Jag och A hade lite vinterångest här hemma och eftersom A inte börjar jobba förens den 1 februari blev vi lite crazy och beställde en resa till Thailand. I övermorgon! Så nu måste det tvättas, packas och funderas så man inte glömmer bort något.

Vi åker den 31 december och landar igen den 17 januari.

Vår plan är att ta oss till Koh Chang där vi bl.a var förra året. En skittrevlig ö som passade oss bra. Jag är såklart lite orolig över resandet gällande mitt illamående... Det måste jag försöka lösa på något sätt. En annan sak som är jobbig är ju att maten i Thailand innehåller mycket socker och snabba kolhydrater (ris & pasta) och de är inte så bra för mitt blodsocker. Så jag måste antagligen öka mina insulindoser en del. Vilket kommer resultera i att jag kommer gå upp i vikt, men det får jag väl bjuda på :)

Nu ska vi inte prata om det jobbiga med att resa utan det roliga! Ska bli så skönt att slippa kylan och mörkret och bara få gosa med min fina A.

Mjuk och glad på Koh Chang

 

Jag vet inte när nästa bloggeri blir av, men kolla ibland ni! Annars mår jag och magen bra, illamående dag som natt och växtvärk i magen som bökar. Lite vila vid 18-tiden gör även susen mot sovlusten.

 

Det är så många IVF'are som jag följer, som plussat nu under julveckan och jag vill bara skicka ett par ballonger till er. Så jävla spännande och roligt! Så Puss på er och fler Plus ska det bli ♥

Tuss är hela 9,5 mm och precis så stor som förväntas på dagen 7+0.

 

 

Läkaren sa såhär. Så nu väntar jag på kallelse till SMVC för inskrivning, efter nyår förmodar jag.

Detta fina smycke fick jag av mina systrar i julklapp.

 

 

 

Graviditetspinglan är ett vackert gravidsmycke. Gravidsmycken avger ett svagt ljud när du rör dig. Gravida kvinnor runt om i världen använder bola enligt tradition eller som ett vackert gravidsmycke.

En bola tillverkas för hand och vi har idag gravidsmycken från Mexico och Bali. Då de tillverkas för hand är varje Bola unik och två bolor kan avvika något i färg och storlek.   

Gravidsmycket avger ett svagt ljud och från cirka 20:e graviditetsveckan kan barnet i magen höra och känna igen ljudet. Det rogivande ljudet lugnar bebisen under graviditeten och efter födelsen känner barnet igen ljudet av bolan och blir lugn av det.

 

Veckan som gått började ju med att det var alldeles symptomfritt de tre första dagarna. Jag var ju riktigt orolig och trodde att något var fel. Men sen fick jag känna att jag levde. Illamående i princip hela hela heeeela tiden. Har jag tur får jag någon timme utan illamående, men det är inte ofta. Mornar och kvällar är ändå värst och det hjälper att äta något litet även om det är det sista man vill göra.

Ont i magen har jag också, men förutom kramperna i onsdagsnatt går det att uthärda. Man känner att det växer ordentligt. Kissandet har satt igång ordentligt med. Kan vara skitkissnödig för minsta lilla droppe och håller jag mig för länge gör det skitont- så kissa så ofta jag kan ingår i mina nya rutiner.


Jag är fortfarande trött, men känner att jag fått mer kontroll över det hela. Vecka 5 och 6 var det ju som om jag fått narkolepsi och somnade på stört - vart jag än stod eller satt. Nu kan jag kontrollera det bättre under dagarna och behöver oftast bara ta det lungt i typ 30 minuter och sen känner jag mig pigg igen. Men efter 18.00 på kvällen är det riktigt svårt att hålla ögonen öppna.


Jag och A har haft det kämpigt trots att vi borde vara världens lyckligaste just nu. Kanske beror det på att känslor och ångest släpper och sipprar ut från hösten som tagit hårt på oss och även vår relation. Kanske också för att vi inser att det är nu det är verkligt- och hur förhåller man sig till det? Men vi pratar mycket, kramas mycket och bryr oss om varandra- det är vår styrka. Vi har bestämt att vi ska ska gå i par-terapi, inte för att vi vill lämna varandra, utan för att vi vill hålla ihop. Det är inget fel på vår kärlek eller relation, utan att vi båda har känslor och upplevelser inom oss som behövs bearbetas och synliggöras så att vi kan förstå varandra på ett bättre sätt. Det är hårt att behöva erkänna att vi behöver hjälp utifrån, men utan den insikten finns risken att vi istället glider ifrån varandra för att vi inte förstår varann.

Nu ska ni få höra!

I onsdagsnatt fick jag kramper i magen som höll på i över en timma. Jag fick panik och trodde att ett missfall var på gång. Jag grät och skrek och såg helvetet lura runt hörnet. Väldigt mycket drama... men jag bara trodde allt var över. Jag åkte in till SöS och fick där snabbt hjälp med att göra ett VUL. Innan läkaren startade behandlingen sa hon att det fanns risk att vi inte skulle se något hjärta för det fortfarande var tidigt. Jag var så nervös och helt lam i hela kroppen av smärtan jag haft.

Hon förde upp staven i puppan och svängde runt med den ett bra tag. Mitt hjärta stannade säkert i 3 minuter och jag försökte förgäves tolka något form av tecken i läkarens ansikte av vad hon kunde se på tv-skärmen. Men inget. Jag låg där förberedd på det värsta tänkbara scenariot någonsin. Inget barn, inget hjärta.

