Vilken nattsvart himmel det är ikväll. Stod på ballkongen och andades in höstluften och tittade upp i rymden. Fantastiskt vackert! Plötsligt såg jag en stjärna falla och jag blev helt fylld med känslor, som om det var för mig stjärnan föll. Ni kan ju gissa vad jag önskade...

Jiiihaa!

Vi får börja med behandlingen nu på en gång, fy fan vad skönt! Jag skrek rakt ut i morse när jag hörde meddelandet på min telefonsvarare. Ringde upp Örebro på en gång och behandlingen ska starta så fort jag får mens och recepten ska faxas över till mitt närmaste apotek.

Tänk att det lönade sig att vara på som en galen hysterisk kvinna (vilket jag typ alltid är, haha) och inte ge sig, scanna, maila, ringa, bråka, dra i snören, ringa upp igen, fixa, förhandla, fixa lite till och sen bara inte ge sig. Ja det betalade bra, ett steg på vägen mot vårt mål.

Vad var det jag sa? Ingen säger Nej till mig. (Känner mig lite extra kaxig idag, haha)

Allt om Lchf

IVF-behandling är bra för förhållandet

De par som fått barn efter en provrörsbefruktning (IVF-behandling) har en bättre relation än par som har fått barn på naturlig väg. Det visar en ny studie av Gunilla Sydsjö, adjungerad professor vid Hälsouniversitetet.

Man räknar med att 10-15 procent av alla gifta och samboende par i Sverige är ofrivilligt barnlösa. I studien har hundra par som fått barn efter en IVF-behandling vid kvinnokliniken i Linköping medverkat.
– IVF är en påfrestande behandling som påverkar relationen och därför måste paret ha haft en stabil relation i minst två år för att få inleda behandlingen, säger Gunilla Sydsjö.
Syfte med studien var att få reda på hur parens relation ser ut när IVF-behandlingen inleds och fem år efter att de har fått barn. . Svaren jämfördes sedan med svar från en grupp par som blivit spontant gravida.
- Jag blev förvånad över att deras relationer var så stabila. Antagligen beror det på att paren som får barn genom IVF är lite äldre och har en stabil relation redan när de kommer till oss. Många av paren som har blivit spontant gravida har också fått ett barn till efter några år och det sliter på relationen, säger Gunilla Sydsjö i ett pressmeddelande från Landstinget i Östergötland.
– Nyttan med studien är att vi kan säga till paren att de inte riskerar sin relation genom behandlingen.

 

 

Källa

Min kille sa att vi kanske inte skulle hoppas förmycket utan att vi kanske borde vare beredda på att de inte kan hjälpa oss på det sättet vi önskar. Jag svarade bara: "jag måste hoppas och kämpa till 100% annars dör jag i mitt hjärta. Ingen säger Nej till mig"

---

Hej *****.

Jag heter ******** ******* och jag har tillsammans med min sambo ********* blivit anvisad till Örebro landsting för IVF-behandling enligt vårdgarantin. Vi bor i Stockholm och hittills har jag pga min PCOS genomgått Puregonbehandling för att framkalla äggbildning vid ******kliniken på Södermalm. Nu har vi fått det nedslående beskedet (pga avvikande spermaprov från min sambo) att IVF är den väg vi måste gå för att kunna få bli föräldrar -  något vi sett fram och längtat länge efter vid det här laget.
Jag var i kontakt med dig via telefon den 27/9 då vi talade om möjligheten för oss att genomföra en behandling hos er kombinerat med min gynekologläkare **** ******. Jag har idag träffat **** och hon har sagt att hon kan utföra ultraljudsundersökningarna, men då inte samarbetet er mellan verkar vara helt på plats kunde hon inte lova mer. Hon bad mig kontakta er för att få en planering och receptutskrift av Puregon, nässpray och de andra preparat som ingår i behandling inför äggplockning hos er i Örebro. Självfallet kan vi komma till Örebro flera gånger (då detta självfallet är angeläget för oss), men vi inser ju att vi sparar allas tid genom att kunna få en planering att fungera där ultraljud m.m. hanteras i Stockholm några kilometer från där vi bor när nu möjlighet därtill verkar finnas.

