nu när jag och bebisen gått in i den 37:e veckan kan man ju inte låta bli att se slutet på tunneln. denna vecka (mån och tis) ska jag på diabetesrond och träffa barnmorskan (som alltid) och förhoppningsvis kan man flytta fram igångsättningen, men det är inget jag vågar hoppas på... vi får se helt enkelt.

jag känner att kroppen börjar förbereda sig hur som helst. bebisen trycker ner ordentligt och det är ömt och gör ont, ibland tror jag hon ska ramla ut! bröstvårtorna ömmar och gör sig påminda hela tiden. höften, svanskotan och ljumskarna smärtar så fort jag rör mig och jag är trött, tröttare, tröttast... Karin sa sist att bebisen var fixerad, så allt är ju egentligen klart. Kom igen nu bebis! ♥