbaka till USÖ på onsdag eftermiddag och få vår lilla tuss insatt. Spännande va!?
De sa att om de inte hör av sig så ska jag komma in på bestämd tid på onsdag, och om äggen inte alls delat sig ringer de och avbokar onsdagstiden. Så det blir nervöst hela dagen imorgon och så fort telefonen ringer kommer jag väl skita på mig.

Innan jag gick informerade barnmorskan om att man kan bli överstimulerad och att jag skulle vara mycket lyhörd inför dessa symptom. Jag kan redan säga att min mage är svullen som fan och det oroar mig.

Ville bara börja med att tacka för allt stöd och feedback jag får av er. Det betyder så himla himla mycket att ni tänker på mig och håller tummarna. Så tack tack TACK alla fina tjejer!

Tänkte inte skriva om äggplocket i detalj i det här inlägget för jag skriver till er från min iphone sittandes på tåget hem till Stockholm. Men jag kan med glädje meddela att allt har gått jättebra och man tömde ca 20st äggblåsor och 14st ägg blev det totalt. Jag grinade och skakade jättemycket innan själva ingreppet för jag var så nervös över resultatet. Men så fort laboratoriepersonalen ropade "ägg" kunde jag slappna av, för att då visste vi att det fanns ägg i blåsorna. Det gjorde ont emellanåt men barnmorskan puffade mig full med morfin när jag bad om det, så mot slutet tyckte jag livet var fantastiskt :)

Jag måste även tillägga att personalen var HELT fantastisk och gjorde verkligen ett utmärkt jobb att känna oss trygga, välkomna och tagna på allvar.

Man beslutade att göra microinjektion på alla äggen då spermaresultatet antagligen visade avvikande antal (precis som andra gånger man testat spermierna). Ska tillbaka på onsdag eftermiddag för att få återföra ett embryo.

Det känns som en stor stor bumling till sten lyfts från mina axlar och från mitt hjärta. 14 ägg var mer än jag någonsin vågat hoppas på och förhoppningsvis är inte vägen till pluset längre krokig och svår.

Det börjar hugga och slita i magen. Jag är helt övertygad om att något är fel och att behandlingen ska slita ut äggstockarna ur magen på mig. Jag lägger mig i sängen och gråter hysteriskt för att det gör så helvetiskt ont och för att jag är rädd att behandlingen ska gå åt skogen. Jag är svettas och jämrar mig igenom huggen i magen. Jag gråter ännu mer och hulkar ur mig mitt hat mot den orättvisa att jag ska behöva gå igenom denna förbannade smärta och inte män. En man kan aldrig förstå! Jag skriker åt A att det än inte rättvist att jag ska behöva ha så jävla ont.

"Hur mycket ska jag behöva genomlida för att få bli gravid?!" Jag är trött i min själ och trött i mitt hjärta. Jag har ont så jag svettas lakanen blöta.

A kommer och lägger sig bakom mig och håller om mig hårt. Han viskar i mitt öra att han en dag ska berätta för vårt barn hur hårt barnets mamma kämpade för att h*n skulle bli till. Hur länge mamman kämpade för att h*n skulle få komma till världen. Och barnet och pappan skulle för alltid vara tacksamma och lyckliga övar att ha en sån stark och fin kvinna i sina liv.


Smärtan börjar tillslut avta och det var dags att packa för att ge sig iväg till Örebro, staden där barnet ska starta sitt liv.

sista puregonen och ägglossningssprutan är tagen och de senaste dagarna har jag haft sånt fruktansvärt illamående. usch, inte kräkts, men fan nära. igår kväll låg jag och kved i illamående-attack i över en timma :(

har iaf lyckats boka biljetter till och från örebro samt ett hotellrum. idag tog A med mig ut på en cykeltur och sen stannade vi och åt supergod tapas på vår favoritrestaurang.

 

Mina bröst är så svullna och det gör ont att bara röra sig. Jag som älskar att cykla överallt i stan skriker så fort jag ska upp eller ner för trottoarkanter. Damn it!

