Japp, idag var testdagen.

Men vi vet ju redan sen en vecka

tillbaka att jag är gravid.

Status: Var så fruktansvärt trött igår, sov till och från hela kvällen och sen hela natten. Gick omkring som en zombie och orkade inte ens ta hand om min egen disk. Jag känner nästan hela tiden att bet växer och grejjas inne i livmordern, som ett molande-ryckande-tryckande-stickande. Jag mår illa, men det är ju inget nytt. Sen imorde bölade jag som ett barn när jag och A tjaffsade om nån skitsak (och vanligtvis brukar jag vara beredd med stridsyxan när det är bråk) men idag la jag mig bara ner och grät. Jag är såklart känslig, kanske mest för jag är trött och hela tiden går runt och liksom känner mig sjuk. Fryser, ryser, mår illa och är trött. Så kan det va och det är helt okej! :)

Man får väl lov att gratulera. Blev skitnervös sekunderna innan testerna visade plus, tänk om det varit fel på testlagrets alla stickor och att jag inte var gravid. Usch vilken ångest! Men det gick bra, A sjöng och dansade hela vägen från frukostbordet ut till tvärbanan :) Gulle min ♥

Status: hade svårt att somna igår kväll, låg och vred mig till halv fyra säkert. Mycket tankar, båda glada och oroliga går genom huvet. Illamående kommer stötvis. Ingen som helst sexlust, ganska dålig matlust och min diarrémage börjar gå till det motsatta- hård.

Tre tester och en kvinnas symptom kan inte ha fel.

 

Idag vill jag skriva om det här med vänskap. Det är inte riktat till någon av mina vänner som läser den här bloggen, så ta inte åt er. Men jag har en vän som jag alltid varit nära med och genom den här resan tycker jag hon endå påvisat stort engagemang trots att hon lever ett helt annat liv än mig och inte riktigt kan relatera till vad jag går igenom. Hon har alltid lyssnat och försökt ge mig styrka och råd.

Men när jag berättade om mitt plus här om dagen fick jag bara tillbaka. "Grattis så mycket".
Jag har en annan vän som blev helt tårögd, kramade mig och så skrattade vi åt det hela. Jag kanske är känslig och kanske inte ska tro att alla ska bli lika glad som jag, men jag blev besviken, även om jag försöker att inte va det... Jag får fan ett mer grattis på min födelsedag, om jag får ett nytt jobb eller om jag skulle förlovat mig. Men inte när jag är gravid och hon vet att hela mitt liv kretsat kring det här i flera år och vilken sorg det har varit. Jag vet att jag inte borde sätta några förväntningar på hur andra ska betee sig, men hur kan man låta bli att inte göra det?



Status: kraftig molvärk i magen och ont i bröstvårtorna. det liksom sticker i dem. de har blivit stora som hallon och mörka. uppenbart mer känslig.

 

Här är alla testerna. Test 1, 3, 5 och 6 (uppifrån) är testade på morgon urin.

Det sista testet nr.6  (längst ner) är det jag tog imorse, ruvardag 14 alltså.

 

 

---

 

14 dagar sen insättning och imorse var ju strecket ännu starkare. Så hoppet växer inom mig. Ska testa med Clear Blue och det testet jag fick av USÖ på fredag då jag har fått testdag av mina läkare.


På fredag ska jag även ringa till Örebro och meddela den glada nyheten. Sen vet jag inte vad jag ska göra...? Jag måste boka tid för VUL nånstanns, försökte kolla upp om det fanns någon MVC här i närheten och det gjorde det. Kanske ska ringa dit..?
Eller ska jag ringa min special-gyn som jag gått hos innan IVF'en?
Eller ska jag ringa specialistmödrarvården på SÖS (måste ju gå på specialistmödrarvård eftersom jag har diabetes)?
Eller ska jag ringa alla och bara tjoa och hojta om mitt plus?


Ja, jag vet inte. Försökte googla upp nått svar, men inget nytt blev tillfört i min hjärna.

Har jag tur får jag en tid ganska snart (v. 6-8) för att se att hjärtat slår. Vi IVF'are brukar få göra VUL tidigare än andra. Det måste vara lugnande att veta att hjärtat börjat slå.

