Ekeskog från Ikea.

 

 

jag kan inte sluta att älska min vita soffa som stått i min gamla lägenhet. nu när lägenheten är tömd står den isär-monterad här hemma, men den ska in i barnrummet och stå där som övernattningssäng (asskön) för folk tills det är dags för Elvie att bo i rummet själv (om ett år kanske) då gör vi oss av med den.

 

när vi skulle flytta ut den ur lägenheten kom en fågel och bajsade den största jävla bajjan ever, rakt på dynan! efter 4 omgångar i tvätten och "en skopa vanish" är skiten borta. Pheew! var helt klart beredd att slänga hela soffan ett tag där.

 

Det här är inte meningen att vara ett sånt där "åh jag e så lycklig och allt är så bra, socker, fluff och rosett-inlägg". Men det är ett inlägg om att älska, i mitt fall min fina A.


Vi kan båda vara dåliga, mot varandra. Griniga, irriterade och sura. Men den mesta av tiden har vi det så himla fint. Vi bryr oss om varandra och visar hur mycket vi älskar varandra. Ibland stannar jag upp och tänker på hur fint det är att ha en sån vacker människa i mitt liv. För han är verkligen vacker, rak igenom. Jag kan inte fatta att han valt mig, mig, att leva med. Skaffa barn med. Jag måste ju verkligen vara en bra person jag med, om han vill vara med mig!?


A sa till mig igår (jag hade ju varit ledsen hela dagen pga oron för de få fosterrörelserna och vi hade precis klivit ut från specialistmödrarvården och han ville muntra upp mig, genom att påminna mig) "det är inte många människor som har det så bra som du har det just nu". Han syftade på att jag äntligen var gravid efter mycket om och men, bebisen var frisk och växte som den skulle, vi har precis köpt en fin lägenhet som vi ska flytta in i och förbereda, för oss och vår plutt, våren och sommaren var på gång och i slutet av det hela ska vår bebis komma till oss Och att jag hade en kille som älskar mig mest i världen- världens bästa nämligen :)


Jag har svårt att känna lycka. Hur känner man att man är lycklig? Jag vet att jag är lyckligt lottad, men hur känns det att bara vara lycklig? Även om jag har allt jag någonsin önskat, känner jag inte den där lyckan. Jag kanske inte vågar. Eller så kanske något är riktigt fel på mig. Min psykolog tror att medicin ska göra mig lycklig igen. A tror att motion gör mig lycklig. Jag har alltid trott att mat och att äta gör mig lycklig.


Kanske kan det vara så att jag är mer pessimistiskt lagd än de flesta och lyckan inte är det som driver mig, utan ångest och melankoliska känslor är det som får min motor att pumpa. Eller kanske är det så att de flesta människor faktiskt inte springer runt och är så jävla lyckliga hela tiden, utan att lycka är något som bara varar en liten liten stund ibland, emellanåt.


De gånger jag faktiskt känner mig lycklig är de gånger jag inser hur mycket jag älskar honom. Hur min vackra man rör sig, har för sig, säger, sjunger, tar i mig, ser på mig, allt han gör för mig, för oss... Och alla gånger jag får ge tillbaka exakt samma sak.

A's bror gjorde sitt examensarbete i industridesign vilket resulterade i bland annat denna bild. Syftet var bland annat att illustrera känslan lycka.

Det inte är förens fåglarna släpps fria ifrån kedjorna de verkligen känner lycka och det ögonblicket varar bara exakt precis då, den lilla sekund av lycka är kort, men ändå så äkta det bara kan bli.

det var den dagen jag föddes för snart 29 år sedan.

Igår fick A ett brev/paket hem från sin pappa. I brevet skrev pappan att han hittat lite inspelningar som han tänkte att vi kanske skulle tycka var roliga att lyssna på nu när A ska bli pappa. I det paketet fanns ett också cd-fordal med ett par cd-skivor som innehöll inspelningar från när A och hans lillebror E var 5 och 3 år gamla. De pratar lite om böcker de läst och liknande.