Plötsligt skiner hon upp och ropar "Där!". "Här ser jag fostersäcken, embryot och där ser jag hjärtat slå", sen vände hon skärmen mot mig och där... för första gången såg jag mitt barn.
Lilla TUSS! Hjärtat slog och påminde om en guldfiskmun och mitt hjärta började slå igen. Vilken fantastisk upplevelse! Tills den dagen jag dör kommer jag bära med mig just det här minnet. Min tuss fick äntligen visa att den lever!

Här har ni tussen som ni följt ända sen november.

Läkaren sa att nu när hjärtat slår är det 97% chans att allt kommer gå bra. Och att Tussen dessutom placerat sig perfekt i livmodern. Vilken lycka! Jag önskar er alla som väntar på er bebis att snart få uppleva det här fantastiska ögonblick!

Detta blev en perfekt julklapp att meddela till A's familj på julaftonsmorgon runt frukostbordet. Alla syskon och hans mamma var alldeles rörda till tårar. Vilken fantastisk familj! Jag berättade för min familj också på julafton över telefon och för mina älskade småsystrar på juldagen när vi sågs och hade mini-jul. De var så glada och hoppade runt och tjoade. Vår tuss kommer att komma till en sån fin och kärleksfull familj.


Imorgon måndag ska jag iväg och göra mitt egentliga VUL hos min gynekolog. Då ska jag få träffa Tussen igen, och få den ordentligt mätt då läkaren på SöS inte riktigt kunde se hur stor tussen var. Imorgon går jag in i vecka 8.

kom precis på att jag inte köpt någon julklapp till min kille. ehh!?

vi åker imorron till e-tuna och jag har inte den blekaste om vad jag ska köpa.

jag har iofs köpt en rolig mugg till honom, men det är inte en värdig julpresent. fan, måste lyckas ta mig ur det här på något smart sätt... typ "jag hoppas vi inte skulle byta klappar med varann i år". fan också, kommer ju inte funka!

idag har jag varit riktigt nära att kräkas 3 gånger.

idag har jag haft ont och växtvärk i livmodern.

idag har jag ätit två skålar pekingsoppa.

idag har jag tryckt i mig 10 lichi-frukter fast jag inte borde.

idag har jag sovit 12 timmar.

idag har jag berättat för ännu en kompis att jag är gravid.

idag har jag stressat på jobbet.

idag har jag betalat räkningar.

idag har jag sett en råtta.

idag har jag rakat benen.

idag har jag fått beslut från CSN att jag får pengar för nästa termin om jag vill plugga då istället för att söka jobb.

tycker att symptomen avtagit sen helgen. är fortfarande trött (men inte lika mycket) och har något lättare illamående, men känner inget direkt i magen som spänner eller växer och brösten är inte lika ömma. hjärtat ska ju ha börjat slå de senaste dagarna och om det inte gjorde det borde det ju stämma överens med mina avtagande symptom.

usch jag är så orolig och googlar som en tok på alla möjliga kombinationer. jag läser allt från att det är helt normalt till att det kan vara tecken på missfall... såklart. JAG BLIR HELT KNÄPP!

Jag kommer dö, dö och dö igen om det visar sig att Tussen inte lever på måndag hos läkaren... Gud jag börjar gråta bara jag tänker på det. Åh varför ska man behöva ha det såhär?! Jag vill inte gå igenom allt igen... allt jobbigt med ägg, hormoner, plock, väntan, oro, ont och allt skit. Jag vill inte, snälla jag ger alla pengar, saker allt jag har- bara du lever. Snälla Tuss?! Nu ska jag gråta. Hej då.

 

 

 

 

 

A har slutat snusa. Jag tror han är inne på sin 7:e dag idag. I igår åkte han till sin kompis i Nyköping för att hjälpa honom att bygga på hans hus. Han tänkte att det kunde vara bra att han fick åka bort ett par dagar och banka och såga lite när abstinensen drar igång.


Och ingen är gladare än jag... De senaste dagarna har han varit som en PMS-kärring. Surat, svurit, gnällt och bråkat. Fyfan. Jag antar att jag blir straffad för alla månader med hormoner A har fått gå igenom med mig och mitt humör. Men allvarligt det är fan skitjobbigt att vara omkring någon som mår dåligt och är lättretlig, det är som att gå på ett minfält - man vet aldrig när det ska explodera. Hur som helst så måste jag lära mig att vara lite mer stöttande, för att sluta snusa är verkligen skitjobbigt och riktigt duktigt gjort om man lyckas.


A har förresten slutat på sitt jobb där han jobbat som chef de senaste 6 åren. Mycket var för att företaget blev uppköpt av ett annat företag och A såg en möjlighet att faktiskt fundera på att göra något annat. Men också för att chefstjänsten och det amerikanska företaget inte direkt var "pappa-gynnande", man pratade illa om män som ville vara pappalediga eller som ens planerade att skaffa familj... Så där typiskt amerikanskt ni vet. Så han kollade runt lite och en kontakt på Länsförsäkringar sökte en person för en intressant tjänst som hade med IT-arkitektur (bla bla bla snark!) att göra. Så han sökte den och fick en bra lön och en massa schyssta förmåner typ som träna på arbetstid, lång semester, sluta tidigt på sommarhalvåret, 90% i föräldrarpeng, möjlighet till förmånliga lån och en massa sånt där. Så grattis på A, min fina duktiga! ♥


Han slutade redan förra veckan och bestämde sig för att inte börja på nya jobbet förens 1 februari, så har jag tur vill han ut och resa i januari en sväng. Alltså turen ligger bara i om jag får följa med såklart :) Vi har pratat om Dubai eller nått liknande... vore ju ascoolt.