Status: lite illamående och surigt humör. Har i flera dagar varit extremt frusen och haft rysningar i kroppen och får alltid goose-bumps på armarna, lite mystiskt. Kanske beror på annat, men säger det för er som fortfarande letar tecken själva.

testet var lite starkare idag. Men vågar inte tro något än...

---

Nu ska vi iväg och titta på den där lägenheten jag skrivit om. Om vi gillar den kommer vi lägga bud på den, för banken har godkänt mig. Things are looking up!

 

Vilken natt! Vaknade upp vid 4-tiden (gissar jag på) av att det krampade något så fruktansvärt i livmodern, som om den sparkade bakut. Det var helt fruktansvärt så jag reste mig och gick in på toaletten. Där började diarrén att ta fart, bajs-attacker blandat med helvetiskt illamående, kallsvettningar och flimmer för ögonen (som ruvardag 6).

Jag hade så ont att jag tänkte "att om det här är något som att föda barn bokar jag kejsarsnitt utan närmare diskussion". Efter 20 minuter släppte bajs-kramperna men livmoderkramperna, flimret för ögonen och svimfärdigheten var kvar, jag var livrädd och stapplade in till A och bara skrek att något var fel!


Stackaren flög upp ur sin rosa fluff-dröm och visste inte vad han skulle göra. Jag bad (skrek?) honom att mäta mitt blodsocker så att det inte också hade med det att göra, blodsockret visade 7,2. Allt mellan 4,5 och 10 är godkänt för att jag ska våga sova vidare. Sakta men säkert avtar kramperna i livmodern och jag somnade in och vaknade inte förens nu, strax innan 12! Har huvudvärk, illamående och molvärk i magen.

Jag funderar på vad det i helvete kan vara... och det enda som egentligen de två gångerna har gemensamt med varandra var att jag förde upp den sista vaggisen för dagen i rumpan istället för slidan (för att det blir så himla kladdigt av vaggisarna). Men grejen är att det har jag gjort fler gånger än just dessa två dagar, så jag vet inte vad jag ska tro.

Idag har jag mått bättre än vad jag brukar. Illamåendet har varit jobbigt men inte varit lika starkt. Är rädd för att det är ett dåligt tecken, men det kanske faktiskt kan variera. Inget konstigt med det...? Jag känner dock mer trötthet än vanligt och även tung huvudvärk, men sånt kan ju bero på annat.


Jag testade på morgonurin i morse och det var lika ljust streck som igår (se bild nedan)... Så antar att jag måste vänta ytterligare ett par dagar innan man skulle kunna se en skillnad... Om det nu är något. Guppar på vågorna mellan oro att testet luras och lyckorus att Tussen kanske växer där inne.


Tack så mycket för alla kommentarer, tänk att ni ät så många som följer vår resa. Kram till varenda en av er!

Jag fattar ingenting. Vad tror ni? Spökstreck?

 

 

 

Jag gjorde två tester för säkerhets skull. Jag har aldrig någonsin skymtat ett extra streck på något test förut... Två test kan väl inte visa fel? Eller?

Ni som känner mig får inte säga ett knyst till någon, måste komma på ett bra sätt att berätta för A. Men inte förens jag vet mer...

Status: illamående.

Fy fan säger jag!

Sitter på tunnelbanan hem efter jobbet och mår så jävla illa. Har mått riktigt illa hela dagen, men blir värre och värre för varje dag. Men nu måste jag snart kräkas...! Folk luktar så illa, parfym, svett, gamla unkna kläder, matos och framför allt rökarna! Blä! Jag har ingen påse med mig så måste jag kräkas nu får jag göra det i handväskan :)

10 dagar sen insättningen. Jag och tuss har hängt i 10 hela dagar! Det är 7 dagar till TD, så jag köper argumentet att det antagligen var lite för tidigt att testa här om dagen. Men det finns en stor del i mig som då såklart oroar mig att jag inte plusat. Tycker att, om ägget fäst borde det iaf gett ett litet utslag. Jag hajar varför man säger att man INTE ska testa för tidigt, men hur ska man lyckas hålla sig?



Status: illamående (nästan hela tiden), yrsel, molvärk som ibland blir huggvärk i sidorna, molvärk bak vid svanskotan och ländrygg, halsbränna, ömma bröst, ingen matlust och trött.

