I natt avlivade man vår familjs ena hund. Vår lillebror. Ringo.
Jag har gråtit hela natten och hela morgonen. Det tar liksom aldrig slut. Alla som har en hund vet hur mycket man älskar denna gulliga, håriga varelse. Deras kärlek är så villkorslös, så äkta och bestående. Det gör så ont att han inte finns mer, vår fina fina Ringo. Jag kommer sakna dig så mycket!

 

Jag är mest orolig för mina systrar, de levde med honom varje dag. Tog hand om honom och älskade honom. Nu är han borta och jag önskar jag kunde bära en bit av deras sorg, så de slapp ha så ont.

Den andra hunden förstår nog inte vad som hänt och sitter hemma och väntar på att Ringo ska komma hem...

 

Det här med påsken är en tid som gör mig lite ledsen. Alla blir bjudna på middag och mys hos sina familjer och jag känner mig bara påmind om att min familj är splittrad. Mina syskon firar med sina bättre hälfter, mina vänner firar med sina mammor och pappor och A brukar åka och hälsa på sina kompisar i Nyköping. Så ser det ut varje år... och jag känner mig ensam.

Jag känner mig ledsen för jag brukade alltid åka till min mamma och påsksvulla hennes goda mat och titta på allt påskpyssel hon orkar ställa ut runt om i lägenheten. Min mamma är fantastisk på det sättet, hon kan verkligen fira högtider. Filippinare är duktiga på det.

 

Jag saknar henne så otroligt mycket. Men jag kan inte ha henne i mitt liv, hon gör mig så illa. Jag vill med hela mitt hjärta att hon ska ordna upp sitt liv, alla problem och tragedier hon skapat. Jag vill att hon ska ta tag i sig själv och ta ansvar. Fram tills den dagen måste jag hålla mig borta, hon ska inte få såra mig mer. Och hon ska aldrig få svika Atlas så som hon svikit mig.

 

Nog med grinandet. Det blir nog en fin påsk, jag har försökt fylla upp den med folk jag bryr mig om och som bryr sig om mig. Jag är inte ensam, jag vet det.

 

---

 

 

När jag sitter här med tårarna rullandes ned för kinderna känner jag Atlas sparka och jag blir plötsligt påmind om det som verkligen är viktigt. Framtiden.

 

 

När man bråkar som fan... om och om igen. Då undrar jag vad jag håller på med. Ska vi ha barn? Hur i helvete ska det här gå till? Jag blir så arg att jag vill flytta ut. Men vi ska ju ha ett barn så det kan jag ju göra. Varför blir jag så arg? Är det bara jag som är hysterisk eller är det han som är helt jävla dum i huvet? Jag kan inte vara med ett dumhuvud.

Varför låter han inte mig vara i fred när jag blir arg, allt jag behöver är att få vara i fred- lugna ner mig. Men han fattar inte det. Jag blir arg så jag ser rött, jag börjar skrika och kasta saker. Jag vill ju bara få tid att lugna ner mig, men han fattar inte det. Jag är omogen och känslosam skriker han tillbaka. Jag vill ju bara få stänga dörren och få perspektiv, så jag inte gör något jag får ångra. Men han fattar inte. Jag vet inte hur mycket jag ska orka.

Jag sitter i garderoben och gråter för jag inte vill stanna, men jag har ingenstans att gå.

Kaka med jultema till ER!

 

 

Tack för ert stöd.

Igår gjorde jag inget annat än att sova och gråta om vart annat. När det trillade in kommentar efter kommentar hjälpte det mig att må bättre. Ni är fantastiska, jag menar det verkligen!

livet skrattar mig i ansiktet.

äggen är inte klara. men USÖ-läkaren vill att jag sprutar tills fredag och sen ägglossningsspruta och sen äggplock på måndag morgon. allt låter ju perfekt i våra öron, right?


här kommer ödets ironi:

A är bortrest mån-tis (jätteviktig resa, jaja)...

när slutar detta helvete undrar jag? hur mycket svängar ska man orka med? kan någon tala om för mig, för jag har inte psyke för mer jävla fucking motgång!

---

Edit:
Han bara måste ställa in sin resa. Han behövs ju där på måndag för att lämna spermaprovet!
Det är bara att välja; familjeliv eller karriär. Hard but true.
Personligen behöver inte jag honom där jag klarar mig igenom morfindimman, så jag sa att han skulle kolla upp om han kunde ta ett senare plan till Munchen, han får fixa bäst han vill. Allt som begärs är att han lämnar sin sperma, han tar inga sprutor, får inga biverkningar, är inte gravid i 9 månader med jättemage och alla dess krämpor, genomgår inte en smärtsam förlossning. Bara sperma i en burk, kl 8.00 på måndag morgon. Just fucking do it!

Jag tror han ställer in resan, han har redan börjat kolla om andra kan ta över hans viktiga uppdrag på resan. Jag tycker synd om han, han ser ju hela sin karriär swisha förbi. Fyfan för det här. Jag har fått stressutslag :(

jag har ingen mamma. eller alltså, det finns en kvinna som har fött mig en dag i juli 1982 på södersjukhuset i Stockholm. men hon är inte min mamma. jag har ingen mamma.

jag växte upp ensam med min pappa, mina föräldrar skilde sig när jag var 2 år. min mamma träffade mig ibland, någon helg sådär när hon kunde. hon hade en son sen tidigare (min halvbror) som hon hade full vårdnad om, så det var nog mest för att träffa honom som jag träffade henne.

när jag blev lite äldre, mellan 10-15års ålder så gifte min mamma om sig och skaffade två nya barn (mina halvsystrar), hon skaffade sig ett svenssonliv och var stabil. då träffade jag henne oftare och i något längre perioder.

det här är den officiella storyn.

men min upplevelse av det hela är mycket mer komplicerad än så.
min mamma har aldrig kramat mig, aldrig sagt att hon älskar mig, aldrig lagt en mjuk tröstande hand på mig. min mamma har stulit, ljugit, svikit och lämnat mig. det är min uppfattning.

jag tror inte ni orkar höra alla historier om hur det ligger till, för det är på något sätt inte relevant. det är bara faktum som fått mig att ta avstånd från henne. jag vet att hon har det jobbigt i sitt liv. hon är nu skild för 4:e gången och har en massa ouppklarat med sig själv.

ibland gör det ont i mig att ha vänt henne ryggen. att jag är elak som inte vill ha med henne att göra. jag sviker ju henne när jag säger att jag inte orkar med henne och hennes drama. jag borde ta ansvar som storasyster, visa att man hjälper den som har det jobbigt.

men jag har förstått att HON är inte mitt ansvar. jag har hjälpt henne så många gånger, funnits där, förlåtit och tröstat. det är inte min uppgift att göra. det är hennes uppgift att ordna sitt liv.

som en dag blivande mamma kan jag inte för en sekund förstå hur man kan bli en sådan mamma hon var. jag ska älska mitt barn tills den dagen jag dör, jag ska kämpa, vårda, stötta och ta hand om mitt barn varje dag. jag ska ta ansvar, förklara och stötta mitt barn genom allt. för det är det en förälder gör. jag ska inte förvänta mig något tillbaka, mitt barn står inte i skuld till mig.

mitt barn ska ha en mamma.