 

Ikväll tar jag sista Puregondosen och sista Orgalutransprutan. Jipiiwehey! Imorron blir det ägglossarinjektionen och snart är det måndag. På måndag på måndag på måndag! Ska bara jobba mig igenom denna helg först.

 

Ni som gjort IVF innan, är det säkert att man inte hinner ägglossa innan de gör plocket? Jag är rädd att jag kanske skulle ha lossat innan (så klart jag är rädd, jag är rädd för allt). Vad händer om man redan har ägglossat? Ge mig era erfarenheter, ni vet ju bäst i världen ♥

Världens finaste A med vår nyfödda kompis Olivia ♥

På måndag 07.30 är det bokad tid på USÖ för äggplock.

På fredag tar jag sista puregonsprutan och på lördag tar jag Otrivelle-sprutan. På söndag kväll åker vi till Örebro och bor en natt på hotell för att vara säkra på att vi hinner till utsatt sjukhustid.

---

Information från USÖ

Punktion av äggblåsorna i äggstockarna med "äggplockning"

”Äggplockningen” sker på IVF-kliniken på förmiddagen 1½ dygn efter ägglossningssprutan. Kvinnan får lokalbedövning i slidan samt morfin, så att hon inte känner några större obehag. Sedan punkteras äggblåsorna via slidan under ultraljudskontroll, vilket tar c:a 15 minuter. Efteråt får kvinnan vila någon timme på Fertilitetsenheten före hemresan.

 

Spermiepreparering och befruktning

Mannen ska lämna ett färskt spermaprov på morgonen den dag punktionen görs. För bästa spermiekvalitet bör det ha gått 2 dagar från föregående sädestömning.

Ägg och spermier sammanförs sedan i skålar med näringslösning i särskilda inkubatorer på laboratoriet. Vid s.k. mikroinjektion (ICSI) injiceras varje ägg med en spermie före odlingen. Nästa morgon ser man om det har blivit befruktning. De befruktade äggen (embryon) odlas vidare, och de ska då dela sig. På morgonen före återföringen väljer man det/de embryo som ser bäst ut att föra tillbaka.

 

Återförande av befruktade ägg

Två till tre dagar efter äggplockningen förs ett, ibland två, embryon in i kvinnans livmoderhåla med hjälp av en tunn kateter via slidan. Detta är oftast smärtfritt och kvinnan kan lämna kliniken direkt efteråt.

 

Hormonell graviditetsstödjande behandling (2 veckor)

Efter att ett embryo återförts och i två veckor framåt får kvinnan ta slidpiller med hormonet progesteron, som har en graviditetsbevarande effekt. Vi lämnar med en graviditetstest, som ska göras 16 dagar efter embryoåterföringen. Det gäller även om kvinnan haft blödning, eftersom blödningar under tidig graviditet inte är helt ovanliga.

Om kvinnan är gravid gör vi en ultraljudsundersökning efter ytterligare tre veckor.

Om kvinnan inte är gravid bör mensen komma 2 – 3 veckor efter behandlingen.

för att stressa ner lagar jag mat och städar. satte igång ett 6 timmars långkok på spisen och har städat och putsat överalllt. den där jävla uppsatsen har jag inte skänkt en tanke till.

Äkta chili med tacotillbehör.

 

livet skrattar mig i ansiktet.

äggen är inte klara. men USÖ-läkaren vill att jag sprutar tills fredag och sen ägglossningsspruta och sen äggplock på måndag morgon. allt låter ju perfekt i våra öron, right?


här kommer ödets ironi:

A är bortrest mån-tis (jätteviktig resa, jaja)...

när slutar detta helvete undrar jag? hur mycket svängar ska man orka med? kan någon tala om för mig, för jag har inte psyke för mer jävla fucking motgång!

---

Edit:
Han bara måste ställa in sin resa. Han behövs ju där på måndag för att lämna spermaprovet!
Det är bara att välja; familjeliv eller karriär. Hard but true.
Personligen behöver inte jag honom där jag klarar mig igenom morfindimman, så jag sa att han skulle kolla upp om han kunde ta ett senare plan till Munchen, han får fixa bäst han vill. Allt som begärs är att han lämnar sin sperma, han tar inga sprutor, får inga biverkningar, är inte gravid i 9 månader med jättemage och alla dess krämpor, genomgår inte en smärtsam förlossning. Bara sperma i en burk, kl 8.00 på måndag morgon. Just fucking do it!

