Min drömförlossning.
Här om kvällen när vi låg i sängen och skulle sova tog jag mod till mig och frågade A om hur han tänkte att vår drömförlossning såg ut. Han berättade lite snabbt som hur han tänkt och hur vi båda skulle betee oss och sånt. Sen frågade han mig...
Jag har ju funderat på det här länge. Förlossningen känns som det största som någonsin kommer hända i mitt liv. Det viktigaste jag kommer göra. Samtidigt det allra allra läskigaste, mest fysiskt onda och det som kommer kräva mest av mig fysiskt och psykist i hela mitt snart 29-åriga liv. Att få berätta om hur jag önskar att det ska gå till känns väldigt stort, men också väldigt personligt och framförallt väldigt viktigt- speciellt att berätta det för A. Just därför att han är den som kommer vara där och dela upplevelsen med mig och han är mitt enda riktiga stöd.
Jag börjar berätta... "det börjar med värkar, men vi är båda lugna och glada att det är dags. jag känner att jag klarar av smärtan och du är ett jättefint lugnt stöd. vi ringer förlossningen och de vill att vi åker in. taxin kommer och hela vägen in till förlossningen blir värkarna starkare men du är hela tiden peppande, stark och trygg och jag känner mig säker och lugn trots smärtan- när du är med mig".
Sen blir jag avbruten. Vi kom aldrig ens ur taxin. A börjar prata om att jag har en förmåga att va elak och sur när jag mår dåligt. Han säger att mitt sätt att vara när jag mår dåligt är jobbigt för honom och att han alltid är så bra han kan trots omständigheterna...
Jag känner att vi kommer helt från ämnet och det blir aldrig läge att fortsätta. Jag fick aldrig berätta och dela med mig av drömmen om min viktigaste dag. Jag känner mig kränkt, ledsen och oviktig. Jag VET att det inte var hans mening att få mig att känna så, men jag känner samtidigt så stark att vi inte alls är på samma ruta gällande det här. Jag känner mig ensam om det som komma skall, att det är mitt jobb att sköta och lösa...
Jag vill ju att han ska va intresserad av mina känslor och tankar kring förlossningen, hur jag vill att det ska vara. Han säger att han "känner mig" och vet hur jag vill ha det och hur jag tänker kring det mesta... Jaha? Hur kan han veta när det tog mig 9 månader att komma fram till detta?
Han är inte en skit, verkligen inte. Jag vet bara inte vad som är fel. Han somnar och jag gråter i kudden.
Gumman, förstår att du blir ledsen men försök inte att ta så ill upp av hans kommentarer! Ni kanske ska prata om det på en annan tid än när innan ni ska sova. Jag vet själv-att jag personligen är mycket känsligare kvällstid för kommentarer och ofta tar jag illa vid mig av vad min sambo säger om vi pratar om känsliga saker på kvällen! Ni kan kanske prata om det när ni fixar något tillsammans för Elvie? Eller låt honom läsa din förlossningsplan, eller försök skriva den tillsammans.
Men jag tycker ändå inte att han skulle ha avbrutit dig när du berättade om hur du föreställer dig att förlossningen ska bli. Kan ju meddela dig att det var faktiskt först igår som min sambo själv-spontant frågade mig vilka tankar jag har kring förlossningen, smärtstillande, vad jag tycker är viktigt att han ska göra och inte göra! Jag är ganska rak i min kommunikation och berättade för honom hur jag föreställer mig det hela och mina önskemål om hur han ska bete sig. Vem vet- A kommer kanske också att fatta att det verkligen är dax snart, och inser att han vill veta hur du min fina vill ha saker o ting. ;-))
Upp med hakan vännen! Ni fixar detta. Kraaam
Det är samma här hemma... Min man avbyter mig ed att säga "Det går inte att planera, det blir som det blir"....
Medan jag själv vill prata om hur vi ska göra som tex bad, vem ska klä Bebben, att han ska ta massa bilder, inte oroa sig för att jag ev kommer bli jävligt arg och irriterad på honom, vilken smärtlindring jag vill ha...OSV OSV....
Men du kanske kan skriva ner hur du vill ha det och be honom läsa och säga att så här hade du tänkt dig?