Jag översänder härmed våra journaler i ärendet för att du kan få en av era fertilitetsläkare att skapa en plan som fungerar tillsammans med att jag genomgår ultraljud hos **** i Stockholm. Som framgår av min journal har jag PCOS och ingen normal menstruationscykel utan menstruation måste framkallas. Då jag precis genomgått en Puregonbehandling kommer jag ha mens nu till helgen (3/10) och det är alltså en besparing av dyrbara läkemedel (och förtvivlan) om en behandling kan påbörjas direkt efter detta för att framkalla ägg för plockning och IVF i november. Det är på grund av vår förhoppning att det går att göra på det här viset som jag tagit initiativet att scanna in våra journaler och mejla dem till dig nu så att inget blir försenat pga landstingets rutiner för behandling av vår barnlöshet inte ännu helt har kommit på plats.

Vi är enormt tacksamma för en snabb återkoppling från er sida!

Mvh, ****** ********
Telefon: *********

fick tag på personen på Örebro sjukhus. Hon var väldigt trevlig och tillmötesgående. Hon förklarade att min läkare hemma i Stockholm får behandla mig om hon är intresserad av det. Hon berättade också att min remiss var på väg in till dem och att jag snart skulle bli kallad till informationsmöte. Så imorse såg det ut att verka lösa sig till min fördel.

Men... jag försökte få tag i min läkare för att prata med henne i telefon, men det gick inte alls. Hon var upptagen hela dagen och mötet jag skulle ha med henne idag kl.16.00 skulle ju skriva in oss för privat IVF på CvL-kliniken. Eftersom jag inte fick tag på henne såg jag till att jag och A var där kl.16.00 iaf. Jag tänkte att jag får väl diskutera om hon kan ta emot mig som landstingspatient istället. Men det var som att gå emot en vägg. Hon förklarade att hon inte än fått "godkännande" från sina chefer om att ta emot landstingsbekostade IVF-patienter och så länge det inte var godkänt kunde hon inte behandla mig. Så allt detta handlar om pappersarbete och oklara besked människor emellan, jag blir så trött!

Men skam den som ger sig! jag vägrade godta ett NEJ, så jag började förhandla. Jag frågade om det var möjligt för henne att iallafall ta emot mig och kontrollera/undersöka mig under perioden jag ska behandlas med alla dessa hormoner, så jag slipper åka till Örebro varje vecka. Det ställde hon sig positiv till, så då bad jag henne skriva ut alla mina journaler hon hade.

Så nu är min plan som följer:
Jag ska scanna in alla sidor journalanteckningar (läs: 30 sidor) och maila dem till den där personen jag pratade med på Örebro sjukhus idag. Förhoppningsvis kan hon låta läkaren på IVF-kliniken titta på dem snarast och avgöra min startdos OCH skriva ut e-recept så fort det bara går. Anledningen till att det måste ske NU är att jag får min mens slutet på den här veckan och jag vill då kunna börja med behandlingen direkt. Förskjuts allt framåt måste jag starta en mens med medicinen Provera som både tar tid och känns onödig, då jag har en mens som kommer! När det är dags kan jag boka min första tid hos min läkare för ultraljudsundersökning och då är jag igång. När äggen utvecklats klart säger min läkare till Örebros IVF-avdelning och tid för äggplock och spermalämning bokas. Jag sparar tid, pengar och möda för alla inblandade - kan inte allt bara gå vägen nu!?

Jag tänker inte ge upp,

det är ju mitt kommande barn det gäller!

 

Jag har en kompis som berättade...

Att när hon gick igenom en riktigt jobbig period i sitt liv, lovade hon att, om hon bara klarade sig igenom den här perioden skulle hon göra något gott för världen. Hon skulle bidra med något viktigt.

Sagt och gjort, hennes jobbiga period kom till ett slut och hon hade nu alla chanser i världen att bara skita i det hon lovat sig själv. Men hon höll sitt löfte och anmälde sig till SOS-barnbyar. För någon månad sen var jag hemma hos henne och på hennes kylskåp satt en bild på en fantastiaskt söt liten flicka ifrån Venezuela som får bo i en barnby då hennes föräldrar har dött. Det krossade mitt hjärta när jag föreställde mig denna lilla flickas öde, tänk om om inte barnbyarna funnits!