Snart är det jul kompisar. Vare sig ni vill eller inte.

Vi ska fira julen hos A's mamma i Eskilstuna. Dit kommer även hans två bröder och hans syster. Så totalt blir vi 6 stycken. Vi fördelade julklapps-köpandet så, att varje person fick EN person att köpa julklapp till, för ca 600kr. När julklapparna sen delas ut är det som att just den klappen är från oss alla till den som får den. Fattar ni?
Jag ska t.ex köpa till Mamman, mamman till syrran, syrran till bror 2, bror 2 till A, A till bror 1 och bror 1 till mig.
Så då är cirkeln sluten.


Jag köpte en massa fin-glögg, fin-marmelad, fin-honung, fin-must, fin-knäcke, fin-skorpor och fin-karameller i gammeldags burkar/flaskor/paket som jag sen la i en stor korg (som jag köpte på Lagerhouse). Jag köpte juliga dukar och la i botten på korgen och knepade ihop ett eget kort som jag hängde på med rött band.

så älskar jag den här bilden på Clinton och mig i Shanghai, Kina, juli 2008.

var vi i Thailand och efter nyår reste vi vidare till Malaysia. Vi var borta i 4 hela veckor. Vi hade inget planerat utan rese till de ställen vi kände för just då. Det var helt fantastiskt. Vi lärde verkligen känna varandra på djupet på den resan. Man hade så mycket tid tillsammans som man 100% delade med varandra. Ingen fasad att gömma sig bakom, ingen annanstans att gå eller vara och inga godtagbara ursäkter när man inte orkade lösa problem. Det var bara att totalt och fullt ut bara att lita på varandra och att kompromissa.

Det var Han och Hon mot världen.

Våra tossor på Cenang Beach, Langkawi Malaysia.

 

A har byggt sandslott i vanlig ordning, på Koh Samet, Thailand

 

 

Öl och strandhäng på natten.

 

 

Morgonpromenad på Langkawi, Malaysia.

 

 

Nyårsfirande i Malaysias huvudstad Kuala Lumpur.

 

 

Nattmat i Bangkok.

 

Förlåt för den dåliga uppdateringen! Jag vill ju vara den som uppdaterar ofta och har en massa intressant att berätta. Tyvärr är det inte så just nu. Jag går bara och väntar in den 27:e december. Däremellan försöker jag göra allt det där andra. Typ handla julklappar, sova eller äta Pekingsoppa.

 

Ibland är jag helt övertygad om att det är dött i magen, ibland känner jag av symptomen så kraftigt att det skulle vara helt omöjligt att Tussen skulle va död där inne. Idag går jag in i vecka 7 och idag är även första dagen då jag haft som minst symptombesvär. Detta gör mig såklart orolig. Så nu är jag orolig och värre lär det bli. Så nu hoppas jag alla jobbiga illamåenden, molvärk och ömma bröst kommer tillbaka. Kom igen nu tussen, fight!

 

 

 

Jag har inte glömt att blogga, men jag är så himla trött på kvällarna att jag liksom inte hinner knepa ihop något åt er. I onsdags och torsdags åt vi julbord på kvällen och fredag till söndag jobbar jag på mitt extrajobb... Så ni förstår, jag hinner bara med det jag absolut måste (typ äta och tvätta mig) sen blir jag så trött att inget annat är viktigt.


Annars mår vi bra. Förutom tröttheten och lite illamående om jag inte ätit. Ett par gånger om dagen stramar det i livmodern och det tar jag som ett gott tecken att Tussen växer.


Inte långt kvar till första ultraljudet, 9 dagar närmare bestämt.

 

Igår ringde min diabetesläkare som ska vara min behandlande läkare under hela graviditeten. Testresultatet från blodproverna jag lämnade i veckan visade att jag hade ett TSH-värde på 2,2-2,5. Det i sig är rätt okej värden för en vanlig person. Men för en gravid person är det något lågt och inte tillräckligt för att barnet ska få i sig hormonet. I dagsläget när Tussen själv inte tillverkar hormonet på egen hand, utan lever på det jag har, är det då viktigt att man äter den medicin som är för låga THS-värden. Jag fick 50 mg Levaxin utskrivet och ska ta en tablett om dagen, om ett par veckor gör man ett nytt blodprov för att se att THS-värdet höjs. När barnet är fött ska jag sluta ta tabletterna.

Är ju inte speciellt sugen på att äta läkemedel under graviditeten, tar ju aldrig ens en alvedon. Men både läkaren och många jag känner säger att det är ofarligt just för att det är ett hormon som finns naturligt i kroppen, bara lite mindre just nu för min tuss.
Här kan man läsa om Graviditet och ämnesomsättningshormoner

känner mig helt deppig. har gjort det hela dagen. har inte orkat göra något alls. känner hur det växer i magen och hur det pirrar i bröstvårtorna. så visst är det hormoner i kroppen. men den här deppigheten är inte rolig, går omkring med ett grått moln ovanför huvudet.

skulle hitta något att ha på mig, slutade i psykbryt. jag är svullen och har ingen midja alls. inget passar och jag känner mig så ful. jag vill ju bara vara glad.

den 15 november 2010 var jag skitnervös. USÖ ville avbryta behandlingen för att äggen inte utvecklade sig så som de skulle. Ett ägg var för stort och några kom strax efter och resen var fortfarande ganska små. Det var så jobbigt och ångestladdat att sitta hemma och vänta på samtalet från Örebro med "domen" om vad läkaren beslutat. Och trots beslutet kämpade jag emot och ville inte hålla med. Jag gav mig inte och läkarna respekterade min vilja men la även till, att det inte var den bästa utgångspunkten för att lyckas bli gravid med "såna" ägg som växer i otakt.