Men det mest konstiga var att inspelningarna var ifrån den 30 juli 1982... just den dagen jag föddes!

1. Hur gammal är du om fem år?
33 år och ska fylla 34 i juli 2016.

2. Vem var den sista du träffade?
Om inte A räknas som sitter framför mig just nu och spelar tv-spel så är det en fastighetsskötare i vår bostadsrättsförening som var här och kollade på vår köksfläkt som krånglar.


3. Hur lång är du?
168cm står det i passet.

4. Vilken var den senaste film du sett?
Hmm. Dinner for Schmucks men om man får lägga till serier så hade jag och A Mad Men-marathon på kvällarna i Thailand. Fantastiskt bra och snygg serie.

5. Vem ringde du senast?
Har inte ringt till någon på 18 dagar enligt min iPhone, senaste utgående samtalet var till Taxi Stockholm.


6. Hur löd ditt senaste sms och till vem?
Till A: Kan du snälla gå förbi apotek och köpa någon form av åksjuketablett?! Puss.


Senaste sms-konversationen.


7. Vad är dagens planer?
Tvätta och hålla mig vaken så länge jag kan så jag kommer rätt i tidzon och dygnsrytm. Laga köttfärssås till kvällen. Gå på lägenhetsvisningar om vi hittar någon.


8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Sms helt klart. Har lite av en "prata i telefon-fobi" som kommer och går. Brukar dock funka med folk jag känner, men ibland är det riktigt jobbigt, så sms är ett säkert kort.


9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda?
Skilda sen jag var två år. Båda är omgifta.


10. När såg du senast din mamma?
Över ett år sedan.


Jag och min mamma när jag fyllde 23 år, alltså över 5 år sedan.


11. Vilken ögonfärg har du?
Jättefina bajsbruna :)


12. När vaknade du idag?
Oj, nu ska vi se. 12.00 thailändsk tid vilket blir ca kl. 6.00 svensk tid. men det var en tuff natt på ett trångt plan med skrikande bebisar och hostande gubbar.


13. Har du någon gång hittat en katt?
Nej, men jag har klappat många katter.


14. Vilken är din favoritplats?
Hemma med A.

15. Vilken plats föredrar du minst?
På en riktigt dålig dejt. Usch.


16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Har två friska barn, lever  lyckligt tillsammans med A i vårt betonghus med sjötomt, jobbar på en fantastisk skola och kör ungarna till olika träningar. Är aktiv på mina lediga dagar med friluftsliv och frisk från diabetes p.g.a ny forskning :)

17. Vad skrämde dig som barn?
Att bli lämnad ensam. Att pappa skulle dö.

18. Vem fick dig att skratta senast?
A dansade och sjöng påhittade sånger... som vanligt. :)


19. Är du för ung för att äga vinylskivor?
Nej, vi har massa. Men mest för att det är retro, så egentligen Ja.


20. Har du stationär eller bärbar dator?
Vi har just nu 3 laptops och en "stationär" Mac Mini till Tv'n.

21. Sover du med eller utan kläder på dig?
I trosor, ibland med linne om brösten är ömma.

22. Hur många kuddar har du i sängen?
4 stycken. 1 till A och 3 till mig :)

23. Hur många landskap har du bott i?
Endast i Södermanlands län.

24. Har du någon gång spytt på fyllan?
Haha, japp. Men har försökt sluta med det de senaste åren, levern orkar inte lika mycket längre.


25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Mjuka fluffiga strumpor är bäst.

26. Är du social?
Ja och nej. Har absolut ett behov att få träffa människor och ha människor omkring mig, men inte till överdrift. Gillar att vara ensam, är ett typiskt ensambarn. Jämfört med A är jag nästan asocial och jämfört med min pappa är jag supersocial.

27. Vilken är din favoritglass?
Syrliga sorbeter eller choklad med massa gott i.

28. Vad skulle du göra om du vann en miljon?
Shoppa! Betala av CSN och köpa en barnvagn :)

29. Tycker du om kinamat?
Ja, men endast den som man har i Sverige. Äkta kinesisk mat är ingen höjdare. Fast Dim sum är gott.