När jag kom hem funderade jag riktigt noga och kom fram till att som blivande lärare och en dag blivande mamma, måste jag också bidra med något gott till världen. Jag anmälde mig på SOS-barnbyars hemsida och läste även på vad exakt ens pengar går till och hur barnbyarna fungerar.

Jag får inte ihop mycket pengar varje månad med mitt studentbidrag + lån. Av de pengar jag tjänar på mitt extrajobb går jag i princip jämt ut. Men 200:- i månaden kan jag avvara. Jag köper inte det där extra, utan skänker hellre bort dem till mitt fadderbarn. Om du har ett heltidsarbete med fullön, är väl inte pengarna ett problem?

I barnbyarna finns tillgång till mat, kläder, tak över huvudet och grundutbildning och sen en praktisk utbildning, så att när de blir 18 år kan försörja sig på sitt yrke. Alla barn har också en "mamma" som ansvarar för dem och ger dem det där vi alla behöver: närhet, kärlek, uppmuntran och stöd.

 

---

 

 

Ps, här om dagen fick jag mitt första brev från SOS-barnbyar med en bild och information om mitt fadderbarn. Jag kan säga er att det var en sån otroligt fin gåva att få se den lilla flickan ifrån Ukraina som hette Anna som jag hade blivit tilldelad. Vad härligt att veta att jag bidrar till att göra hennes liv bättre, hon som kom till världen en varm junidag och det enda i världen hon hade var sina föräldrar- som idag, inte finns mer. Den sorg och smärta hon upplevt, ska ingen och framför allt inte ett litet barn behöva lida igenom. Jag vill bidra till ett bättre liv för barn som har det svårt, vill inte du?

 

jag har jobbat på mitt extrajobb hela helgen. det är ett jäkla skitjobb egentligen, men det ger jävligt bra betalt och det gillar ju en student som jag. förrut hade jag en riktigt ångest av att gå dit, det var tråkigt och långa dagar, ostimulerande och oftast underbemannat så man får stressa sönder sig.

men senaste tiden har jag tyckt att det varit skönt att gå dit. skönt- just för att ingen där vet att vi försöker skaffa barn (eller vet och vet, jag är inte personligt nära med någon där) , där frågar ingen om "senaste nytt" eller "hur det går". det är inte det att jag har ett problem att mina nära vänner frågar och undrar osv. men för mig blir det så skönt att bara få vara den jag är och inte behöva visa den sorg jag bär på i mitt hjärta och ingen ser mitt stora orosmoln jag har över mig. dessutom jobbar jag på i högt tempo och helt plötsligt inser jag att det gått flera flera timmar som ja inte tänkt på barn, ägg, mens, spermier, IVF, sprutor, magont, bröstont, blödningar, sex, gravidmagar, hormoner, olycka, oro och bebisar.

ingen vet, ingen frågar, alla bara jobbar och allt är bra. så det blir som en frizon där jag bara är den jag är och den jag var innan allt det här.

Vilka fantastiska bilder han har tagit, den där Lennart Nilsson.

Ringde och gormade runt på vårdkansliet precis!

De kunde berätta att mina papper var ivägskickade till Örebro då Huddinge inte har plats för mer IVF'are. Inom två veckor skulle vi bli kallade och totalt 3 besök i Örebro måste göras (varav ett är ett informationsmöte).

Fick efter lite om och men ett telefonnumer till nån höjdare på sjukhuset för att diskutera rimlig väntetid och deras ställningstagande till vår privata IVF-plan (om de tror vi skulle hinna med den). Men när jag ringde var hon inte där och återkommer på måndag morgon. Så får ringa då, grejjen är bara att på måndag kl.16.00 har jag första mötet för att få mina mediciner utskrivna för den privata IVF'en. Så frågan är om jag får de svar jag vill av höjdaren eller om vi startar privat iaf. Vårdgaranti-kvinnan sa dock att min läkare är samarbetspartner med "dem" (?) och att ja antagligen kan vara kvar där för kontroller m.m.

