Idag var jag på diabetesrond och gissa vad?

jag fick tillväxtultraljudet (som egentligen skulle vara på torsdag nästa vecka, den 28 juli) tillbakaflyttat till måndag den 25 juli. Läkaren sa att enda anledningen att vi gör ultraljudet är för att se att bebisen inte blivit gigantisk (vilket hon såklart inte blivit) att det inte går att vaginalt föda fram den. Sen ska hon bara kolla livmodertappen och sen blir det igångsättning på tisdag eller iallafall den veckan om inget skulle vara konstigt. Spännande va!?
På måndagen har jag klarat av 37 fulla graviditetsveckor och då får man sätta igång om man har medicinska skäl, bebisen är då inte längre prematur.

Så det verkar som om Elvie blir en julibebis. Gud så kul.
Jag är ju också en julibebis... snart fyller jag 29år! (den 30 juli)

Hittade en tråd på Familjeliv med samma namn. Här är ihop-plocket från den tråden.

Smyg inte på tå eller var tysta när barnet sover, vi kan i stort sett göra vad som helst i huset utan att dom vaknar är det däremot för tyst sover dom oroligt istället...

Sov när bebisen sover!!!

Bekymra er inte för att babyn ska bli bortskämd. En baby kan inte bli bortskämd! Det kan däremot en 2-3-åring bli, så vänta med det bekymret till dess ...

Avlasta varann, hjälps åt, dela på arbetet hemma dvs tvätt,städ,disk,laga mat. Den  som är hemma med barn har ett lika tungt jobb som den som jobbar. punkt.

Vårda relationen, försök kramas, kyssas och mysa och se på film eller dylikt så fort ni får tid, och ägna er mycket åt varann.

Välj ut en eller två kloka personer i omgivningen och lyssna på deras råd. Strunta i allt annat.

När ni upplever det som jobbigt med ett visst beteende hos bebisen t.ex. den sover inte: tänk att det (nästan) alltid är en fas och barnet kan ändra beteende igen över en natt och allt blir bra. Man kan lätt stressa upp sig om man tänker att det ska vara för alltid, vilket man lätt kan börja tänka.

En bebis är en stor påfrestning på relationen. Sömnbrist, oro, lågt blodsocker och barnskrik gör att man blir en helt annan människa. Räkna med att både du och din partner kommer att vräka ur er en massa konstiga saker till varandra. Glöm inte bort varandra, prioritera relationen - bebisen prioriteras per automatik.

Skapa rutiner efter ett tag, om inte för bebisen, så i alla fall för dig som är hemma. Jag stiger upp med min man på morgonen och gör frukost och så börjar vi varje dag med att äta tillsammans när bebisen sover. Det är skönt att göra "vuxna" saker. Aktivera dig när du är hemma, fastna inte inne.

Sov så mycket du kan! Ät regelbundet!

Allt ändrar sig hela tiden. När du tror att du går under, då vänder det (och när du tror att nu är allt perfekt, ja då vänder det också)!

Alla tror att de är experter på barn. Alla har åsikter om vad ni ska göra/inte göra. Lyssna inte så mycket.

Lita på er själva som föräldrar! Tvivla inte på ert eget omdöme, var än omgivningen säger. Det är ni som föräldrar som bestämmer och vet vad som är bäst för era barn.

Var beredd på att det kan vara jobbigt att säga farväl till ditt gamla liv och den frihet du hade. Det jobbigaste i början (förstår jag nu i efterhand) var inte sömn, amning eller nåt sånt, utan att acceptera att man inte längre är fri att göra vad man vill.

Att få barn är en mycket abrupt, om än välkommen, livsstilsförändring. Omöjligt att riktigt förstå vad det innebär innan. Kan ta ett tag att vänja sig, men klart värt det!

Mitt bästa råd som typ ingen annan ger har egentligen inte med barnet att göra utan med mamman. Jag personligen fick en chock av hur mycke å länge man blöder efter förlossningen (ingen som säger att man gör det direkt) Så nu till tipset, köp hem bindor, i massor!

Jag och A gillar att spela tv-spel ihop. Min all-time-favorite att spela med A är Little Big Planet.

Så när vi hittade Sackboy i tv-spelsaffären skulle så klart bebis få honom.

nu när jag och bebisen gått in i den 37:e veckan kan man ju inte låta bli att se slutet på tunneln. denna vecka (mån och tis) ska jag på diabetesrond och träffa barnmorskan (som alltid) och förhoppningsvis kan man flytta fram igångsättningen, men det är inget jag vågar hoppas på... vi får se helt enkelt.

jag känner att kroppen börjar förbereda sig hur som helst. bebisen trycker ner ordentligt och det är ömt och gör ont, ibland tror jag hon ska ramla ut! bröstvårtorna ömmar och gör sig påminda hela tiden. höften, svanskotan och ljumskarna smärtar så fort jag rör mig och jag är trött, tröttare, tröttast... Karin sa sist att bebisen var fixerad, så allt är ju egentligen klart. Kom igen nu bebis! ♥

Tror jag håller på och bli sjuk. Är helt seg och slö, känner mig typ febrig och har diaréemage. Nått är inte som det ska. Får följa upp detta. Blä!