Jag tror han ställer in resan, han har redan börjat kolla om andra kan ta över hans viktiga uppdrag på resan. Jag tycker synd om han, han ser ju hela sin karriär swisha förbi. Fyfan för det här. Jag har fått stressutslag :(

Alldeles strax ska jag iväg på mitt sista VUL. Egentligen borde jag vara så nervös att jag ramlar av stolen. Men istället sitter jag här med kaffet (i min I ♥ NY-mugg:)) och bara känner mig likgiltig. Sist jag var på VUL var jag ju så nervös att jag trodde jag skulle svimma i gyn-stolen med staven i puppan. Fyfan för det här alltså, jag är helt avtrubbad nu.

Jag tänker att det får gå som det går, jag kan inte påverka äggen mer än att bara ta sprutorna och sköta allt med kost och diabetes. Jag är helt slut genom att bara tänka på det...

OM äggen är klara blir det plock på fredag i Örebro. OM inte äggen är klara tar jag otrivelle och väntar på mens. Enligt mina beräkningar borde jag hinna innan jul... suck, ser ni? Jag kan ju inte lägg av! Jag beräknar veckor, menser, äggväxt... Igår sa A att jag måste sluta hålla på så, jag blir alltid så besviken. Jag tror han har rätt, men jag tror inte jag kommer lyssna.

(Uppdatering till er som inte hänger med i svängarna: Jag har höjt dosen till 250ie Puregon för att se om de där äggen som var 10-12mm har växt till sig)

Jag sa åt A att han fick ge mig orgalutransprutan i magen igår, han tyckte nog att det var riktigt obehagligt.

Jag tar alltid mina sprutor själv, eftersom jag är diabetiker så är det ju inget nytt eller konstigt att ta injektioner. Men igår tyckte jag att han faktiskt skulle få prova på hur det är. Det är så lätt för han att bara tänka att "hon tar sprutor", men att få göra det PÅ mig ger honom en uppfattning och förhoppningsvis lite mer förståelse över hur det faktiskt är att behöva göra det. Och det jobbiga är ju faktiskt inte att ta sprutan utan alla biverkningar av den.

Vet inte vad som flög i han, men efter det bakade han en liten paj åt mig. Självklart LCHF-style. Och fin som han är dekorerade han den lite extra. Gulle!

det finns så många par som varje dag blir diagnostiserade med ofrivillig barnlöshet. de går hem från läkaren med den där klumpen i magen. de tittar på varandra och tänker "är det mitt fel?". de kramas och säger att "det är tur att det finns hjälp". men när man får en stund att fundera själv kommer den där oron krypandes, först som ett litet litet frö som planteras inom dig, som sen växer och växer. och plötsligt en dag har den växt till sig och sitter i varenda cell i din kropp.




ni börjar era behandlingar och ser hopp och ljus. förmodligen svarar du inte på behandlingen direkt så man höjer och justerar doser. hoppet går upp och ner.

äntligen ett ägg! "allt ser jättebra ut". du lämnar läkarmottagningen som ett solsken. NU SKA VI HA SEX! ni har sex enligt ordinerat schema, men någonstans ligger fokus på slutresultatet, att han ska komma och inte att få vara nära varandra. du skäms för att du nånstans tänker "men spruta då".

dagarna går och du har alla möjliga sorts symptom som pekar åt att du antagligen är gravid. de ömma brösten, illamåendet och molande värken i magen. ja men såklart... det borde ju ha funkat!

sen kommer mensen. ägget åker ut med blodet och alla förhoppningar om ett barn även denna månad. det känns som ett missfall, även om det aldrig var en träff. så känns det som det, man följer det där ägget så länge, man ser det på ultraljudstv'n. och sen är det bara över. för en "vanlig" kvinna är det ju bara en mens... dags att börja om igen då.