Måndag morgon avgör!


Things are looking up!

Jag har en fin vän som är gift med en engelskman och nu bor de i London sen typ hundra år (okej typ 6 år) tillbaka. Hon har också PCOS och började behandla med Gonal-F sprutor. Hon blev gravid vid deras första försök (de hade dock flera omgångar med Pergotime bakom sig). När hon var hemma i Sverige i somras berättade hon för alla och vi var alla så lyckliga för hennes skull. När hon kom hem till London igen visade det sig att det inte fanns några hjärtslag på fostret och hela hennes värld föll samman. Jag tycker det är så orättvist... Inte nog med att man ska kämpa och va orolig om det någonsin ska ta sig, man ska sen behöva oroa sig för alla andra hinder en "normal" graviditet kan råka ut för.

Jag försöker att inte tänka på det, men jag vet ju att även om jag lyckas bli gravid finns det risk för missfall. Jag tycker ni är så starka alla ni som kämpar där ute, alla ni som reser er igen trots motgångar och nederlag. Jag beundrar min vän som torkade tårarna och satte sig på karusellen igen. Mahal Kita Ate!

När jag var och besökte henne i London förra våren.

Igår kväll fick jag nån konstig magsjukattack. Fick kallsvettningar och magen jobbade på högvarv. Vågade inte gå och lägga mig riktigt efteråt, då jag trodde att jag kanske skulle skita ner mig i sömnen (sorry för mindre trevligt exempel). Men till slut somnade jag och vaknade torrt. haha. Men magen har varit dålig idag med, vet inte vad som är fel. Tänker att jag kanske fått nån otrevlig bakterie på skolan där jag gör min praktik, alla dessa barn på samma ställe skulle ju kunna va en riktig bakteriehärd.

Vaknade med världens huvudvärk och var bara tvungen att ta en alvedon. Egentligen vill jag inte ta någon form av värktablett men alvedon ska vara okej säger dem. Men att man ska akta sig för Ipren och liknande. Hur som helst så är det väldigt sällan jag äter värktabletter så det finns nog ingen läkare som misstycker att jag slipper huvudvärken.

Tar folsyra 5mg varje dag och äter LCHF-kost som sägs vara bra för oss PCOS'are och framförallt hjälper mitt blodsocker att hålla sig stabilt och bra. Har aldrig i mitt liv haft såhär genomsnittslågt blodsocker som när jag började med LCHF för snart ett år sedan. Och för att jag ens ska kunna behålla ett barn i min kropp måste jag ha jämna och fina blodsockervärden. Så den som påstår att jag ska äta billiga-skit-kolhydrater (pasta, socker, ris och bröd) kan vara tyst. Där emot tänker jag börja äta långsamma kolhydrater (bönor, rotgrönsaker, GI-vänligt) när jag blir gravid.

A höll med om att vi borde pröva en privat IVF ifall vi inte får reda på hur vi ligger till på vårdkansliet. Jag ska ringa dit imorgon och härja lite, nån info måste de kunna ge mig.

Ett försök med IVF-behandling med mikroinjektion (ICSI) kostar 22 500:- på Carl von Linné kliniken. Så då har vi något att hoppas på i höst. Lyckas man med att befrukta fler ägg så fryser man in dem och vi stoppar in dem ifall första omgången inte går vägen. Men sen väntar vi på vår tur i kön för landstings-IVF.

Idag på praktiken (som jag gör på en lågstadieskola) sa en pojke till mig medan vi satt och klippte och klistrade:

"du är som en mamma- fast ung, när du blir stor kan du bli en mamma med stort hjärta"

Jag gick in på toaletten och grät efter det. Inte för att jag blev ledsen, utan för att det var det vackraste någon sagt till mig.

Nu går det fort i svängarna känner jag. Fick ett samtal av min gynekologläkare idag. Hon hade pratat med Huddinge sjukhus om det här med vårdgarantin. Huddinge hade svarat att det stämmer, men att det är så himla många som står i kö i Stockholm att de kan endå inte kan erbjuda platser just nu och mest troligt kommer väntan för oss bli längre än 3 månader iallafall. Jag blir så trött!