Tänk om jag hade låtit dem avbryta?! Då hade jag inte haft Tussen växandes i mig! Nä, ibland ska man fan gå på "gut feeling". Jag är glad att jag gjorde det, annars hade jag inte gjort IVF'en förens i januari.


Vi fick ju ut 14 ägg och 7 stycken klarade två dagars odling, så Tuss-ägget in i mig och 6 st ägg i frysen, som vi får använda inom 5år till syskonförsök.


Tänk om jag visste då, med min ångest och oro, att jag skulle sitta här en månad senare med vetskapen om att min högsta önskan i världen slagit in. Tänk om jag kunde ge er där ute som ruvar den vetskapen, att ni kommer plussa. Jag önskar det, det kommer att komma.
Kan jag- kan ni!

I natt drömde jag att jag började blöda när jag gick på toaletten. Det var ett mörkt nästan svart blod. Sen har jag läst i en blogg någonstans om en kvinna som fick missfall och fick ut en liten grej som mest troligt var embryot, en liten slemplupp med en blodådra igenom. Den såg jag också i drömmen, sen grät jag och skrek... Det är allt jag minns. Usch.

Idag ska jag lämna blodprov på vårdcentralen här vid mig. Man ska kolla hur mycket folacin (folsyra, B12), järn och nånting med sköldkörteln. Jag ska även lämna in ett urinprov för att kolla om jag har äggvita i urinen, det är någon form av koll man gör på diabetiker, vad jag vet.

 

Kan du ge dig fan på. Allt från dålig ton till felsägning straffas.

 

Idag hos diabetesläkaren gick allt superbra. Mina värden var så jävla perfekta att sköterskan såg helt förvånad ut och trodde det var fel på maskinen som skulle mäta mitt "medelblodsockervärde" de senaste 4-6 veckorna. Men det var inget fel. Allt är perfekt! Mitt Hba1c låg på 4,7 och det är riktigt bra. Det är ungefär samma värde Du som är frisk skulle ha. Gud vad skönt! (Här kan du läsa mer on Hba1c) Mitt blodtryck låg på 130/70 vilket också var bra.


Jag har haft diabetes sen jag var 18 år, det vill säga i över 10 år. De första 8 åren fungerade inte behandlingen för mig, jag åt "normal" mat med kolhydrater och lite godis ibland men gick upp 20kg på ett år. Hba1c låg på över 13 och jag tog säkert 20ie insulin/ måltid. Idag tar jag max 4 ie/måltid. Det var en fruktansvärd tid och jag mådde så dåligt av att gå upp i vikt (såklart) och att blodsockret svängde så mycket.

Sen min Lchf-livsstil har allt förändrats och jag mår ju skitbra, har "friska" blodsockervärden, är aldrig ens förkyld och nu även gravid. Och det bästa av allt (förrutom att jag är frisk och gravid) är att man får äta såååå mycket god mat och äta sig mätt!

Så här ser min blodsockermätare ut. Jag mäter mitt blodsocker minst 5 gånger om dagen och nu när jag är gravid vill man att jag ska mäta minst 7 gånger om dagen. En frisk människa har alltid ett blodsocker på 4-6, går man någonsin över 10 klassas man som diabetiker. När jag blev sjuk för 10 år sedan hade jag 30, idag har jag mellan 4-8 i blodsockervärde beroende på om jag ätit eller inte.

 

 

 

 

 

 

 

Här kan även du som gjort IVF räkna ut vilken vecka du är i. Du skriver in ditt äggplocksdatum och klickar i "Beräkna utifrån befruktningen".

http://www.babyvarlden.se/Verktyg/Forlossningsutraknare/

 

Embryo v.6

 

Imorgon har jag och tussen vårt första läkarbesök. vi ska till diabetesmottagningen för att träffa en läkare som antagligen ska göra en rutin check-up på mig. det är inget VUL inbokat vad jag förstått. det ska jag ju göra den 27:e dec.
tror jag ska få det här "man ska inte röka och dricka"-samtalet. och lite blodsockerkontroll osv.

annars är jag moody som fan och trött. molvärk i magen och illamående ibland.
ja ni vet ju vid det här laget.

Nu har det börjat. Riktigt hårda, salta gröna oliver. Mmm, det bara vattnas i munnen på mig. En kväll fanns det inte hemma, då var det jobbigt. Nu är det en stående vara i kylen.

 

 

---

 

Bubblare: Hot and sour Pekingsoppa från kinarestaurangen i vårt hus. Åh jeez vad gott, redan ätit den tre gånger den här veckan. Mmmm.... :P

 

 

 

 

 

 

 

Det känstigt att inte vara ruvare längre. Liksom lite tomt. Vad är man nu?
Gravid... Gra-vid. Gra-fucking-vid.
Det är nått helt nytt, märkligt. Jag vågar inte njuta, även om jag vill. Eller kanske njuter jag lite, ibland, i min ensamhet... klappar lite på magen, pratar lite med Tussen... A pussar magen godmorgon varje dag innan jobbet och sjunger gärna sånger han hittar på och berättar olika historier om tussens mamma och pappa. Han är så fin.