Spännande bild i utbildningssyfte.

Blir tokig emellan åt. Har "mensvärk" som stör mig nått så fruktansvärt.
Inte egentligen att det gör så farligt ont, det gör bara ont - "jobbigt men jag överlever-ont" - men ju mer ont och ju längre det håller i sig, blir jag fan knäpp.

VAD ÄR DET SOM GÖR ONT?
varför bråkar och buffar det inne i magen?
är det mens, är det bebis?


GAAAH! *skaka av alla julkulorna på julgranen* (har iofs ingen julgran)

Försökte läsa på om man kan känna på sin livmodertapp och på det sättet "tolka" om kroppen förbereder sig för mens eller graviditet... men blev inte klokare. Det stod typ samma sak på både före-, innan-, och -efter mens. Det enda som egentligen skillde var färgen på tappen...
Hur fan ska jag veta det? Hallå? (nej jag tänker inte be nån stackare titta efter!)

Läs själva. Rosaröd eller blålila?

Status: illamående, molvärk i magen, halsbränna, ont i tandköttet, ömma bröst och ibland känns det som nålar i bröstvårtorna. Det kommer och går under dagen.

Gjorde gravtest, negativt. Gjorde det iofs inte på morgonurin, men känns som om- om det skulle vart nått skulle det visat plus.

Jaja, ni vet vad man säger om människan och hoppet... Det är ju fortfarande 8 dagar kvar till testdag.

Som sagt, igår var jag och allt en enda stor röra. I två dygn har jag bara sovit och yrat. Det kändes som om jag låg på botten och rullade runt i min egen skit. Jag trodde verkligen ett tag att jag blivit helt sinnessjuk. Jag bara grät och grät som ett barn i flera timmar.

A kom hem från jobbet och la sig i princip med ytterkläder och skor i sängen bakom mig och bara höll om mig när jag tyckte att jag inte orkade mer. Han försökte prata men jag var tröstlös. Jag försökte berätta om ångesten över att inte hinna med skolan för jag inte kan tänka på annat än IVF och ångesten över att få ett minus och sen behöva göra om den här skiten flera flera FLERA gånger om. Jag fick gråta och prata.

Sen går han ut i hallen och hämtar en present. Gulle! Han hade varit så ledsen han med, speciellt eftersom jag går runt och är så ledsen. Han stannade förbi city på vägen hem från jobbet och letade efter en present till mig, han berättade att han tittat på skor och annat för att hitta något som kunde göra mig glad. Och det blev jag verkligen, mina favoritprodukter som tagit slut hemma.

fin present ♥

Vi tog oss upp ur sängen och han lagade lite mat. A spelade musik för mig och dansade medan han stod och rörde i grytorna. Jag satt mest apatisk i soffan och tittade ut genom fönstret. Men kunde inte låta bli att fnissa lite åt min 1.90 meter långa man dansa lambada i köket (som vanligtvis lyssnar på helt annan musik).

En nostalgitripp, som inte ens jag kan låta bli att le och gunga till.

Efter det tog vi en lång promenad runt sjön och det var verkligen det jag behövde. Jag har inte motionerat sen veckan innan äggplocket och jag vet att ångesten kommer krypandes när jag inte får röra på mig. Det bästa med promenader är att man pratar... och pratar.
Jag bestämde mig för att inte ge upp. Jag ska inte ge upp utan en kamp, man kan inte bara lägga sig ner och dö- även om det är det man vill. Man spottar i nävarna och tar livet vid hornen och ger sig fan på att det ska gå. Så nu jävlar!

---

I övrigt är jag finnig, har ömma bröst och fortfarande den där molande mensvärken som gör sig påmind. Jag hoppas de senaste dagarnas känslostormar har passerat och att jag bara kan få vara glada jag.

Hej kompisar,

jag kan gissa mig till att ni tycker det är skittrist att läsa om mina ruvardagar och mitt jävla gnäll om hur jag mår. Jag får försöka hitta på nått skojjigt att skriva mellan ruvarinläggen.