paniken kommer när man börjar läsa på nätet i alla bloggar. en del bloggar har rent ut sagt förskräckliga historier med försök i Xår, åldern är emot dem och de har aldrig lyckats. de kanske har missfall, operationer och fruktansvärda berättelser i bagaget. kommer det bli så för oss? man inser plötsligt att man bara står på ett trappsteg av säkert hundra, för att komma i mål.

du söker dig till solskensbloggarna där allt gått bra och det kryllar av bebisbilder och gravidmagar. du förkovrar dig i information och snart är du ett gående uppslagsverk som bara pratar i termer av VUL, IVF, FET, ET, Pergo, BIM osv. du googlar din oro och du söker på FL för att finna svar, finns det fler som känt/tänkt/gjort som jag? det finns några som lämnar spår. de som skriver i forum, startat bloggar och trådar. de som bygger nätvärk emellan varandra. men den stora massan är de som är tysta. de som i det tysta läser och inte delar sina upplevelser, sin berättelse eller sin oro, iallafall inte här på nätet.

det är så många som vill vara hemliga och inte visa sig själva och vilka de är. kanske är det mest för att man inte vill att folk ska veta ens innersta hemligheter och problem. man är så sårbar och att lämna ut sig helt i strålkastarljuset känns som en dum sak att göra när livet redan är bräckligt som det är. i ditt fall är det din man som inte vill berätta och synas. och det respekterar du såklart. men samtidigt tror du att förändringen måste ligga i att vi inte gömmer oss, hymlar och inte vågar berätta att "jag har svårt att bli gravid, jag behöver hjälp. det är skitjobbigt och jag mår skitdåligt över det. men det är viktigt att vi inte är tysta, utan att vi syns, hjälps åt och kräver ökade resurser och mer hjälp. för jag är inte ensam om detta!".

men du orkar inte ta alla fighter. du har nog som det är. du skriver i din lilla blogg för att få ut en tusendel av din sorg och oro. och du tänker åter igen: "kanske nästa månad...".

Med ro i själen på Koh Samet, Thailand i vintras.

Jag pratade i telefon med min bästis. Jag pratade och pratade och babblade och babblade. Sen sa hon: om du har tur har äggen växt till sig till onsdag, annars får ni avbryta och vänta på mens. När mensen startar får du se om ni hinner köra en omgång innan Örebro stänger innan jul. Hinner ni inte, så hinner ni inte. Då får ni starta till vecka 2 istället. PUNKT!

Gud vad skönt med tydlighet. Man slutar helt få perspektiv på saker och ting i den här bebishetsen. När hon sa det så där klart, hur det blir beroende på äggen, kände jag helt plötsligt ett lugn. Ingen hets. Det blir som det blir och allt blir bra när det blir.

Usch jag kommer få magsår.

Jag var så jävla nervös igår när jag skulle försöka somna. Idag på ultraljudet hade äggen vuxit, men inte tillräckligt. Örebros ena barnmorska ringde för en stund sen och skulle meddela att avbryta behandlingen.

Jag KRÄVDE att få snacka med läkaren (ni känner väl mig vid det här laget). Läkaren ringde upp och jag sa att jag inte ville avbryta behandlingen utan ville se om äggen växte till sig nu på ett par dagar till. Hon var inte kvinnan som tog en diskussion utan sa att vi kunde göra så om vi ville. Måste lägga till att A tycker att det är supermärkligt med läkare som jag bara kan "köra över" till höger och vänster. haha. Ja, det är det kanske.

Hur som helst. Jag får spruta i två dagar till, öka dosen till 250ie (!!) och göra nytt VUL på onsdag och förhoppningsvis äggplock på fredag. Det är bra besked, för jag behöver inte avbryta. Men det gav mig ångest/oro/nervositet i tre dagar till! Vilken jävla cliffhanger!

I somras var A toastmaster på sin kompis bröllop. Det var ett helt fantastiskt vackert och originellt bröllop. Temat var lite "vintage", "country side", "romantiskt a la 20-30-40-50-tal". Bröllopsfesten höll till i en "lada" ute på landet, som var ett gammalt magasin. Typ något man kan tänka sig att gangsters från 30-talet höll till i och gjorde gangster-buisness :) Allt var jättevackert och genomtänkt. Här kommer lite inspirationsbilder för er som går i giftastankar.