Jag läser mycket gravidböcker. Gillar att bädda ner mig i sängen och bara bläddra och läsa och bläddra lite till. Sen somnar jag. Jag sover mycket. Jag vilar iaf 1-2h mitt på dagen och somnar tidigt på kvällen. Illamåendet är inte lika påfrestande just nu, men trött som sjutton är jag. Jag får också starka frys-attacker då jag bara ligger och skakar under tre täcken och tycker det är skitkallt. Sen brukar jag somna till en stund. Jag har inte riktigt sug att va social eller hänga med folk, jag vill bara va hemma och ro om mig själv.

Varje morgon tar jag en prommenad runt sjön på ca 1 timma, så befriande skönt, även om det vissa dagar är skitkallt! Det gör mitt blodsocker gott och är framförallt en skön start på dagen. Det är viktigt med regelbunden motion läser jag överallt (vilket jag såklart vet), men det är ju extra viktigt nu. Det är ju såhär; oavsett om man kämpar med att bli gravid eller faktiskt är gravid så måste man göra allt man Kan själv för att göra det så bra som möjligt, resten kan man inte påverka. Det måste man bara acceptera.

 

jag vet att ni är många där ute som läser min blogg. Ni är många som mailar och kommenterar, jag tror de flesta av er går- eller ska då igenom det som jag och A precis gått igenom.
Ni hoppas på pluset, graviditeten och barnet.


...jag har under lång tid varit ledsen och undrat när det ska bli min tur. precis som ni.

...jag har testat med graviditetstester och haft minus som flinar åt mig.

...jag har gått på toaletten och sett blod och blivit så knäckt över mensen att jag legat hemma och gråtit resten av dagen.

...jag har varit hos läkare som tittat och tittat- sett förbryllade ut och inte kunnat ge mig positiva besked.

...jag har tagit hormoner som gjort mig tokig, lynnig och apatisk.

...jag har gråtit mitt hjärta ur kroppen de dagar då allt känns hopplöst.

...jag har haft sex i tid och otid för att lyckas med en befruktning.

...jag har slutat röka, snusa och drika alkohol. tänker på att inte få i mig onödiga tillsatser eller socker och kolhydrater.

...jag har kämpat med min diabetes och mina blodsockervärden för att kunna få en graviditet att ens vara intresserad av mig.

...jag har tittat på barn på stan och känt att det gör ont i mig av att inte veta om jag någonsin kommer få hålla i ett eget.

...jag har folk runt om kring mig som blir "hoppsan-gravida" och jag kämpar med att inte bli avundsjuk, ledsen och missunsam.

...jag läser bloggar om kvinnor som genomgår IVF och känner hopp, att det snart är min tur.

...jag känner en vi och dem-känsla till alla kvinnor som blir gravida och får underbara barn, jag kan inte relatera till dem och hur det känns. jag vet bara att jag vill dit med.

Det jag egentligen vill säga är att Ni alla förtjänar det ni önskar allra mest, ert barn. Jag önskar jag kunde ge er det ni vill ha. jag önskar jag kunde få er slippa gå igenom sorgen att vara barnlös.

 

Hur det än går för mig och min graviditet kommer jag aldrig lämna den här sidan, sidan där man står utanför ringen- jag vill alltid minnas med respekt- hur svårt det var att få barn och hur svårt det var att leva med den sorgen. Jag kan inte ge er det ni alla längtar efter och önskar, men jag kan ge er mina ord och mina erfarenheter.

 

Jag kan ge er min lilla blogg som inte är mycket för världen, men den är iallafall ett litet bidrag i denna uppsjö av par som försöker och hoppas, men som aldrig riktigt syns.

 

 

 

 

Japp, idag var testdagen.

Men vi vet ju redan sen en vecka

tillbaka att jag är gravid.

Status: Var så fruktansvärt trött igår, sov till och från hela kvällen och sen hela natten. Gick omkring som en zombie och orkade inte ens ta hand om min egen disk. Jag känner nästan hela tiden att bet växer och grejjas inne i livmordern, som ett molande-ryckande-tryckande-stickande. Jag mår illa, men det är ju inget nytt. Sen imorde bölade jag som ett barn när jag och A tjaffsade om nån skitsak (och vanligtvis brukar jag vara beredd med stridsyxan när det är bråk) men idag la jag mig bara ner och grät. Jag är såklart känslig, kanske mest för jag är trött och hela tiden går runt och liksom känner mig sjuk. Fryser, ryser, mår illa och är trött. Så kan det va och det är helt okej! :)

måndagen den 27:e december, precis efter jul och i början av mellandagarna ska vi på första ultraljudet. då ska vi få träffa tussen och förhoppningsvis få höra hjärtat slå. jag ska göra undersökningen hos den gynekolog jag alltid gått hos. åh det känns som en evighet dit!

Man får väl lov att gratulera. Blev skitnervös sekunderna innan testerna visade plus, tänk om det varit fel på testlagrets alla stickor och att jag inte var gravid. Usch vilken ångest! Men det gick bra, A sjöng och dansade hela vägen från frukostbordet ut till tvärbanan :) Gulle min ♥

Status: hade svårt att somna igår kväll, låg och vred mig till halv fyra säkert. Mycket tankar, båda glada och oroliga går genom huvet. Illamående kommer stötvis. Ingen som helst sexlust, ganska dålig matlust och min diarrémage börjar gå till det motsatta- hård.

Tre tester och en kvinnas symptom kan inte ha fel.

Jag har bestämt att jag ringer till USÖ imorgon och berättar att jag är gravid. För jag kan behöva ha fredagen till att jaga rätt på nya telefontider till MVC eller nått sjukhus jag skulle behöva komma till. Vill gärna träffa en diabetesläkare så fort som möjligt så de kan ta blodprover och se hur mina blodsockervärden ser ut i genomsnitt (även kallat Hba1c). Sånt är viktigt, för höga värden kan ge missbildningar på barnet eller resultera i missfall. Med tanke på min LCHF-diet håller jag blodsockret bra, men senaste veckorna har jag legat något högre än vad jag brukar, så skulle behöva få träffa en läkare och få prata lite.