Så nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag har en tid den 27/9 hos min gynekolog för att börja behandlingen för privat IVF och vi bestämde att den tiden skulle stå kvar. Imorgon måste jag alltså ringa Vårdkansliet igen och luska lite hur det ser ut för mitt ärende. Men mest troligt kan de inte svara på något egentligen då det bara var ett par dagar sen jag anmälde mig och Huddinge redan svarat min läkare att de inte kommer kunna hålla vad vårdgarantin lovar. Fan fan fan!

Jag kan tänka mig att utomstående kanske tycker "vadå vänta ett par månader och se", men det finns liksom inte i min värld att vänta med något. Jag har väntat hela mitt liv, min kille har väntat hela sitt liv. Så många ägglossningar, sjukhusbesök, vaginala ultraljud, hormonsprutor, piller, rätt kost, ingen alkohol, ingen tobak, ha sex sex sex nu nu nu- och allt slutar endå med mens. JAG KAN INTE VÄNTA MER!

Jag funderar på om vi ska köpa EN IVF-behandling nu, och starta med hormoner den 27:e september... så vi har något hopp den här hösten. Och sen se hur snabbt Huddinge och landstinget lyckas ordna IVF-tider åt oss. Kanske lagom till att första privat-IVFen är över. Ska snacka med A när han kommer hem ikväll...


Fan nu ska man lyckas sitta med examinationsuppgiften också, när allt jag kan tänka på är det här. Suck!

En morgon under vår morgonpromenad på stranden i somras börjar A plocka stenar.



"Vad gör du?" frågade jag.



"Jag håller på med en grej", svarade han. "Vänta så ska du få se".



"Det är ett hjärta till dig".



"Varsågod".



Idag ligger fyra av stenarna på vårt fönsterbräde hemma i sovrummet. Två ser ut som hjärtan, en är rutig och en är en perfekt formad sten.

Ljusa minnen inför mörka höstdagar.

A byggde sandslott på stranden i Thailand, han är pappan till mina
kommande barn och mannen i mitt liv.

 

I vintras 09/10 reste jag och min sambo runt i asien i fyra veckor och bara hade det helt underbart. Han och jag mot världen. Fantastiskt var det!

Han är en sån fantastisk människa. Alla som träffar honom tycker han är supermysig och intressant. Jag är fascinerad över hans intelligens och ödmjukhet. Han är duktig på allt han tar sig an och har ett fantastiskt djup i sin personlighet och en otrolig godhet i sitt hjärta.

Min barnmorska sa en gång: "jag träffar så många kvinnor varje dag och de berättar att: När de träffar den mannen de ska leva sitt liv med och skaffa barn med, så bara VET de att det är rätt person. Man bara vet när det är rätt."

Jag vet att min A är den rätta för mig. Han gör mig fulländad på ett sätt jag inte trodde fanns. Jag vill dela mitt liv med honom, skaffa barn med honom och se våra barn växa upp och dela mina stunder med honom. Jag vill se tillbaka på mitt liv som gammal och känna att han berikade mig, varje dag igenom allt.

Jag är så glad att jag levde mitt liv innan jag träffade honom exakt så som jag levde, med motgångar, med snedsteg och med misstag. Jag är glad att gjorde ALLT det där, för alla vägar jag valde, alla vägskäl jag stod vid- ledde mig till honom.

Har inte så jobbiga symptom av ägglossningen (otrivelle) än. Har ömma bröst och kissar HELA TIDEN och är öm i magen. Tror att min kille tycker jag är lite svängig i humöret, men det anser inte jag. Jag svänger för att det behövs rytas till ibland. Hihi.

Tänk om vi skulle lyckas precis innan IVF startar, det skulle va en riktig saga det!

Pratade med min läkare i telefon idag. Jag berättade om det glada nyheten om IVF och vårdgarantin. Hon vart jätteförvånad och visste inte alls om det (påstod hon). Hon sa att hon skulle kontakta Huddinge och kolla om hon kan få behandla mig och att Huddige (eller Örebro) bara gör själva IVF'en. Det vore super i sånnafall, för då kanske jag kan få börja behandla på utsatt datum trots allt. Hon skulle återkomma i slutet på veckan sa hon.