Dag 7 alltså. En vecka sen insättning och igår sov jag i princip bort hela dagen i soffan. Jag kände mig febrig, låg i soffan, gnällde, fick soppa av A och sov lite till. Sen sov jag 12h under natten och vaknade idag med en mensvärksliknande känsla i magen. Ni vet den där känslan när det värker till i magen och det är dags för mens och man tänker "nu måste jag nog börjat blöda" och så går man och kollar (och så brukar det va blod).

Men inget blod här. Jag går på helspänn och bara väntar med fruktan att den ska komma. Har läst i IVF-bloggar att en del börjat blöda på dag 9 som tidigast... så vem vet. Jag är fortfarande dålig i magen, har humörssvängningar och har börjat drömma konstiga drömmar om att jag är gravid eller till och med har fått barn. Jag vet inte vad jag ska göra med barnet i drömmen och barnet är svårt att hålla och det känns som om jag tappar det ur mina händer hela tiden. Drömmarna är ångestfyllda och tunga, hela tiden känner jag hur mycket jag älskar mitt barn men kan aldrig njuta av det. Nu när jag skriver drömmen i ord inser jag hur sorgligt det egentligen är, att det är ganska uppenbart varför jag drömmer sådär. Jag blir ledsen.

Det är tuffare än vad jag vill visa att det är.

---

Jag klarade inte ens att skriva klart det här inlägget innan jag bröt ihop. Det är så mycket som känns pressande på mig nu. Jag måste klara av min uppsats för att bli examinerad och jag har ingen ork att ens titta åt den. Klarar jag inte den, vad gör jag då? Då blir det kaos med allt.

Jag tror jag behöver någon att prata med. Jag måste söka hjälp. Förlåt för ett sånt deprimerande inlägg. Hoppas ni andra ruvare där ute kämpar på, för det känns som om jag ligger ner.

Vaknade upp och hamnade mitt i min egen diarée-attack när jag skulle på toa. Hade kramper i magen och när jag satt där började det svarta för ögonen och jag hade svett-attacker och illamående så jag visste inte om jag skulle stoppa huvet i toan också.

Vet inte hur länge jag satt där och var livrädd att jag skulle svimma av. Tänk om jag gjort det och inte vaknat förens A kommit hem från jobbet och hittat mig nerbajsad på toalettgolvet. Jag fick panik och lyckades ta mig till sängen och försökte ringa A utan att han svarade. Tusen saker for i mitt huvud; utomkveds, missfall, ailien-födsel eller magsjuka. A ringde upp tillslut och jag snyftade fram hur jag mått och nu ringer han varje timma och är orolig och för att kolla att jag inte bajs-svimmar igen.

Sov i flera timmar helt utmattad och vaknade för en timma sen... Jag har lyckats plocka ihop mig själv och tagit mig till köksbordet för lite frukost. Tycker det är konstigt om vaggiasarna skulle ha startat det här, jag hoppas det inte kommer tillbaka iaf. Fy fan för den här månaden, har ju aldrig varit så dålig så här ofta någonsin i mitt liv!

---

EDIT 30 min senare.

Har ett sånt jävla kukenifittanhelvetesskitanus illamående. Ursäkta mitt hemska språk, men det här  fansjävlaskithelvetes illamåendet ska fan va ett tecken på att jag är med barn annars ... annars... GAH! (som ni märker är mitt humör -som det så vackert kallas- "påverkat" idag).

Allt svänger till höger och vänster. Både humör, illamående, tröttheten och värken i magen. Men egentligen skulle jag påstå att jag inte känner eller märker några tecken att det skulle gå åt rätt håll. Jag känner inget som skulle vara annorlunda eller tycker att det känns "speciellt". Men av de bloggar jag har läst har iofs tjejerna precis sagt det: "att de inte kännde någonting, och sen var det bara ett plus". Det är 12 jävla dagar kvar till rekommenderad testdag. Jag kommer testa innan och hela tiden fram till testdagen och även ett par dagar efter... om inte mensen kommer då förstås.

