Jag har en fin vän som är gift med en engelskman och nu bor de i London sen typ hundra år (okej typ 6 år) tillbaka. Hon har också PCOS och började behandla med Gonal-F sprutor. Hon blev gravid vid deras första försök (de hade dock flera omgångar med Pergotime bakom sig). När hon var hemma i Sverige i somras berättade hon för alla och vi var alla så lyckliga för hennes skull. När hon kom hem till London igen visade det sig att det inte fanns några hjärtslag på fostret och hela hennes värld föll samman. Jag tycker det är så orättvist... Inte nog med att man ska kämpa och va orolig om det någonsin ska ta sig, man ska sen behöva oroa sig för alla andra hinder en "normal" graviditet kan råka ut för.

Jag försöker att inte tänka på det, men jag vet ju att även om jag lyckas bli gravid finns det risk för missfall. Jag tycker ni är så starka alla ni som kämpar där ute, alla ni som reser er igen trots motgångar och nederlag. Jag beundrar min vän som torkade tårarna och satte sig på karusellen igen. Mahal Kita Ate!

När jag var och besökte henne i London förra våren.