Tänkte nu lite mer detaljerat gå in och försöka beskriva det senaste dygnet. Jag vet att ni är många tjejer där ute som snart ska gå igenom detta och innan mitt äggplock var jag jättetacksam att folk delade med sig av sina erfarenheter, så nu tänker jag också göra det.


Vi kom till Örebro C vid 21.00 kvällen innan och promenerade upp till det vandrarhem som jag hittat och lyckats boka ett rum på. Det är dyrt att sova på hotell i Sverige så vandrarhemmen är ett bra alternativ. Ca 600:- natten och jag utgår ifrån att jag får tillbaka alla utlägg för IVF av Sjukreseenheten eftersom jag egentligen inte ska behöva betala för tågbiljetter och hotellrum då jag egentligen har rätt till vård i Stockholm. Ska du göra äggplock i Örebro så kontakta mig så tipsar jag er gärna.


Vi lämnade väskorna på rummet och bäddade sängarna (på vandrarhem tar man med sig egna lakan :)) och sen gick vi ut på en lång promenad i kylan. Vi behövde rensa huvudena och få i oss lite mat. Hej Sibylla :)


Hela min pappas släkt är från Örebro och jag har i princip tillbringat varenda jul och sommar där hos min farmor och farfar innan de gick bort för ett par år sedan. Jag tog med mig A till den minneslund där båda mina farföräldrar är utströdda och jag stod där länge och bara grät för mig själv. Jag saknar dem så otroligt mycket och jag är där alldeles för sällan, men nu var jag där för första gången på många år. Jag pratade med min farmor inom mig och önskade att hon skulle finnas med mig kommande morgon.


Hem igen till vandrarhemmet och göra ett försök att sova. Jag vaknade säkert 3-4 gånger under natten i rädsla av att vi försovit oss. 06.45 ringde alla alarmklockor vi ställt och mars iväg till USÖ som låg ca 5 min gångväg där ifrån. 07.25 prick var vi på Fertilitetsenheten och betalade vårt besök i kassan. A fick direkt gå och lämna sitt spermaprov längre bort i korridoren och jag blev visad till ett rum med två sjukhussängar. En till mig och en till någon annan patient som också skulle göra äggplock denna morgon. Barnmorskan var jättemjuk och trevlig i tonen och bad mig klä av mig allt utom trosor och bh och gav mig en sjukhusskjorta samt strumpor jag skulle ha på mig. Efter det kröp jag ner i sängen och efter ett tag kom A in i rummet och i ca 30 minuter väntade vi på vidare instruktioner.


En ny barnmorska, ännu mjukare och trevligare än den första, informerade oss om hur förmiddagen såg ut med allt från medicinering, vad som ska hända inne på äggplocket och hur det kommer kännas. Klockan 08.15 fick jag Stesolid som är en lugnande tablett till att börja med, efter det satte hon en sån där plast grej (intravenöst?) man sätter i armen/armen genom den skulle hon senare spruta in morfin vid behov.

Vi fick skriva på papper om att vi godkände hela IVF-processen och att vi förstod att vi skulle bli föräldrar om vi blev gravida. Vi godkände även nedfrysning av embryon och vi gav vårt godkännande att låta sjukhuset få använda embryon som inte är tillräckligt bra för återinföring, låtas användas till forskning och vidare utbildning av personal m.m.

09.15 rullas jag in till äggplock med ett stopp först: toa. Måste kissas innan.
Väl inne i rummet får jag lägga mig i en gynekologstol och de som befinner sig i rummet är äggplockarläkaren (framför mig), en barnmorska som tar emot ägg-geggan från läkaren i provrör (snett till vänster om mig), barnmorskan som tagit hand om mig senaste timmen och som även är min morofinkompis (på min vänstra sida) samt A precis bakom mig hållande mig hand och som försiktigt försöker distrahera mig under hela ingreppet med klappar och pussar. I rummet brevid ligger laboratoriet och där inne sitter en kvinna som muntligt kontrollerat båda mitt och A namn och personnummer.


Här nånstans börjar jag gråta. Jag grät för allt. För lyckan att vi äntligen vad där, att det var dags. Lyckan av vad som kan ske inom de närmaste dygnen. Men också ett utlopp för hur jobbigt allt varit, för alla dagar med behandlingar och ägg som inte funkat som det ska. Oron över att allt ska gå åt helvete... och att inte ett enda ägg ska finnas. Mitt i allt detta ligger man naken med puppan i vädret och 4 främmande människor tittar rakt upp i dig med en strålkastare gör det hela mer utlämnande. Ja, så tårar kom det... Men de var så tröstande och fina allihopa och min A fanns där hela tiden, min fina fina A. Vad vore jag utan honom?


Läkaren börjar med att tvätta rent med några tussar och sedan "bänder" hon upp hela härligheten och lägger bedövning runt/i livmodern. Sen går hon in med VUL-staven som har en lång nål som går in i äggblåsa efter äggblåsa och suger ut innehållet i dem. Detta känns i princip inte eftersom jag nu har både lokalbedövning, lugnande och piper jag lite skjuter min morofinkompis in en puff morfin :) Under hela processen kan jag se allt genom en tv-skärm på väggen och jag ser hur blåsorna guppar upp på skärmen och hur nålen sakta tränger in och suger ut allt, hela 25 äggblåsor tror jag hon lyckades tömma, svårt att hålla räkningen.

Vid varje tömd blåsa (som hamnar i ett litet teströr) skickas det in till labbet och så fort hon inne på labbet hittar ett ägg ropar hon "ÄGG" ut till oss i rummet, men bara vid första ägget, sen behöver hon inte ropa mer. När jag hörde henne ropa ägg släppte stenen från mitt hjärta. Jag hade lyckats göra ägg!


Jag pep lite under den här tiden så mot slutet var jag så full med morfin att livet var riktigt mysigt och roligt. Efter ca 20 minuter var vi klara och jag trippade ut och fick lägga mig i min säng och rullades tillbaka till rummet. Vi fick smörgåsar och kaffe och jag mådde faktiskt bra och var helt klar i huvudet. Det ömmade i magen som en riktig jävla mensvärk utan alvedon, men det kändes helt okej.

Efter ett tag kom barnmorskan in och talade om att man hade hittat 14 st ägg som skulle microinjiceras med A spermier. Så över natten nu hoppas vi ju såklart på massa blivande bebisar i glas-skålar.

Jag ska tillbaka till USÖ på onsdag eftermiddag och få vår lilla tuss insatt. Spännande va!?
De sa att om de inte hör av sig så ska jag komma in på bestämd tid på onsdag, och om äggen inte alls delat sig ringer de och avbokar onsdagstiden. Så det blir nervöst hela dagen imorgon och så fort telefonen ringer kommer jag väl skita på mig.

Innan jag gick informerade barnmorskan om att man kan bli överstimulerad och att jag skulle vara mycket lyhörd inför dessa symptom. Jag kan redan säga att min mage är svullen som fan och det oroar mig.