Det börjar hugga och slita i magen. Jag är helt övertygad om att något är fel och att behandlingen ska slita ut äggstockarna ur magen på mig. Jag lägger mig i sängen och gråter hysteriskt för att det gör så helvetiskt ont och för att jag är rädd att behandlingen ska gå åt skogen. Jag är svettas och jämrar mig igenom huggen i magen. Jag gråter ännu mer och hulkar ur mig mitt hat mot den orättvisa att jag ska behöva gå igenom denna förbannade smärta och inte män. En man kan aldrig förstå! Jag skriker åt A att det än inte rättvist att jag ska behöva ha så jävla ont.

"Hur mycket ska jag behöva genomlida för att få bli gravid?!" Jag är trött i min själ och trött i mitt hjärta. Jag har ont så jag svettas lakanen blöta.

A kommer och lägger sig bakom mig och håller om mig hårt. Han viskar i mitt öra att han en dag ska berätta för vårt barn hur hårt barnets mamma kämpade för att h*n skulle bli till. Hur länge mamman kämpade för att h*n skulle få komma till världen. Och barnet och pappan skulle för alltid vara tacksamma och lyckliga övar att ha en sån stark och fin kvinna i sina liv.


Smärtan börjar tillslut avta och det var dags att packa för att ge sig iväg till Örebro, staden där barnet ska starta sitt liv.