det finns så många par som varje dag blir diagnostiserade med ofrivillig barnlöshet. de går hem från läkaren med den där klumpen i magen. de tittar på varandra och tänker "är det mitt fel?". de kramas och säger att "det är tur att det finns hjälp". men när man får en stund att fundera själv kommer den där oron krypandes, först som ett litet litet frö som planteras inom dig, som sen växer och växer. och plötsligt en dag har den växt till sig och sitter i varenda cell i din kropp.




ni börjar era behandlingar och ser hopp och ljus. förmodligen svarar du inte på behandlingen direkt så man höjer och justerar doser. hoppet går upp och ner.

äntligen ett ägg! "allt ser jättebra ut". du lämnar läkarmottagningen som ett solsken. NU SKA VI HA SEX! ni har sex enligt ordinerat schema, men någonstans ligger fokus på slutresultatet, att han ska komma och inte att få vara nära varandra. du skäms för att du nånstans tänker "men spruta då".

dagarna går och du har alla möjliga sorts symptom som pekar åt att du antagligen är gravid. de ömma brösten, illamåendet och molande värken i magen. ja men såklart... det borde ju ha funkat!

sen kommer mensen. ägget åker ut med blodet och alla förhoppningar om ett barn även denna månad. det känns som ett missfall, även om det aldrig var en träff. så känns det som det, man följer det där ägget så länge, man ser det på ultraljudstv'n. och sen är det bara över. för en "vanlig" kvinna är det ju bara en mens... dags att börja om igen då.

paniken kommer när man börjar läsa på nätet i alla bloggar. en del bloggar har rent ut sagt förskräckliga historier med försök i Xår, åldern är emot dem och de har aldrig lyckats. de kanske har missfall, operationer och fruktansvärda berättelser i bagaget. kommer det bli så för oss? man inser plötsligt att man bara står på ett trappsteg av säkert hundra, för att komma i mål.

du söker dig till solskensbloggarna där allt gått bra och det kryllar av bebisbilder och gravidmagar. du förkovrar dig i information och snart är du ett gående uppslagsverk som bara pratar i termer av VUL, IVF, FET, ET, Pergo, BIM osv. du googlar din oro och du söker på FL för att finna svar, finns det fler som känt/tänkt/gjort som jag? det finns några som lämnar spår. de som skriver i forum, startat bloggar och trådar. de som bygger nätvärk emellan varandra. men den stora massan är de som är tysta. de som i det tysta läser och inte delar sina upplevelser, sin berättelse eller sin oro, iallafall inte här på nätet.

det är så många som vill vara hemliga och inte visa sig själva och vilka de är. kanske är det mest för att man inte vill att folk ska veta ens innersta hemligheter och problem. man är så sårbar och att lämna ut sig helt i strålkastarljuset känns som en dum sak att göra när livet redan är bräckligt som det är. i ditt fall är det din man som inte vill berätta och synas. och det respekterar du såklart. men samtidigt tror du att förändringen måste ligga i att vi inte gömmer oss, hymlar och inte vågar berätta att "jag har svårt att bli gravid, jag behöver hjälp. det är skitjobbigt och jag mår skitdåligt över det. men det är viktigt att vi inte är tysta, utan att vi syns, hjälps åt och kräver ökade resurser och mer hjälp. för jag är inte ensam om detta!".

men du orkar inte ta alla fighter. du har nog som det är. du skriver i din lilla blogg för att få ut en tusendel av din sorg och oro. och du tänker åter igen: "kanske nästa månad...".