Angående min vän, låter jag det hela vila lite. Orkar inte ta tag i det eller ta upp en diskussion. Känner att jag bara vill ha positiva människor omkring mig. Det är jobbigt nog som det är med oro och ängslan inför den här graviditeten. Folk som sitter med ouppklarade känslor, bitterhet eller bitchighet får stå tillbaka och inte vara med och leka.



Jag berättade ju för A om alla mina plus och har är ju såklart superglad. Men han är också försiktig med att ta ut lyckan i förväg säger han... Jag vet inte riktigt när han tycker att vi "rott i land" den här graviditeten, men kanske när han får höra hjärtat slå eller när vi passerat de värsta veckorna. Jag blev klart lite besviken över hans lite "negativa" inställning samtidigt som jag förstår honom, jag tänker ju likadant. Men jag sa såhär: Vi väntar barn, inte på ett missfall. Så bara bra och glada tankar nu tack.
(Tänkte även tillägga för er som inte vet, så har jag inte visat A den här bloggen, han vet att jag skriver i en hemlig IVF-blogg men inte mer än så.  Jag tycker det är skönt att få skriva av sig utan att folk ska säga vad de tycker om mina tankar när man ses. Jag har ju ett par vänner som fått adressen, men det är för att jag vill att de ska vara uppdaterade om vad som händer och då kan de själva välja när de vill bli uppdaterade.)

Tänk att vi ska bli föräl... (vågar inte ens skriva det).
Det visste vi inte när vi tog det här fotot på Malta i höstas.

Vi la vårt sista bud på 3520000kr. Det var vår smärtgräns, jag är ju student för sjutton! Den vi budat mot la då 3550000, den jäveln! Om det skulle va så att den personen inte får lånelöfte, står vi näst på tur... Men det är nog inte så troligt. Jaja, det finns något annat menat för oss.

 

Idag vill jag skriva om det här med vänskap. Det är inte riktat till någon av mina vänner som läser den här bloggen, så ta inte åt er. Men jag har en vän som jag alltid varit nära med och genom den här resan tycker jag hon endå påvisat stort engagemang trots att hon lever ett helt annat liv än mig och inte riktigt kan relatera till vad jag går igenom. Hon har alltid lyssnat och försökt ge mig styrka och råd.

Men när jag berättade om mitt plus här om dagen fick jag bara tillbaka. "Grattis så mycket".
Jag har en annan vän som blev helt tårögd, kramade mig och så skrattade vi åt det hela. Jag kanske är känslig och kanske inte ska tro att alla ska bli lika glad som jag, men jag blev besviken, även om jag försöker att inte va det... Jag får fan ett mer grattis på min födelsedag, om jag får ett nytt jobb eller om jag skulle förlovat mig. Men inte när jag är gravid och hon vet att hela mitt liv kretsat kring det här i flera år och vilken sorg det har varit. Jag vet att jag inte borde sätta några förväntningar på hur andra ska betee sig, men hur kan man låta bli att inte göra det?



Status: kraftig molvärk i magen och ont i bröstvårtorna. det liksom sticker i dem. de har blivit stora som hallon och mörka. uppenbart mer känslig.

Speciallt A. I den nya lägenheten vi tittade på igår. Han vill verkligen ha den och tittar på bilderna och räknar med miniräknaren hur vi ska få ihop det. Gulle han! Det är som om att han håller på och bygger bo :)


När vi var på visningen gick han runt och ba: "titta, här kan man ställa vagnen direkt i hallen", "här sätter vi upp hyllor som man kan ha barnsaker på" och "här står jag och lagar pankakor till tussen medans H*n sitter och ritar" osv.
Jag bara log och tänkte att det kanske inte alltid verkar som det, kanske inte alltid syns... Men visst fan tänker han på det här med Tussen och önskar innerligt att den stannar kvar, precis som jag.

Budgivningen är igång och uppe i 3 250 000 kr! Och mer lär det bli...

Den är riktigt läcker. Med grym utsikt högst upp i huset, stora fönster och bra plannering.

 

Här är alla testerna. Test 1, 3, 5 och 6 (uppifrån) är testade på morgon urin.

Det sista testet nr.6  (längst ner) är det jag tog imorse, ruvardag 14 alltså.

 

 

---

 

14 dagar sen insättning och imorse var ju strecket ännu starkare. Så hoppet växer inom mig. Ska testa med Clear Blue och det testet jag fick av USÖ på fredag då jag har fått testdag av mina läkare.


På fredag ska jag även ringa till Örebro och meddela den glada nyheten. Sen vet jag inte vad jag ska göra...? Jag måste boka tid för VUL nånstanns, försökte kolla upp om det fanns någon MVC här i närheten och det gjorde det. Kanske ska ringa dit..?
Eller ska jag ringa min special-gyn som jag gått hos innan IVF'en?
Eller ska jag ringa specialistmödrarvården på SÖS (måste ju gå på specialistmödrarvård eftersom jag har diabetes)?
Eller ska jag ringa alla och bara tjoa och hojta om mitt plus?


Ja, jag vet inte. Försökte googla upp nått svar, men inget nytt blev tillfört i min hjärna.