A köpte ett par söta strumpor till Elvie på inredningsbutiken Stockhome. Det fanns en massa olika i olika färger... jag ville ju såklart ha en av varje. Men vi valde ut ett par... jag får gå tillbaka en annan dag, själv! :)

Min middag

När jag satt på bussen hem från Sös idag ville jag ha pannkakor. Pannkakor med vispad grädde och blåbärssylt.................................. Say no more.

Perfekt att ha kalla i kylen också. Bara att rulla ihop en kaka och äta kall med sylt.
Nam Nam give me some!

Barnmorskan sa att hjärtljuden var fina. Järnvärdet var 122 och mycket bra, jag har slutat äta järntabletterna sen två veckor tillbaka och värdet håller sig ändå högt. Blodtrycket var 110/70 och magen mätte hela 34 cm.

Jag fick även tid till ett nytt tillväxtultraljud (28:e juli) och direkt efter ultraljudet ska jag träffa förlossningsläkaren för att få boka igångsättning. Förhoppningsvis sätter man igång mig första veckan i augusti om jag inte kommer igång tidigare av mig själv så att säga.

Detta var sista gången jag fick träffa min barnmorska Karin, då hon går på semester. Så nästa vecka ska jag få träffa en annan barnmorska fram till BF och Karin får jag träffa när bebisen är ute och jag blivit mamma... Mamma! Jösses.

Idag kom babynestet jag beställde av en tjej som syr själv. Jag är SKITNÖJD! Så jäkla fin! Jag älskar tyget som är glatt och roligt, passar även fint i Elvies fina Stokke-säng.

Vill du köpa ett nest själv för 400kr kan du maila Anna-Carin Brodin på [email protected] det finns många olika tyger att välja bland.

Snutte och Snobben.

Alla kompisarna väntar på Elvie.

randig.

Jag springer till barnmorskan som andra går till Ica. Idag är det dags igen. Antar att det är samma rutin som alltid... lyssna på bebishjärtat, ta blodtryck och lämna urinprov. Imorse var jag så fruktansvärt svullen i ansiktet, tycker det är läskigt- kan ju omöjligt vara normalt. Usch!


PS, igår packade A ihop lite grejer till BB-väskan. Jag var i chock. Helt oväntat och spontant bara sådär.

Den 16 september 2010 skrev jag det första inlägget i den här bloggen. Tänk om jag då visste att jag 10 månader senare skulle sitta här höggravid med vår bebis i magen. Det är idag en månad kvar (!!!!) till sista möjliga datum till bebisen kommer. Eftersom jag inte kommer gå över tiden utan blir igångsatt senast den 12 augusti (pga diabetesen) VET jag ju att det är mindre än 4 veckor = 30 dagar = en månad kvar. Det känns som om den största julaftonen någonsin, det går inte att beskriva hur spännande, förväntansfullt och fantastiskt det är.

Jag önskar så innerligt att ni som kämpar och längtar själva efter er bebis snart får uppleva det fantastiska ett barn ger en. Den 16 september 2010 var jag där, snart är ni här. ♥

Magen vaknar när jag och min syster tittar på Oprah. Min syster är snabb med kameran och magen visar upp vad den kan, sparka :)

 

Allt är helt klart.

Bebisen får komma precis när den vill.

Här om kvällen när vi låg i sängen och skulle sova tog jag mod till mig och frågade A om hur han tänkte att vår drömförlossning såg ut. Han berättade lite snabbt som hur han tänkt och hur vi båda skulle betee oss och sånt. Sen frågade han mig...

Jag har ju funderat på det här länge. Förlossningen känns som det största som någonsin kommer hända i mitt liv. Det viktigaste jag kommer göra. Samtidigt det allra allra läskigaste, mest fysiskt onda och det som kommer kräva mest av mig fysiskt och psykist i hela mitt  snart 29-åriga liv. Att få berätta om hur jag önskar att det ska gå till känns väldigt stort, men också väldigt personligt och framförallt väldigt viktigt- speciellt att berätta det för A. Just därför att han är den som kommer vara där och dela upplevelsen med mig och han är mitt enda riktiga stöd.

Jag börjar berätta... "det börjar med värkar, men vi är båda lugna och glada att det är dags. jag känner att jag klarar av smärtan och du är ett jättefint lugnt stöd. vi ringer förlossningen och de vill att vi åker in. taxin kommer och hela vägen in till förlossningen blir värkarna starkare men du är hela tiden peppande, stark och trygg och jag känner mig säker och lugn trots smärtan- när du är med mig".