Blir endå lite irriterad att inte ens läkare som håller på och beslutar om folk ska få IVF eller inte, inte vet om att vi har rätt att ansöka om vårdgarantin. Tycker det är jävligt dåligt att de, utan vetskap om billigare alternativ för patienten, remitterar par till privatkliniker där det kostar 45.000kr!

Nu hoppas vi på ett positivt svar från läkaren.
Känner hopp, låt det gå vägen nu!

Jag pratade med en vän i telefon idag. Jag berättade om vad som hänt den senaste tiden med alla hormonbehandlingar och misslyckandet av att aldrig bli gravid. Jag berättade om min mans nedsatta spermaresultat och den sorgen och funderingar han har kring det. Jag berättade om mina ägg som inte utvecklas utan hormonhjälp och kontinuerlig övervakning och känslan av att känna sig misslyckad och som en "under achiever".

Jag berättade om mitt ständiga kämpande- att hela tiden blicka framåt, hitta nya vägar, hitta mer styrka att orka, söka ny information och läsa på.

Hon frågade om vår relation, om den har förändrats, om hur vi orkar vårda vår relation när livet inte blir som man tänkt sig. Hur man bibehåller ett kärleksfullt förhållande när naturen inte vill att vi ska skapa det vi trodde vi var menade för. Hur det sliter på varandra när båda två bär på varsin sorg och varsin olycka.

Hon frågade om ovissheten att inte veta hur det ska gå med allt. Är IVF äntligen vår möjlighet att bli gravida eller är IVF vår sista chans till att bli det?

Hon frågade om vad jag tänkte kring alla som blir gravida runt omkring mig genom att bara titta på sina män eller de som bara "råkade" bli det. Hur orkar man hålla skenet och lyckan uppe för deras skull när man bara vill lägga sig ner och gråta för sin egen skull.

Hon frågade hur man orkar gå upp varje morgon och fokusera på allt annat i livet som måste göras, allt jobbigt och allt meningslöst. Hur orkar man de dagar man inte ser ljuset i tunneln?

Hon sa att hon beundrade mig, beundrade min styrka. Att jag orkar och kämpar. Att jag håller god min och hela tiden försöker hitta nytt hopp när världar faller samman. Hon sa att jag hade ett fantastiskt sätt att reflektera, så jag inte gräver ner mig, försvinner bort och dör ut.

Jag svarade så gott jag kunde... Men jag sa också att jag egentligen inte vet nånting, jag har inga perspektiv på saker och ting längre. Fråga mig när den här cirkusen är över, då kan jag berätta hur jag verkligen har mått.

Jag vet att vårt barn kommer, inte nu. Men så småningom.
Och det kommer förändra våra liv för alltid.

Det stämmer! Jag ringde vårdkansliet och frågade. Grejen är att man måste anmäla sig hos vårdkansliet för att det ska gälla, många människor i IVF-kön vet nog inte om detta. Det verkar inte som om att läkarna runt om i stan verkar bry sig om att tala om det för oss patienter heller, då de antagligen har som uppdrag att spara pengar.

Men jag blir riktigt förbannad om det visar sig att min gynekologläkare har vetat om detta och endå rekommenderat mig att betala 45.000kr för privat IVF, när jag kan få landstings-IVF inom samma tidsram.

Hur som helst, nu håller vi tummarna att det går snabbt och att vi snart får komma igång med IVF. På vårdkansliet sa dem att ärendet nu är igång och att en kallelse kommer komma inom kort.

Jag läste på familjeliv att IVF från och med 1 juli 2010 ska inkluderas av vårdgarantin. Detta är något jag ska ringa och kolla upp på måndag. Vore ju helt fantastiskt isf! Återkommer om det.