30. Tycker du om kaffe?
Kaffe är mitt guld. Med mycket mjölk eller grädde (lchf).

31. Vad dricker du till frukost?
Kaffe eller te. Kanske vatten.

32. Sover du på någon särskild sida?
Högersidan.

33. Kan du spela poker?
Typ, lite... kanske.

34. Tycker du om att mysa?
Mysa är mysigt!

35. Är du en beroendemänniska?
Ja, i lagom mängd. Men har nog inte beroendegenen.

36. Känner du någon med samma födelsedag som din?
Ja nån. Kände fler när jag var yngre.

37. Vill du ha barn?
Ja tack. Två stycken minst.

38. Kan du några andra språk än svenska?
Engelska och skolspanska.

39. Har du någonsin åkt ambulans?
Ja. Sist när jag blev påkörd av en bil i våras när jag cyklade vid Karlaplan. Det var otäkt, men klarade mig med en hjärnskakning och en bula som inte är borta helt än :(


Ser ni bulan?


Så här såg jag ut när allt "rann ner". Gullig!



40. Föredrar du havet eller en pool?
Pool skulle jag nog säga, men bara för havet är så salt och jag är lite rädd för fiskar.


41. Vad spenderar du helst pengar på?
Mat och kläder.

42. Äger du dyra smycken?
Nej egentligen inte. Har ärvt lite av min farmor, men det har nog mer ett affektsvärde än nått egentligt monetärt värde.

43. Har du någon gång testat narkotika?
Ja, hasch, marujana och amfetamin.

44. Vad var det senaste du stoppade i munnen?
En kalamata oliv och manchego-ost.

45. Vem är den roligaste människan du känner?
Min gamla pluggkompis Hanna, hon är rolig och jag blir rolig med henne.


Hanna och jag.


46. Välj ett ärr på din kropp?
Ett vaccinationsärr som nu sitter på låret som jag fick som bebis, men som då gavs på rumpan.


47. Vad har du för ringsignal?
Iphones "Timba".


48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten?
Nej inget som är äldre än 5 år.

49. Flirtar du mycket?
Inte längre, mycket förrut utan att ens veta om det.

50. Vart togs din profilbild för din blogg?
På asienresan 2010.

51. Kan du byta olja på bilen?
Nej! Vart sitter den? och vart är min bil... och mitt körkort?

52. Har du fått fortkörningsböter?
Nej.

53. Vilken var den senaste bok du läste?
Mammapraktika av Leni Söderberg på stranden i Thailand.


54. Läser du dagstidningen?
Endast i nätversion.


55. Prenumererar du på någon veckotidning?
Damernas värld för mode och produktinspiration.

56. Dansar du i bilen?
Nej, kan man dansa där? Jag är mest åksjuk i bilar.


57. Vilken radiostation lyssnade du på senast?
P3 och brunchrapporten.

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Har jag inget minne av alls, måste varit i samband med studier. Skrev dock ner lite information om en ny kurs jag ska läsa i vår i anteckningsblocket på min Iphone... dagens teknik :)

59. När var du i kyrkan senast?
På Johan & Elaines bröllop på Malta. Prästen pratade om hur kvinnan är gjord för mannens skull och hur tacksamma vi ska vara för att en man och en kvinna funnit varandra då det är det mest fullkomliga... Suck, religion är bakåtsträvande!


Vid kyrkan på Malta.

kom precis på att jag inte köpt någon julklapp till min kille. ehh!?

vi åker imorron till e-tuna och jag har inte den blekaste om vad jag ska köpa.

jag har iofs köpt en rolig mugg till honom, men det är inte en värdig julpresent. fan, måste lyckas ta mig ur det här på något smart sätt... typ "jag hoppas vi inte skulle byta klappar med varann i år". fan också, kommer ju inte funka!

