Jag pratade med en vän i telefon idag. Jag berättade om vad som hänt den senaste tiden med alla hormonbehandlingar och misslyckandet av att aldrig bli gravid. Jag berättade om min mans nedsatta spermaresultat och den sorgen och funderingar han har kring det. Jag berättade om mina ägg som inte utvecklas utan hormonhjälp och kontinuerlig övervakning och känslan av att känna sig misslyckad och som en "under achiever".

Jag berättade om mitt ständiga kämpande- att hela tiden blicka framåt, hitta nya vägar, hitta mer styrka att orka, söka ny information och läsa på.

Hon frågade om vår relation, om den har förändrats, om hur vi orkar vårda vår relation när livet inte blir som man tänkt sig. Hur man bibehåller ett kärleksfullt förhållande när naturen inte vill att vi ska skapa det vi trodde vi var menade för. Hur det sliter på varandra när båda två bär på varsin sorg och varsin olycka.

Hon frågade om ovissheten att inte veta hur det ska gå med allt. Är IVF äntligen vår möjlighet att bli gravida eller är IVF vår sista chans till att bli det?

Hon frågade om vad jag tänkte kring alla som blir gravida runt omkring mig genom att bara titta på sina män eller de som bara "råkade" bli det. Hur orkar man hålla skenet och lyckan uppe för deras skull när man bara vill lägga sig ner och gråta för sin egen skull.

Hon frågade hur man orkar gå upp varje morgon och fokusera på allt annat i livet som måste göras, allt jobbigt och allt meningslöst. Hur orkar man de dagar man inte ser ljuset i tunneln?

Hon sa att hon beundrade mig, beundrade min styrka. Att jag orkar och kämpar. Att jag håller god min och hela tiden försöker hitta nytt hopp när världar faller samman. Hon sa att jag hade ett fantastiskt sätt att reflektera, så jag inte gräver ner mig, försvinner bort och dör ut.

Jag svarade så gott jag kunde... Men jag sa också att jag egentligen inte vet nånting, jag har inga perspektiv på saker och ting längre. Fråga mig när den här cirkusen är över, då kan jag berätta hur jag verkligen har mått.

Jag vet att vårt barn kommer, inte nu. Men så småningom.
Och det kommer förändra våra liv för alltid.