Har jag tur får jag en tid ganska snart (v. 6-8) för att se att hjärtat slår. Vi IVF'are brukar få göra VUL tidigare än andra. Det måste vara lugnande att veta att hjärtat börjat slå.

Status: lite illamående och surigt humör. Har i flera dagar varit extremt frusen och haft rysningar i kroppen och får alltid goose-bumps på armarna, lite mystiskt. Kanske beror på annat, men säger det för er som fortfarande letar tecken själva.

testet var lite starkare idag. Men vågar inte tro något än...

---

Nu ska vi iväg och titta på den där lägenheten jag skrivit om. Om vi gillar den kommer vi lägga bud på den, för banken har godkänt mig. Things are looking up!

 

Vilken natt! Vaknade upp vid 4-tiden (gissar jag på) av att det krampade något så fruktansvärt i livmodern, som om den sparkade bakut. Det var helt fruktansvärt så jag reste mig och gick in på toaletten. Där började diarrén att ta fart, bajs-attacker blandat med helvetiskt illamående, kallsvettningar och flimmer för ögonen (som ruvardag 6).

Jag hade så ont att jag tänkte "att om det här är något som att föda barn bokar jag kejsarsnitt utan närmare diskussion". Efter 20 minuter släppte bajs-kramperna men livmoderkramperna, flimret för ögonen och svimfärdigheten var kvar, jag var livrädd och stapplade in till A och bara skrek att något var fel!


Stackaren flög upp ur sin rosa fluff-dröm och visste inte vad han skulle göra. Jag bad (skrek?) honom att mäta mitt blodsocker så att det inte också hade med det att göra, blodsockret visade 7,2. Allt mellan 4,5 och 10 är godkänt för att jag ska våga sova vidare. Sakta men säkert avtar kramperna i livmodern och jag somnade in och vaknade inte förens nu, strax innan 12! Har huvudvärk, illamående och molvärk i magen.

Jag funderar på vad det i helvete kan vara... och det enda som egentligen de två gångerna har gemensamt med varandra var att jag förde upp den sista vaggisen för dagen i rumpan istället för slidan (för att det blir så himla kladdigt av vaggisarna). Men grejen är att det har jag gjort fler gånger än just dessa två dagar, så jag vet inte vad jag ska tro.

Idag har jag mått bättre än vad jag brukar. Illamåendet har varit jobbigt men inte varit lika starkt. Är rädd för att det är ett dåligt tecken, men det kanske faktiskt kan variera. Inget konstigt med det...? Jag känner dock mer trötthet än vanligt och även tung huvudvärk, men sånt kan ju bero på annat.


Jag testade på morgonurin i morse och det var lika ljust streck som igår (se bild nedan)... Så antar att jag måste vänta ytterligare ett par dagar innan man skulle kunna se en skillnad... Om det nu är något. Guppar på vågorna mellan oro att testet luras och lyckorus att Tussen kanske växer där inne.


Tack så mycket för alla kommentarer, tänk att ni ät så många som följer vår resa. Kram till varenda en av er!

Jag fattar ingenting. Vad tror ni? Spökstreck?

 

 

 

Jag gjorde två tester för säkerhets skull. Jag har aldrig någonsin skymtat ett extra streck på något test förut... Två test kan väl inte visa fel? Eller?

Ni som känner mig får inte säga ett knyst till någon, måste komma på ett bra sätt att berätta för A. Men inte förens jag vet mer...

Status: illamående.

När jag ändå håller på och härjar om lägenheter kan jag visa bilderna från visningen av vår lägenhet, alltså innan vi köpte den. Så den ser ju inte exakt ut så idag, vi har ju framförallt tapetserat om mycket och ställt in våra egna möbler.


Förlåt om det är tråkigt att kolla på massa lägenhetsbilder när ni är här för att läsa om IVF, men jag känner att jag ibland måste underhålla er med annat. Och jag kan ju inte visa er att jag kan jonglera :)


Hej här är vår hall. Vi valde nya tapeter. Mörklila med stora guldblommor.


Vårt fina sovrum som A kallade reproduktionsanläggning i början. Ironiskt nog. Suck.


Vardagsrum och kök i ett.


Walk-in-closet. A kallar detta rum "diamantringen" då jag hellre ville köpa lägenheten p.g.a garderoben än att vi skulle förlova oss och gifta oss. Precis som i Sex and the City. (däremot tänker jag gifta mig iaf:))

Nu kan jag tyvärr inte visa mer bilder, för jag vill inte visa för tydligt vart i Stockholm det är jag bor.

Fy fan säger jag!

Sitter på tunnelbanan hem efter jobbet och mår så jävla illa. Har mått riktigt illa hela dagen, men blir värre och värre för varje dag. Men nu måste jag snart kräkas...! Folk luktar så illa, parfym, svett, gamla unkna kläder, matos och framför allt rökarna! Blä! Jag har ingen påse med mig så måste jag kräkas nu får jag göra det i handväskan :)

Jag och A har pratat om att flytta till något större. Vi har sagt att vi ska göra det när vi fått barn och barnet blir ca 1 år, just nu bor ju i en tvåa, men så fort barnet blir större och ska ha eget rum måste vi flytta.

Eftersom vi båda älskar området vi bor i nu, vill vi ju inte behöva lämna det. Imorse skickade A ett sms och skrev att han hittat en grym lägenhet på vår gata, en trea med fantastisk utsikt och bra planering. Jag älskade den också! Jag får tyvärr inte lån på så mycket eftersom jag inte har så stor inkomst än, så det måste vi se över.


Men här har ni lite bilder iallafall. Roa er bäst ni vill, för nu har jag jobbhelg och kanske inte hinner uppdatera allt för mycket mer än "ruvardags-uppdatering".