Såhär såg vi ut den dagen, hemma i vårt just då stökiga hem :)


Klänningen:

Klänningen var något specialbeställt och hon såg ut som en liten bakelse :)


I kyrkan:



Vackra!


Glada och nygifta utanför kyrkan i Nyköping.



Festen:

A (till höger) tar emot gäster och brudparet vid magasinet.



A passar på att pussa bruden när brudgummen är på toa :)


Alla släktingar som dött fick sitta på väggen över presentbordet.


Ring och champagne.

... med puregon och dag 5 med orgalutransprutan och jag känner absolut ingenting i äggstockar eller mage. Tänk om det slutat växa? Jag är så orolig. Läkaren sa att om ett ägg är mkt större än de andra finns det risk att de andra äggen drar sig tillbaka och somnar igen.

Igår kväll lyckades jag vara ganska snäll mot A, inge bråk (typ :)). Jag var tvungen att anstränga mig annars hade han dragit ut på konsert och druckit öl med grabbarna. Haha. Vilket jag förstår, stackarn blir så ledsen när jag skäller och hetser upp mig för han "råkar" ha fel tonläge när han svarar på något, häller upp för lite kaffe i min kopp eller råkar ha tappar äggskal i äggröran. Men som sagt, igår var jag så snäll jag bara kunde och vi tittade på film och åt ostbricka :)

Har fetångest inför imorgon. samtidigt vet jag att detta är inget inför den ångest jag kommer ha inför äggplock... telefonsamtalet om äggen delat sig... testdagen... fram till vecka 12 om jag får plus... om barnet är friskt... förlossningen... när barnet sover... när barnet börjar gå runt... när barnet ska flytta hemifrån... Haha. it's a never ending story :)

Jag har ett jätteviktigt möte med min handledare och examinator angående uppsatsen på universitetet mellan 10-12 på måndag. Så jag HOPPAS verklingen att gyn inte bara har tider till mig just då. Även om jag såklart skulle prioritera IVF-bebis-graviditet först, så känns det surt att min uppsats hamnar i kläm. För livet blir extra jobbigt om jag får minus och samtidigt kuggar med uppsatsen och inte blir examinerad lärare som tänkt.

Haha, jag och min kille är så jävla nördiga :)

ska jag gifta mig.

Jag är så arg! Mitt humör åker upp och ner, men mest ner. Detta är biverkningarna av orgalutransprutan i sitt esse!

Jag är arg på A, skäller på han och vill inte vara nära han. Jag spottar och fräser. Känner hur ilskan kokar upp inombords och vill bara bita av huvet på honom. Jag är inte arg på han egentligen, han råkar bara vara närmast.

När jag skulle åka tunnelbana höll jag nästan på att börja bråka med en tjej som stod i vägen. När min kompis ringde skällde jag på henne för hon inte fattade saker jag sa. DET ÄR INTE OKEJ ATT VARA SÅ HÄR :(

Jag vill inte va arg, jag är ju snäll och glad egentligen. Stackars A som kommer hem till ett jävla monster varje dag, stackars mig allra mest som är instängd i monsterkroppen.

Känns bättre att skriva av mig här. Jag ska försöka vara snäll nu, för allas skull. Ni vill ju inte möta mig i tunnelbanan :)

Nånting säger mig att hela den här resan har handlat om min känsla och intuition med min kropp. Läkarna har verkligen inte alltid vetat bäst och anledningen till att vi redan är vid IVF är p.g.a att jag hållt öron och ögon öppna och varit handlingskraftig och bestämd med vad jag vill ha och vart jag ska. Min känsla säger att jag ska hålla mig till vår bestämda IVF-plan.

Jag blir så stressad av sånt här. Mår verkligen dåligt i hela kroppen nu.

---

Så hur gick det då?

JAG bestämde att fortsätta stimulera över helgen med en högre dos 150ie. VUL på måndag (om jag lyckas få tag på gynekologen, annars får jag väl åka hela vägen till Örebro för ett litet jävla VUL. orkar inte ha ångest eller ont i magen över detta mer) och förhoppningsvis är de andra äggen klara och vi kör på som planerat.