Idag är det 1:a advent och vi ska strax iväg på glöggmys hos en granne/kompis till oss... tycker sånna tillställningar mest blir jobbiga nu när jag inte ska dricka alkohol. Vad ska man säga för att det inte ska bli för uppenbart? Om det inte finns alkoholfria alternativ kommer jag ju sitta utan dricka och jag vill ju inte ha "all eyes on me". Fan också. Har ingen lust att gå, men nu måste jag... Sitter redan nu och funderar på hur länge man "måste" stanna för att sen lite snyggt sticka iväg... Känner att jag inte alls är på humör för att hänga med folk.

---

EDIT:

Det var jättemysigt på adventsfikat hos grannen. De hade bakat och gjort allt från pepparkakshus, pepparkaksgubbar med våra namn ingraverade på- till snögubbsmashmallows och hemmagjord knäck och kola. Helmysigt och fint. Jag tittade på allt och svor över min diabetes och LCHF-diet.

Jag minglade runt med min glöggmugg och bytte med A när han var klar med sin. Informerade A innan vi gick dit att jag tyckte att det var jobbigt med "alkohol-grejen" och han spelade med när jag ville byta mugg med honom. Eller han blev väl bara glad som fick fyra koppar glögg gissar jag på. Men det kändes skönt att jag SA det till honom, så han kunde förstå och hjälpa mig. Tänk vad lite kommunikation kan göra.

Efter någon timma traskade vi hem med ett stopp på Konsum för att köpa matvaror till vår fajitaskväll. Vi lagade egen guccamole och fajitaskyckling och såg på film med massa tända ljus runt omkring oss. Eftersom jag tog en vaggis där på kvällen blev jag så trött och somnade i soffan och vaknade upp groggy och illamående. Men med lite te och lite pussar känns det bättre. Min fina A är verkligen min bästa vän! ♥

I Kuala Lumpur, Malaysia december 2009.

Haha, så fantastiskt söt bild!

Proggis-vaggisarna gör mig TRÖTT!

... brösten spänner och det spänner i livmodern. Har läst att man lätt kan bli lurad av progesteronet och "tro" att det är graviditetssymptom. Så jag håller förhoppninarna låga och försöker bara vara lugn och fin angående detta.

Inget illamående so far. Har det annars pö om pö under dagarna. Det är väl ägglossningssprutan som ligger och snurrar i kroppen eller kanske vagitorierna som bråkar. Är dålig i magen, bubblar och bråkar... Eftersom jag inte äter kolhydrater brukar jag aldrig vara lös i magen, så nått är det som påverkar. Annars är det molande värk och stickningar i magen som gör sig påminda.

---

Ikväll är det middagsbjudning här hemma för en massa par vi gillar att umgås med. Jag tänkte göra höstig köttgryta och bjuda på tiramisu till efterrätt. Tyvärr "får" jag inte dricka rödvin vilket jag tycker ät jävligt synd, så julmust light får jag sitta och smutta på.

Här husmorar jag mig för ett par månader sen när vi bjöd på kräftor.

 

 

Vaknade upp och bara var full med ångest. Fick i mig min lchf-frukost och pulsade iväg till den skolan där jag gör min undersökning inför uppsatsen. Höll intervjuer med lärare och samlade mig full med material. Den handledaren jag har där på skolan är en sån fantastikt inspirerande person och alltid när jag träffar henne minns jag varför jag valt att utbilda mig till lärare. Det är lätt att man glömmer bort det när det enda man tänker på är att man vill ha barn och allt annat blir oviktigt. Men hon har fått in mig på rätt spår igen och jag kände mig lycklig, positiv och befriad från ångesten när jag lämnade skolan.

Vad härligt det är med människor som bokstavligen ger en energi!

Glad över livet pulsade jag hem igen och svängde förbi en supermysig leksaksbutik som finns på min gata. Där hittade jag ett par mysiga saker att skicka till min fina brorson Viggo.

Så nu är jag hemma med en kopp kaffe och borde transkribera intervjuer, men kan ju såklart hitta tusen roligare saker att göra :)

Snuttefilt och svamp-skallra till Viggo.

Har inte så jobbiga symptom av ägglossningen (otrivelle) än. Har ömma bröst och kissar HELA TIDEN och är öm i magen. Tror att min kille tycker jag är lite svängig i humöret, men det anser inte jag. Jag svänger för att det behövs rytas till ibland. Hihi.

Tänk om vi skulle lyckas precis innan IVF startar, det skulle va en riktig saga det!