 

 

 

 

 

A har slutat snusa. Jag tror han är inne på sin 7:e dag idag. I igår åkte han till sin kompis i Nyköping för att hjälpa honom att bygga på hans hus. Han tänkte att det kunde vara bra att han fick åka bort ett par dagar och banka och såga lite när abstinensen drar igång.


Och ingen är gladare än jag... De senaste dagarna har han varit som en PMS-kärring. Surat, svurit, gnällt och bråkat. Fyfan. Jag antar att jag blir straffad för alla månader med hormoner A har fått gå igenom med mig och mitt humör. Men allvarligt det är fan skitjobbigt att vara omkring någon som mår dåligt och är lättretlig, det är som att gå på ett minfält - man vet aldrig när det ska explodera. Hur som helst så måste jag lära mig att vara lite mer stöttande, för att sluta snusa är verkligen skitjobbigt och riktigt duktigt gjort om man lyckas.


A har förresten slutat på sitt jobb där han jobbat som chef de senaste 6 åren. Mycket var för att företaget blev uppköpt av ett annat företag och A såg en möjlighet att faktiskt fundera på att göra något annat. Men också för att chefstjänsten och det amerikanska företaget inte direkt var "pappa-gynnande", man pratade illa om män som ville vara pappalediga eller som ens planerade att skaffa familj... Så där typiskt amerikanskt ni vet. Så han kollade runt lite och en kontakt på Länsförsäkringar sökte en person för en intressant tjänst som hade med IT-arkitektur (bla bla bla snark!) att göra. Så han sökte den och fick en bra lön och en massa schyssta förmåner typ som träna på arbetstid, lång semester, sluta tidigt på sommarhalvåret, 90% i föräldrarpeng, möjlighet till förmånliga lån och en massa sånt där. Så grattis på A, min fina duktiga! ♥


Han slutade redan förra veckan och bestämde sig för att inte börja på nya jobbet förens 1 februari, så har jag tur vill han ut och resa i januari en sväng. Alltså turen ligger bara i om jag får följa med såklart :) Vi har pratat om Dubai eller nått liknande... vore ju ascoolt.

Jag har bestämt att jag ringer till USÖ imorgon och berättar att jag är gravid. För jag kan behöva ha fredagen till att jaga rätt på nya telefontider till MVC eller nått sjukhus jag skulle behöva komma till. Vill gärna träffa en diabetesläkare så fort som möjligt så de kan ta blodprover och se hur mina blodsockervärden ser ut i genomsnitt (även kallat Hba1c). Sånt är viktigt, för höga värden kan ge missbildningar på barnet eller resultera i missfall. Med tanke på min LCHF-diet håller jag blodsockret bra, men senaste veckorna har jag legat något högre än vad jag brukar, så skulle behöva få träffa en läkare och få prata lite.



Angående min vän, låter jag det hela vila lite. Orkar inte ta tag i det eller ta upp en diskussion. Känner att jag bara vill ha positiva människor omkring mig. Det är jobbigt nog som det är med oro och ängslan inför den här graviditeten. Folk som sitter med ouppklarade känslor, bitterhet eller bitchighet får stå tillbaka och inte vara med och leka.



Jag berättade ju för A om alla mina plus och har är ju såklart superglad. Men han är också försiktig med att ta ut lyckan i förväg säger han... Jag vet inte riktigt när han tycker att vi "rott i land" den här graviditeten, men kanske när han får höra hjärtat slå eller när vi passerat de värsta veckorna. Jag blev klart lite besviken över hans lite "negativa" inställning samtidigt som jag förstår honom, jag tänker ju likadant. Men jag sa såhär: Vi väntar barn, inte på ett missfall. Så bara bra och glada tankar nu tack.
(Tänkte även tillägga för er som inte vet, så har jag inte visat A den här bloggen, han vet att jag skriver i en hemlig IVF-blogg men inte mer än så.  Jag tycker det är skönt att få skriva av sig utan att folk ska säga vad de tycker om mina tankar när man ses. Jag har ju ett par vänner som fått adressen, men det är för att jag vill att de ska vara uppdaterade om vad som händer och då kan de själva välja när de vill bli uppdaterade.)