Sen blir jag avbruten. Vi kom aldrig ens ur taxin. A börjar prata om att jag har en förmåga att va elak och sur när jag mår dåligt. Han säger att mitt sätt att vara när jag mår dåligt är jobbigt för honom och att han alltid är så bra han kan trots omständigheterna...
Jag känner att vi kommer helt från ämnet och det blir aldrig läge att fortsätta. Jag fick aldrig berätta och dela med mig av drömmen om min viktigaste dag. Jag känner mig kränkt, ledsen och oviktig. Jag VET att det inte var hans mening att få mig att känna så, men jag känner samtidigt så stark att vi inte alls är på samma ruta gällande det här. Jag känner mig ensam om det som komma skall, att det är mitt jobb att sköta och lösa...

Jag vill ju att han ska va intresserad av mina känslor och tankar kring förlossningen, hur jag vill att det ska vara. Han säger att han "känner mig" och vet hur jag vill ha det och hur jag tänker kring det mesta... Jaha? Hur kan han veta när det tog mig 9 månader att komma fram till detta?

Han är inte en skit, verkligen inte. Jag vet bara inte vad som är fel. Han somnar och jag gråter i kudden.

Jag har ont i min hand! Nerverna är i kläm och smärtan släpper fan inte. KarpaltunnelsyndromSKIT!

En handskena hjälper lite.

Orolig mamma med elefantfötter.

Igår åt vi frukost ute. Efteråt kom jag på att magen inte sparkat på hela morgonen. Jag försökte få igång den, A ropade in till bebisen... men inget. Jag låter inte paniken ta över men släpper allt jag gör och sätter mig på en bänk i solen och drar upp tröjan. Folk trodde nog jag ver helt knäpp! Men jag tänkte att sol direkt på magen borde få bebisen att vakna till.

Det var tyst... tyst... och sen kom en snurr. Magen vaknade! Skönt, då kunde dagen fortsätta. Vi tittade i affärer, shoppade, drack islatte, cyklade lite, hoppade i sjön, grillade, åt jordgubbar. En fin lördag.

Idag har varit en jävla skitdag, jag har bölat av och till. Allt är skit. Just nu är jag så trött att jag inte orkar böla mer, det är väl hormoner... eller för att jag faktiskt är inne i den 9:e månaden och orkar varken röra mig eller göra något... och ute är det högsommar. Man kan ju må dåligt för mindre så att säga.

Tänkte bara berätta att jag började packa lite på BB-väskan nu ikväll. Jag plockade ihop mina favoritbebiskläder och även lite kläder till mig själv. A får packa ihop sitt själv, han verkar inte direkt så intresserad av att packa nån väska. Kanske tycker han att man gör det när värkarna sätter igång. Karl!

Är det bara jag som inte kan sova eller?

Det är helt fruktansvärda nätter. Det är varmt, jag kan inte vända mig om och jag vaknar upp i ren skär panik för jag är så trött och bara vill sova men det GÅR BARA INTE!
Jag gråter och vänder mig om (eller försöker men ligger mest och guppar som en valross) tusen gånger i sängen. Magen värker på nå konstigt sätt och ryggen gör ont som fan. Sen mitt i allt gnäll vaknar så klart Elvie och börjar sparka som en galning.

Åh jag vill verkligen inte klaga, men sen när man väl måste gå upp så är man mer svullen än vad man någonsin varit. Jag kan inte visa mig ute... och det är dessutom 30 grader ute.

Babycenter skriver så här i veckobrevet för vecka 36 (japp, nu är vi i v.36) som kom idag:
"Sömn eller snarare brist på sömn kommer att bli ett av dina favoritämnen som nybliven förälder. Om du är mentalt förberedd på att dina nätter kommer att bli upphackade, går det i allmänhet lättare".

Normal hjärtaktivitet. Normala fosterrörelser. Normal fostervattenmängd. Fostret ligger med huvudet nedåt.


Vikt

Vecka 28+2: 1298g (-0,4% avvikelse)
Vecka 32+3: 2105g (+ 1,9% avvikelse)
Vecka 34+5: 2700g (+6,9% avvikelse)

viktdiagram

Bella och snobben i Spanien 1985(?).

 

När jag tömde min lägenhet hittade jag min gamla Snobben i en flyttlåda. Han är en av de få saker jag har kvar från när jag var liten. Jag och min pappa reste mycket när jag var liten så jag och Snobben har varit över hela världen tillsammans. Snobben var lite trasig så jag lagade honom med nål och tråd och nu ska han bara tvättas i 30 grader och sen ska han få sova i vår säng fram tills det är dags att möta Elvie på BB.

 

 

Snobben väntar...