Observera att detta är inte läkarens förslag, men med lite övertalning och jävlar anamma gick hon med på detta. Och backar det här förslaget.

Kan ni skicka in en kram till mig nu,

för jag behöver det verkligen? :(

USÖ-läkaren ringde mig nu.

Eftersom det visade sig att jag hade ett 20mm ägg och resten under 12mm gav hon följande förslag:

Läkarens förslag:

Förslag 1.
Ta otrivelle ikväll och ha sex i helgen och hoppas på att du blir gravid. När du får mens om två veckor vecka 48 (om du inte blivit med barn alltså) så börjar vi med en högre dos Puregon 150ie. Förhoppningsvis om mensen inte blir föööör sen hinner vi göra äggplock innan julstängningen vecka 50.


Nackdelar: det har inte funkat 3ggr innan med att försöka hemma eftersom A's spermier inte verkar hitta mina ägg. Hinner kanske inte med IVF innan jul, och det känns som en oacceptabel lösning.

Fördelar: att pröva-hemma-metoden kan gå vägen (yeah right, har inte funkat 3ggr innan så varför nu?) och att man kan få börja om med rätt dos nästa omgång (ja, fast risken är att nästa omgång inte blir förens efter jul och mensen håller på och dummar sig).
Det är detta förslag som läkaren först rekommenderade, innan jag började härja om att man kanske kunde göra som förslag 2 & 3.



Mina förslag:

Förslag 2.
Fortsätt med puregon och orgalutransprutan över helgen och gör VUL igen på måndag och hoppas på att alla dem där små vuxit till sig. Då kan jag få komma på äggplock nästa vecka.

Nackdel: När ett ägg ligger i framkant i stl och de andra är mindre säger läkaren att chansen är mindre att IVF'en blir riktigt bra. Risk finns att äggen är så pass dåliga pga att puregonstimuleringen inte varit perfekt att man inte får bra resultat vid äggplock och odling.

Fördel: det KAN gå vägen, precis som planerat.


Förslag 3.
Förtsätt med puregon och orgalutransprutan över helgen och gör VUL igen på måndag, men om äggen inte vuxit så ta otrivelle då.

Fördel: ha sex hemma och hoppas.

Nackdel: kan missa chansen att få göra IVF innan julstängningen pga detta. kan vara så att man måste vabryta behandlingen helt.

---

Vad ska jag göra?

Jag bad henne ringa upp efter att jag

diskuterat det hela med A.

 

Inga roliga nyheter direkt. Äggen var INTE klara. Suck. Nån på 20mm i varje äggstock, men resten (ca 20-25st på vardera sida) var alla fortfarande för små. Suck suck, trippel suck!

Min gynekolog skulle faxa över all information till USÖ, så jag hoppas de ringer mig innan de går hem för dagen. Har bestämt att jag väntar till 15.00 innan jag börjar jaga dem själv. Orgalutransprutan tar dessutom slut på söndag kväll och den brukar ju behövas beställas från apoteket så jag är orolig att jag inte ska hinna få den i tid. Gud jag är redan som värsta hönsmamman, haha. Allt löser sig. Hakuna matata! *andas långsamt*

Återkommer när jag hört något nytt!

Hej, jag igen. Hoppas ni inte tröttnar på alla mina inlägg.

Efter duschen idag kände jag mig så svullen i magen. Kände mig skitfet och äcklig och byxorna satt inte som de skulle... När A kom hem frågade jag vad han tyckte och han sa att den såg riktigt svullen ut. Nu känns det som om den växer för varje timma. Usch.

Nu är jag orolig att det har med någon form av överstimulering och vätskebildning i buken att göra. Jag har inte direkt ont, känner mig kanske något öm, men det är ju för jag känner mig/är svullen. jag är orolig!

...undrar jag hur du kommer se ut.


Så här såg vi ut.