Tänk att vi ska bli föräl... (vågar inte ens skriva det).
Det visste vi inte när vi tog det här fotot på Malta i höstas.

 

håller på och samlar ihop alla utlägg vi gjort för resor till och från Örebro samt hotellvistelsen. Är inte så enkelt som man vill tro, då vi köpt biljetterna via nätet och fått dem via sms-biljett. Så jag måste hålla på och skriva ut alla kvitton på min skrivare som för övrigt har dåligt med bläck (så klart) och dessutom har vi båda två köpt biljetter så jag måste hålla på och kolla med A vilka biljetter det är han har på sin mail osv...

Jaja, inget ni bryr er om. Men om ni ska hålla på och resa utomläns för att göra IVF så är det smidigast om EN köper alla biljetter fram och tillbaka så det blir lättare att hålla reda på kvitton o så.
Dessutom drar de 140kr för varje biljett, men efter som två biljetter (för oss) kostar ca 640kr så får vi tillbaka ganska mycket iaf.

Fick även reda på att utlägg för biljetter ska skickas till en adress och utlägg för boende till en annan. Fan de borde betala mig per timma för allt jävla kvitto-fix jag måste hålla på med.

Jag har sökt i forum och bloggar efter bra litteratur att läsa om graviditet och att föda barn. Av det jag hittat verkar dessa vara de mest intressant enligt mig... Ni-na-ni-na-ni-na-na.









Jag har inte läst någon av dessa böcker, men skulle gärna vilja ha alla.
Men har inte vågat köpa... än.
Har du nått boktips att dela med dig av?

det finns så många par som varje dag blir diagnostiserade med ofrivillig barnlöshet. de går hem från läkaren med den där klumpen i magen. de tittar på varandra och tänker "är det mitt fel?". de kramas och säger att "det är tur att det finns hjälp". men när man får en stund att fundera själv kommer den där oron krypandes, först som ett litet litet frö som planteras inom dig, som sen växer och växer. och plötsligt en dag har den växt till sig och sitter i varenda cell i din kropp.




ni börjar era behandlingar och ser hopp och ljus. förmodligen svarar du inte på behandlingen direkt så man höjer och justerar doser. hoppet går upp och ner.

äntligen ett ägg! "allt ser jättebra ut". du lämnar läkarmottagningen som ett solsken. NU SKA VI HA SEX! ni har sex enligt ordinerat schema, men någonstans ligger fokus på slutresultatet, att han ska komma och inte att få vara nära varandra. du skäms för att du nånstans tänker "men spruta då".

dagarna går och du har alla möjliga sorts symptom som pekar åt att du antagligen är gravid. de ömma brösten, illamåendet och molande värken i magen. ja men såklart... det borde ju ha funkat!

sen kommer mensen. ägget åker ut med blodet och alla förhoppningar om ett barn även denna månad. det känns som ett missfall, även om det aldrig var en träff. så känns det som det, man följer det där ägget så länge, man ser det på ultraljudstv'n. och sen är det bara över. för en "vanlig" kvinna är det ju bara en mens... dags att börja om igen då.

paniken kommer när man börjar läsa på nätet i alla bloggar. en del bloggar har rent ut sagt förskräckliga historier med försök i Xår, åldern är emot dem och de har aldrig lyckats. de kanske har missfall, operationer och fruktansvärda berättelser i bagaget. kommer det bli så för oss? man inser plötsligt att man bara står på ett trappsteg av säkert hundra, för att komma i mål.

du söker dig till solskensbloggarna där allt gått bra och det kryllar av bebisbilder och gravidmagar. du förkovrar dig i information och snart är du ett gående uppslagsverk som bara pratar i termer av VUL, IVF, FET, ET, Pergo, BIM osv. du googlar din oro och du söker på FL för att finna svar, finns det fler som känt/tänkt/gjort som jag? det finns några som lämnar spår. de som skriver i forum, startat bloggar och trådar. de som bygger nätvärk emellan varandra. men den stora massan är de som är tysta. de som i det tysta läser och inte delar sina upplevelser, sin berättelse eller sin oro, iallafall inte här på nätet.

