Alldeles strax ska jag iväg på mitt sista VUL. Egentligen borde jag vara så nervös att jag ramlar av stolen. Men istället sitter jag här med kaffet (i min I ♥ NY-mugg:)) och bara känner mig likgiltig. Sist jag var på VUL var jag ju så nervös att jag trodde jag skulle svimma i gyn-stolen med staven i puppan. Fyfan för det här alltså, jag är helt avtrubbad nu.

Jag tänker att det får gå som det går, jag kan inte påverka äggen mer än att bara ta sprutorna och sköta allt med kost och diabetes. Jag är helt slut genom att bara tänka på det...

OM äggen är klara blir det plock på fredag i Örebro. OM inte äggen är klara tar jag otrivelle och väntar på mens. Enligt mina beräkningar borde jag hinna innan jul... suck, ser ni? Jag kan ju inte lägg av! Jag beräknar veckor, menser, äggväxt... Igår sa A att jag måste sluta hålla på så, jag blir alltid så besviken. Jag tror han har rätt, men jag tror inte jag kommer lyssna.

(Uppdatering till er som inte hänger med i svängarna: Jag har höjt dosen till 250ie Puregon för att se om de där äggen som var 10-12mm har växt till sig)