Välkomna in!




Badrum och bra med plats för blöjbyten.




Sovrum nummer 1.




Köket.




Köket igen. Rolig tapet, men vi kan hitta en roligare.




Tussens rum.




Ljust och öppet vardagsrum, vilket jag gillar.

10 dagar sen insättningen. Jag och tuss har hängt i 10 hela dagar! Det är 7 dagar till TD, så jag köper argumentet att det antagligen var lite för tidigt att testa här om dagen. Men det finns en stor del i mig som då såklart oroar mig att jag inte plusat. Tycker att, om ägget fäst borde det iaf gett ett litet utslag. Jag hajar varför man säger att man INTE ska testa för tidigt, men hur ska man lyckas hålla sig?



Status: illamående (nästan hela tiden), yrsel, molvärk som ibland blir huggvärk i sidorna, molvärk bak vid svanskotan och ländrygg, halsbränna, ömma bröst, ingen matlust och trött.

Spännande bild i utbildningssyfte.

Blir tokig emellan åt. Har "mensvärk" som stör mig nått så fruktansvärt.
Inte egentligen att det gör så farligt ont, det gör bara ont - "jobbigt men jag överlever-ont" - men ju mer ont och ju längre det håller i sig, blir jag fan knäpp.

VAD ÄR DET SOM GÖR ONT?
varför bråkar och buffar det inne i magen?
är det mens, är det bebis?


GAAAH! *skaka av alla julkulorna på julgranen* (har iofs ingen julgran)

Försökte läsa på om man kan känna på sin livmodertapp och på det sättet "tolka" om kroppen förbereder sig för mens eller graviditet... men blev inte klokare. Det stod typ samma sak på både före-, innan-, och -efter mens. Det enda som egentligen skillde var färgen på tappen...
Hur fan ska jag veta det? Hallå? (nej jag tänker inte be nån stackare titta efter!)

Läs själva. Rosaröd eller blålila?

Status: illamående, molvärk i magen, halsbränna, ont i tandköttet, ömma bröst och ibland känns det som nålar i bröstvårtorna. Det kommer och går under dagen.

Gjorde gravtest, negativt. Gjorde det iofs inte på morgonurin, men känns som om- om det skulle vart nått skulle det visat plus.

Jaja, ni vet vad man säger om människan och hoppet... Det är ju fortfarande 8 dagar kvar till testdag.

Den genomsnittliga tidpunkten för ett embryo att implantera sig och börja avge Hcg är 7,1 dagar efter befruktning enligt en studie av Bergh och Navot (1992). Tidpunkten varierade och låg på från 6,6 dagar till 7,4 dagar hos de 33 kvinnor de studerade. För den som vill ha det vetenskapliga perspektivet.

Eftersom det är skittråkigt att skriva uppsats smiter jag undan i tre minuter för att busa in ett inlägg här på bloggen istället :)

Det är inte tjejen på bilden som odlat skägget.

 

 

Som sagt, igår var jag och allt en enda stor röra. I två dygn har jag bara sovit och yrat. Det kändes som om jag låg på botten och rullade runt i min egen skit. Jag trodde verkligen ett tag att jag blivit helt sinnessjuk. Jag bara grät och grät som ett barn i flera timmar.

A kom hem från jobbet och la sig i princip med ytterkläder och skor i sängen bakom mig och bara höll om mig när jag tyckte att jag inte orkade mer. Han försökte prata men jag var tröstlös. Jag försökte berätta om ångesten över att inte hinna med skolan för jag inte kan tänka på annat än IVF och ångesten över att få ett minus och sen behöva göra om den här skiten flera flera FLERA gånger om. Jag fick gråta och prata.

Sen går han ut i hallen och hämtar en present. Gulle! Han hade varit så ledsen han med, speciellt eftersom jag går runt och är så ledsen. Han stannade förbi city på vägen hem från jobbet och letade efter en present till mig, han berättade att han tittat på skor och annat för att hitta något som kunde göra mig glad. Och det blev jag verkligen, mina favoritprodukter som tagit slut hemma.

fin present ♥

Vi tog oss upp ur sängen och han lagade lite mat. A spelade musik för mig och dansade medan han stod och rörde i grytorna. Jag satt mest apatisk i soffan och tittade ut genom fönstret. Men kunde inte låta bli att fnissa lite åt min 1.90 meter långa man dansa lambada i köket (som vanligtvis lyssnar på helt annan musik).

En nostalgitripp, som inte ens jag kan låta bli att le och gunga till.

Efter det tog vi en lång promenad runt sjön och det var verkligen det jag behövde. Jag har inte motionerat sen veckan innan äggplocket och jag vet att ångesten kommer krypandes när jag inte får röra på mig. Det bästa med promenader är att man pratar... och pratar.
Jag bestämde mig för att inte ge upp. Jag ska inte ge upp utan en kamp, man kan inte bara lägga sig ner och dö- även om det är det man vill. Man spottar i nävarna och tar livet vid hornen och ger sig fan på att det ska gå. Så nu jävlar!

---

I övrigt är jag finnig, har ömma bröst och fortfarande den där molande mensvärken som gör sig påmind. Jag hoppas de senaste dagarnas känslostormar har passerat och att jag bara kan få vara glada jag.

Kaka med jultema till ER!

 

 

Tack för ert stöd.

Igår gjorde jag inget annat än att sova och gråta om vart annat. När det trillade in kommentar efter kommentar hjälpte det mig att må bättre. Ni är fantastiska, jag menar det verkligen!