det är så många som vill vara hemliga och inte visa sig själva och vilka de är. kanske är det mest för att man inte vill att folk ska veta ens innersta hemligheter och problem. man är så sårbar och att lämna ut sig helt i strålkastarljuset känns som en dum sak att göra när livet redan är bräckligt som det är. i ditt fall är det din man som inte vill berätta och synas. och det respekterar du såklart. men samtidigt tror du att förändringen måste ligga i att vi inte gömmer oss, hymlar och inte vågar berätta att "jag har svårt att bli gravid, jag behöver hjälp. det är skitjobbigt och jag mår skitdåligt över det. men det är viktigt att vi inte är tysta, utan att vi syns, hjälps åt och kräver ökade resurser och mer hjälp. för jag är inte ensam om detta!".

men du orkar inte ta alla fighter. du har nog som det är. du skriver i din lilla blogg för att få ut en tusendel av din sorg och oro. och du tänker åter igen: "kanske nästa månad...".

Tänk om man hade så här många A.

Förresten är vi sams igen. Det var ju tur det. Fan vad vi bråkade. Men nu är det bra igen. Han var dummast, han fick be mest om ursäkt. Jag fick en orkidé :)

 

Nu har han varit borta hur länge som helst. Jag bara längtar tills han är hemma hos mig igen.

Åh kom hem nu vi har ju så mycket som ska hända! Vill bara gå och lägga mig hela tiden så nästa dag kommer fortare. På fredag landar han i kalla Sverige igen.

 

Jag har en kompis som berättade...

Att när hon gick igenom en riktigt jobbig period i sitt liv, lovade hon att, om hon bara klarade sig igenom den här perioden skulle hon göra något gott för världen. Hon skulle bidra med något viktigt.

Sagt och gjort, hennes jobbiga period kom till ett slut och hon hade nu alla chanser i världen att bara skita i det hon lovat sig själv. Men hon höll sitt löfte och anmälde sig till SOS-barnbyar. För någon månad sen var jag hemma hos henne och på hennes kylskåp satt en bild på en fantastiaskt söt liten flicka ifrån Venezuela som får bo i en barnby då hennes föräldrar har dött. Det krossade mitt hjärta när jag föreställde mig denna lilla flickas öde, tänk om om inte barnbyarna funnits!

När jag kom hem funderade jag riktigt noga och kom fram till att som blivande lärare och en dag blivande mamma, måste jag också bidra med något gott till världen. Jag anmälde mig på SOS-barnbyars hemsida och läste även på vad exakt ens pengar går till och hur barnbyarna fungerar.

Jag får inte ihop mycket pengar varje månad med mitt studentbidrag + lån. Av de pengar jag tjänar på mitt extrajobb går jag i princip jämt ut. Men 200:- i månaden kan jag avvara. Jag köper inte det där extra, utan skänker hellre bort dem till mitt fadderbarn. Om du har ett heltidsarbete med fullön, är väl inte pengarna ett problem?

I barnbyarna finns tillgång till mat, kläder, tak över huvudet och grundutbildning och sen en praktisk utbildning, så att när de blir 18 år kan försörja sig på sitt yrke. Alla barn har också en "mamma" som ansvarar för dem och ger dem det där vi alla behöver: närhet, kärlek, uppmuntran och stöd.

 

---

 

 

Ps, här om dagen fick jag mitt första brev från SOS-barnbyar med en bild och information om mitt fadderbarn. Jag kan säga er att det var en sån otroligt fin gåva att få se den lilla flickan ifrån Ukraina som hette Anna som jag hade blivit tilldelad. Vad härligt att veta att jag bidrar till att göra hennes liv bättre, hon som kom till världen en varm junidag och det enda i världen hon hade var sina föräldrar- som idag, inte finns mer. Den sorg och smärta hon upplevt, ska ingen och framför allt inte ett litet barn behöva lida igenom. Jag vill bidra till ett bättre liv för barn som har det svårt, vill inte du?