Ikväll ska jag ta ägglossningssprutan som lossar det ägg jag hållt på och odlat i ett par veckor nu med Puregon (75ie i 18 dagar). Sen gäller det att sexa gärnet i 3-5 dagar framöver. Trots läkarens skeptiska sätt att se på våra möjligheter att bli gravida utan IVF så är jag iaf hoppfull med lite reservation. Jag vet att chansen är väldigt liten att jag skulle bli gravid nu, men klart att jag ändå kommer gå på helspänn om 2 veckor för att se om mensen kommer eller inte.
3:e oktober alltså.

Om Otrivelle:

Ovitrelle används (bland annat) till kvinnor som inte producerar ägg (detta kallas anovulation), eller som producerar för få ägg (oligo-ovulation). Det ges då för att få till stånd ägglossning (ovulation) efter det att andra läkemedel har använts för att utveckla folliklarna (äggblåsor). FASS.SE

Idag var jag på en introduktionskurs på universitetet. Jag var rätt nervös innan, för kursen handlar om mitt examensarbete och jag vet att det kommer kräva skitmycket av mig rent ut sagt för att klara. Man måste lägga ner mycket tid och engagemang i att få ihop arbetet och även om jag har fått en supermysig handledare så ligger allt på mina axlar att klara av.

Det jag skulle komma till var, att jag var nervös över hur schemat skulle se ut från oktober och fram. Skulle det vara en massa obligatoriska träffar som skulle kunna krocka med min IVF? Hur skulle handledningen se ut? Kunde man rucka på något?

Men, det verkar ha löst sig. Allt går att kompromissa kring och det är jag själv som styr hur jag vill ha det. Och det känns jätteskönt nu såhär i efterhand.

Läkaren har bestämt att om allt går som det ska, ska äggplock och spermalämning göras v.46-47 (kring 15:e november och framåt). Känns som en evighet dit men det är inte långt kvar tills jag får börja med nässprayen och hormonerna. Hormonerna har jag tagit i tre omgångar innan fast i låg dos och det har varit okej med ett något svängigare humör, annars bra.. Men nässprayen är jag lite (okej, mycket) nervös över. Man hamnar ju i nått form av klimakteriestadie- och det låter inte så skönt...

Förresten så pratade jag med min bästis i telefon idag och berättade om våra planer med privat IVF, hon var väldigt stöttande och det kändes bra. Vi ska ses imorgon och äta middag :).

Imorgon ska jag ta den sista ägglossningssprutan innan vi startar med IVF. Är kallad till läkaren i slutet av september för att få hormoner utskrivet. Ska starta Puregon på 175ie sa läkaren i telefon idag. Tidigare har jag startat med endast 75ie när jag skulle försöka få till bara ett ägg. Jag sitter på ett ägg idag faktiskt (där av ägglossningssprutan imorgon) men detta är vår sista gång vi ska pröva själva hemma. Resultaten från min sambos spermaprov kom tillbaka så låga här om dagen att man såg inte någon idé att ens försöka hemma, vi rekommenderades IVF på en gång.

Vi står i landstingskön som är 1,5år, men känner att vi inte vill vänta. 45.000kr kostar 3 omgångar IVF privat, vem sitter på den summan pengar liksom? Jo, alltså min sambo har pengarna... men det är klart att man verkligen överväger det innan man startar. Man kan alternativt välja en omgång för 22.000kr. Vi funderar på vilket paket det blir.

Så ägglossning i helgen... och klart hoppas vi på att bli gravida inom två veckor redan. Men inte mycket talar för det.

När jag skriver det här första inlägget i min blogg om vår kommande IVF-resa, kan jag inte göra annat än att hoppas.

Hoppas att det kommer bli vår tur snart. Hoppas att jag kommer läsa det här inlägget om ett år med lycka i kroppen av att stolt veta att jag blivit mamma. Hoppas att allt gick bra, att vi lyckades och att vi äntligen fick bli föräldrar.

Jag kan inte veta det idag, den 16 september 2010, men jag hoppas.

Jag har lärt mig av min många gånger väldigt krokiga väg genom livet att allt inte serveras så enkelt. Allt ska vara en kamp, tydligen måste livet vara jävligt mot en ibland. Men jag är här för att kämpa. Kämpa för att få bli förälder.