Jag måste rycka upp mig. Klockan är över 16 och jag sitter här i nattlinne. Det är väl inte så illa som det kan verka, jag har haft ett C-uppsatsflow sen klockan 10 imorse. Lyckades få en hel del gjort, vilket är skönt. Men det hela resulterade i att jag helt glömde bort att jag satt i nattlinne, med oborstat hår och tänder. haha. Charmiga jag.


Förra veckan: inte lika mörkt vid den här tiden som det är nu. jag tycker mörkret är riktigt jobbigt... men antar att jag inte är ensam om att tycka det.

Igår: första orgalutransprutan. sved som fan i magen efteråt :( kände mig lite anfådd och snurrig ett tag efter, men sen gick det över. fick ett blåmärke med, schysst.

Nu: posta inlägget och sen duscha! :)

Ikväll: lchf-fiskgryta med aioli

Imorgon: Träffa gynekologen. Gå igenom litteratur till min c-uppsats.

Nästa vecka: Äggplock och äggåterinföring!

---

Ps, fan vilka härliga bloggläsare jag har. Puss på er!

jag har ingen mamma. eller alltså, det finns en kvinna som har fött mig en dag i juli 1982 på södersjukhuset i Stockholm. men hon är inte min mamma. jag har ingen mamma.

jag växte upp ensam med min pappa, mina föräldrar skilde sig när jag var 2 år. min mamma träffade mig ibland, någon helg sådär när hon kunde. hon hade en son sen tidigare (min halvbror) som hon hade full vårdnad om, så det var nog mest för att träffa honom som jag träffade henne.

när jag blev lite äldre, mellan 10-15års ålder så gifte min mamma om sig och skaffade två nya barn (mina halvsystrar), hon skaffade sig ett svenssonliv och var stabil. då träffade jag henne oftare och i något längre perioder.

det här är den officiella storyn.

men min upplevelse av det hela är mycket mer komplicerad än så.
min mamma har aldrig kramat mig, aldrig sagt att hon älskar mig, aldrig lagt en mjuk tröstande hand på mig. min mamma har stulit, ljugit, svikit och lämnat mig. det är min uppfattning.

jag tror inte ni orkar höra alla historier om hur det ligger till, för det är på något sätt inte relevant. det är bara faktum som fått mig att ta avstånd från henne. jag vet att hon har det jobbigt i sitt liv. hon är nu skild för 4:e gången och har en massa ouppklarat med sig själv.

ibland gör det ont i mig att ha vänt henne ryggen. att jag är elak som inte vill ha med henne att göra. jag sviker ju henne när jag säger att jag inte orkar med henne och hennes drama. jag borde ta ansvar som storasyster, visa att man hjälper den som har det jobbigt.

men jag har förstått att HON är inte mitt ansvar. jag har hjälpt henne så många gånger, funnits där, förlåtit och tröstat. det är inte min uppgift att göra. det är hennes uppgift att ordna sitt liv.

som en dag blivande mamma kan jag inte för en sekund förstå hur man kan bli en sådan mamma hon var. jag ska älska mitt barn tills den dagen jag dör, jag ska kämpa, vårda, stötta och ta hand om mitt barn varje dag. jag ska ta ansvar, förklara och stötta mitt barn genom allt. för det är det en förälder gör. jag ska inte förvänta mig något tillbaka, mitt barn står inte i skuld till mig.

mitt barn ska ha en mamma.

På fredag ska jag till gynekologen för att kolla om äggen vuxit till sig, till fina tjockisägg :)

på onsdagkväll ska jag börja ta den där orgalutran-sprutan oxå. lite nervöst. är så nojig och känslig för biverkningar (som ni kanske märkt. jag måste ju typ sova 5 timmar efter en endaste alvedon, haha). nån som har erfarenhet av orgalutran? tell me please!

---

Lite info om vaginalt ultraljud för er som inte vet:

Proceduren tar i regel några minuter. Vid IVF-behandlingar, då det i regel finns flera växande folliklar i äggstockarna som ska mätas, kan det emellertid ta längre tid. En transducer (långsmal stav, en så kallad sond) förs in i vaginan. Transducern sänder bilder av livmodern och äggstockarna till en bildskärm. Undersökningen är i regel inte smärtsam, men eftersom den sker vaginalt kan den upplevas som obehaglig och intim.