 

jag har jobbat på mitt extrajobb hela helgen. det är ett jäkla skitjobb egentligen, men det ger jävligt bra betalt och det gillar ju en student som jag. förrut hade jag en riktigt ångest av att gå dit, det var tråkigt och långa dagar, ostimulerande och oftast underbemannat så man får stressa sönder sig.

men senaste tiden har jag tyckt att det varit skönt att gå dit. skönt- just för att ingen där vet att vi försöker skaffa barn (eller vet och vet, jag är inte personligt nära med någon där) , där frågar ingen om "senaste nytt" eller "hur det går". det är inte det att jag har ett problem att mina nära vänner frågar och undrar osv. men för mig blir det så skönt att bara få vara den jag är och inte behöva visa den sorg jag bär på i mitt hjärta och ingen ser mitt stora orosmoln jag har över mig. dessutom jobbar jag på i högt tempo och helt plötsligt inser jag att det gått flera flera timmar som ja inte tänkt på barn, ägg, mens, spermier, IVF, sprutor, magont, bröstont, blödningar, sex, gravidmagar, hormoner, olycka, oro och bebisar.

ingen vet, ingen frågar, alla bara jobbar och allt är bra. så det blir som en frizon där jag bara är den jag är och den jag var innan allt det här.

Jag har en fin vän som är gift med en engelskman och nu bor de i London sen typ hundra år (okej typ 6 år) tillbaka. Hon har också PCOS och började behandla med Gonal-F sprutor. Hon blev gravid vid deras första försök (de hade dock flera omgångar med Pergotime bakom sig). När hon var hemma i Sverige i somras berättade hon för alla och vi var alla så lyckliga för hennes skull. När hon kom hem till London igen visade det sig att det inte fanns några hjärtslag på fostret och hela hennes värld föll samman. Jag tycker det är så orättvist... Inte nog med att man ska kämpa och va orolig om det någonsin ska ta sig, man ska sen behöva oroa sig för alla andra hinder en "normal" graviditet kan råka ut för.

Jag försöker att inte tänka på det, men jag vet ju att även om jag lyckas bli gravid finns det risk för missfall. Jag tycker ni är så starka alla ni som kämpar där ute, alla ni som reser er igen trots motgångar och nederlag. Jag beundrar min vän som torkade tårarna och satte sig på karusellen igen. Mahal Kita Ate!

När jag var och besökte henne i London förra våren.

Igår kväll fick jag nån konstig magsjukattack. Fick kallsvettningar och magen jobbade på högvarv. Vågade inte gå och lägga mig riktigt efteråt, då jag trodde att jag kanske skulle skita ner mig i sömnen (sorry för mindre trevligt exempel). Men till slut somnade jag och vaknade torrt. haha. Men magen har varit dålig idag med, vet inte vad som är fel. Tänker att jag kanske fått nån otrevlig bakterie på skolan där jag gör min praktik, alla dessa barn på samma ställe skulle ju kunna va en riktig bakteriehärd.

Vaknade med världens huvudvärk och var bara tvungen att ta en alvedon. Egentligen vill jag inte ta någon form av värktablett men alvedon ska vara okej säger dem. Men att man ska akta sig för Ipren och liknande. Hur som helst så är det väldigt sällan jag äter värktabletter så det finns nog ingen läkare som misstycker att jag slipper huvudvärken.

Tar folsyra 5mg varje dag och äter LCHF-kost som sägs vara bra för oss PCOS'are och framförallt hjälper mitt blodsocker att hålla sig stabilt och bra. Har aldrig i mitt liv haft såhär genomsnittslågt blodsocker som när jag började med LCHF för snart ett år sedan. Och för att jag ens ska kunna behålla ett barn i min kropp måste jag ha jämna och fina blodsockervärden. Så den som påstår att jag ska äta billiga-skit-kolhydrater (pasta, socker, ris och bröd) kan vara tyst. Där emot tänker jag börja äta långsamma kolhydrater (bönor, rotgrönsaker, GI-vänligt) när jag blir gravid.

Jag pratade med en vän i telefon idag. Jag berättade om vad som hänt den senaste tiden med alla hormonbehandlingar och misslyckandet av att aldrig bli gravid. Jag berättade om min mans nedsatta spermaresultat och den sorgen och funderingar han har kring det. Jag berättade om mina ägg som inte utvecklas utan hormonhjälp och kontinuerlig övervakning och känslan av att känna sig misslyckad och som en "under achiever".

Jag berättade om mitt ständiga kämpande- att hela tiden blicka framåt, hitta nya vägar, hitta mer styrka att orka, söka ny information och läsa på.

Hon frågade om vår relation, om den har förändrats, om hur vi orkar vårda vår relation när livet inte blir som man tänkt sig. Hur man bibehåller ett kärleksfullt förhållande när naturen inte vill att vi ska skapa det vi trodde vi var menade för. Hur det sliter på varandra när båda två bär på varsin sorg och varsin olycka.

Hon frågade om ovissheten att inte veta hur det ska gå med allt. Är IVF äntligen vår möjlighet att bli gravida eller är IVF vår sista chans till att bli det?

Hon frågade om vad jag tänkte kring alla som blir gravida runt omkring mig genom att bara titta på sina män eller de som bara "råkade" bli det. Hur orkar man hålla skenet och lyckan uppe för deras skull när man bara vill lägga sig ner och gråta för sin egen skull.

Hon frågade hur man orkar gå upp varje morgon och fokusera på allt annat i livet som måste göras, allt jobbigt och allt meningslöst. Hur orkar man de dagar man inte ser ljuset i tunneln?

Hon sa att hon beundrade mig, beundrade min styrka. Att jag orkar och kämpar. Att jag håller god min och hela tiden försöker hitta nytt hopp när världar faller samman. Hon sa att jag hade ett fantastiskt sätt att reflektera, så jag inte gräver ner mig, försvinner bort och dör ut.

Jag svarade så gott jag kunde... Men jag sa också att jag egentligen inte vet nånting, jag har inga perspektiv på saker och ting längre. Fråga mig när den här cirkusen är över, då kan jag berätta hur jag verkligen har mått.

Jag vet att vårt barn kommer, inte nu. Men så småningom.
Och det kommer förändra våra liv för alltid.

Idag var jag på en introduktionskurs på universitetet. Jag var rätt nervös innan, för kursen handlar om mitt examensarbete och jag vet att det kommer kräva skitmycket av mig rent ut sagt för att klara. Man måste lägga ner mycket tid och engagemang i att få ihop arbetet och även om jag har fått en supermysig handledare så ligger allt på mina axlar att klara av.

Det jag skulle komma till var, att jag var nervös över hur schemat skulle se ut från oktober och fram. Skulle det vara en massa obligatoriska träffar som skulle kunna krocka med min IVF? Hur skulle handledningen se ut? Kunde man rucka på något?

Men, det verkar ha löst sig. Allt går att kompromissa kring och det är jag själv som styr hur jag vill ha det. Och det känns jätteskönt nu såhär i efterhand.

Läkaren har bestämt att om allt går som det ska, ska äggplock och spermalämning göras v.46-47 (kring 15:e november och framåt). Känns som en evighet dit men det är inte långt kvar tills jag får börja med nässprayen och hormonerna. Hormonerna har jag tagit i tre omgångar innan fast i låg dos och det har varit okej med ett något svängigare humör, annars bra.. Men nässprayen är jag lite (okej, mycket) nervös över. Man hamnar ju i nått form av klimakteriestadie- och det låter inte så skönt...

Förresten så pratade jag med min bästis i telefon idag och berättade om våra planer med privat IVF, hon var väldigt stöttande och det kändes bra. Vi ska ses imorgon och äta middag :).