Om man använder fertilitetsläkemedel för att framkalla ägglossning testas de på olika dagar under kvinnans cykel så att storleken och antalet folliklar kan mätas och övervakas. (källa)

Mitt hjärta hoppade och sjöng av glädje när jag väcktes av ett MMS i lördags morse... Min bror och hans fina tjej har fött en son! Välkommen till vår vackra värld Viggo!

Jag är nu faster ♥

---

Min brors tjej har PCOS och de hade försökt med pergotimetabletter i flera flera omgångar. när det inte funkade och de skulle få börja med puregon, var hon så förtvivlad och ledsen att hon behövde en paus... det var ett glapp på ett par månader innan de skulle starta med behandlingen av puregonsprutor och helt plötsligt var hon gravid. hon fattade ingenting när hon tittade på sitt graviditetstest, men vilken lycka!

vilken solskenshistoria va? nu har de sin efterlängtade Viggo hos sig! ge inte upp ni där ute... ge inte upp!

Jösses! Här jobbar man i tre dagar och har inte tid eller ork att sitta vid datorn, då händer det grejjer ser ni...

Mensen kom på fredagskvällen så jag började spruta Puregon 125ie på lördag kl 21.00 på pricken. Spännande va? Nu är vi alltså igång... :) Samma sak ikväll då, 125ie kl 21.00. Mår bra, lite lite illamående och lite molande huvudvärk- men annars mår jag toppen :D

Har varit så till mig att vi äntligen är på gång. Imorgon ringer jag gynekologen för att boka tid för kontroll i veckan... ÅHHH KOM IGEN NU ÄGGEN :)

Eftersom jag har sån hang upp på allt med graviditet att göra laddade jag ner en graviditets-app till min iphone och den appen är min nya bästis. Speciellt när jag såg att man kunde skriva in första dagen på mensen och genom det se beräknad födsel av barnet.

hur fantastiskt är inte det här att se? ett augustibarn skulle inte sitta fel. nu får vi hoppas.

Tänk om man hade så här många A.

Förresten är vi sams igen. Det var ju tur det. Fan vad vi bråkade. Men nu är det bra igen. Han var dummast, han fick be mest om ursäkt. Jag fick en orkidé :)

Äntligen fredag säger ni. Åh nej säger jag. Det är jobbhelg och det är inget jag ser fram emot... men det måste göras, så jag får packa ihop tre dagars lunchlåda och sen cykla igenom stan för att komma till vackra Östermalm och förhoppningsvis inte få en stresskväll på jobbet.

Jag jobbar extra i en exklusiv delikatssdisk, där jag säljer en massa goda ostar, skinkor, korvar, köttbitar osv. Det är ett ganska trevligt jobb och en bra komplettering till min livsstil just nu när jag mest sitter och pluggar hela dagarna. Det är skönt att träffa lite folk, jobba med lite tempo i kroppen samt utbyta lite information med mina trevliga kollegor.

Men samtidigt känns det ju meningslöst i det sammanhang som är: "jag vill ha barn nu". Jag vill bara åka till Örebro och lämna/hämta ägg och få bli gravid! Nåväl, väntan har ju blivit min vardag. Nu väntar jag som sagt på mens, sista proveran är tagen. Brukar ta två dagar, men jag litar inte på något nu mera.

vilket jävla humör jag har. och då har jag inte ens börjat med sprutorna. den här omgången provera har varit jobbigare än vad de andra varit. vet att man inte ska klaga, men det är jobbigt när jag och min kille bråkar så taket lyfter :(

men det är klart att det är lätt att skylla på mig som äter hormoner. han va faktiskt dum i huvet! blä.

Tänk så fort tiden går när man har roligt. Malta var verkligen underbart. Inte bara för den sista möjligheten till lite sol i år utan också för att vi närvarade vid ett fantastiskt vackert bröllop. Det har varit ett par magiska dagar som får fina platser i våra minnen. Här delar jag med mig lite av våra maltabilder...


På bröllopsmottagningen



Vid bröllopsmottagningen


Gäster


Valetta


Silema


Jag har det trevligt i Valetta