Babynest hemsida finns här.

Bästa Jenny skrev i sin blogg att hon beställt ett babynest, och jag vill ju inte va sämre så jag vill också ha ett. Så det ska jag köpa. Tycker det verkar skitsmidigt och mysigt för en nyfödd att få gossa runt i en sån... och sover man borta så känner den sig hemma i sitt nest.

Jag googlade runt lite och hittade en kvinna på blocket som syr babynests i olika färger (kom igen jag orkar inte sy allt själv) till ett rimligt pris. Så nu ska det beställas :)

Kvinnans annons finns här.

På riktigt. Jag blir tokig. Ska man se ut såhär? Enligt min läkare så kan man inte göra mycket förutom att ha stödstrumpor och dricka vatten. Jag har inga tecken på havandesskapförgiftning (enligt blodtryck och urin) så jag är bara en sån som blir svullen som en jävla vattenballong. Mina händer klarar inte av de mest enkla grejerna som torka mig själv när jag går på toa eller skriva med en penna. Mina fötter gör ont och det är ingen idé att ta på sig ett par skor för det gör ännu mer ont. I ansiktet ser det ut som om jag gått en boxningsmatch i ringen mot Micke Tyson.

Och hon var perfekt. Jag älskade henne direkt. Hon visste vem jag var och åt av bröstet som om hon var utsvulten. Vi hade inga strumpor till henne så hon var kall om fötterna. Alla kom och hälsade på och tittade på henne, men jag ville aldrig släppa henne, inte ens till A. Jag höll henne hela tiden och hon var det vackraste jag sett och jag var så stolt att hon vuxit i min kropp och att hon var min.

När A kom in och väckte mig imorse fick jag genast seperationsångest när jag insåg att hon inte var ute hos mig. Men jag kände mig så redo att få träffa henne och nu längtar jag mer än någonsin ♥

Tack för alla fina kommentarer ni lämnar, de som peppar när man är ledsen hjälper mer än ni tror. Jag känner mig mindre ensam när det droppar in en kommentar någon tagit sig tid att skriva. Jättefint, tusen tack!

Eftersom jag är gravid, glömsk och uppenbarligen lite korkad har jag glömt att berätta hur det gick hos barnmorskan i fredags.

Man lyssnade på ctg (bebisens hjärta) under en längre period och kom fram till att allt var fint och friskt. Sen bölade jag en stund för jag mår dåligt, är deppig, trött och bråkar med A hela tiden. Karin tröstade och tyckte iallafall att jag var så duktig som gjorde allt jag kunde för att hålla blodsockret jämnt och att enstaka värden inte är farliga för bebisen och sen fick jag prata med en läkare i telefon för att få hjälp att justera insulindoserna lite.

Karin sa också att vi egentligen inte behöver mäta magmåtten längre eftersom man mäter bebisen på tillväxtultraljudet och då får den exakta storleken. Men jag bad henne iallafall mäta magen (för skoj) och sen bad jag henne även att känna på magen och se om bebisen vänt sig neråt. Och gissa vad!? Bebisen låg med huvudet ner! Skoj. Karin sa att de inte brukar vända sig igen eftersom huvudet är tungt och hamnar det neråt stannar det så... Men men, vi får se på torsdag då vi ska få titta på buppen på ultraljudet.

Bellas mage hos barnmorskan.

 

magen växer... 33 cm var symfus-fundus när vi var i v.34+0

Nu är vi ju inne i den 35:e veckan och denna vecka har jag diabetesrond, barnmorsketid och tillväxtultraljud. Fullt upp med andra ord!

Tänkte även tillägga (för er som har stenhård koll) att vi var på den andra och sista föräldragruppsträffen i onsdags. Barnmorskan pratade om bebisens första tid och vad man bör känna till och veta. Hon gick igenom plötslig spädbarnsdöd, nappanvändning, var bebisen kan sova (med föräldrarna eller i sin egna säng), flaskmatning, amning och så vidare. Det var intressant men tyvärr sjukt osköna stolar... är nog inte ovanligt att alla preggos tycker det dock.

mammans mage i hallspegeln.

 

elvies lägenhet i 35:e veckan.

Det har varit riktigt tufft att städa ur lägenheten. Vi höll på i en massa timmar och sen var det dags för att flytta alla möbler i en flyttbil hem till vår lägenhet. Så nu trängs vi vi här med allt som jag ska försöka sälja iväg, känns så onödigt att slänga möbler som är helt okej och fullt användningsbara. Så för en liten peng borde jag få det sålt.

Jag fick mest ont i fötter, rygg och händer av allt städande. Händerna värker något så in i helvete... Fötterna ser ut som elefant-tossor och ryggen skriker pga magens tyngd. Nu är lägenheten helt rensad och ren så imorgon lämnar jag in nycklarna och vips så är det bekymret borta (förutom de hyror jag tyvärr måste betala i två månader till eller tills värden hittat en ny hyresgäst, låt det gå fort!)

 

Usch! Jag är så trött på allt!

 

Jag är trött hela tiden, hängig, trött och deppig.

Jag bråkar med A hela tiden (eller han bråkar med mig rättare sagt) och jag undrar hur vi ska klara av att få barn ihop.

Det är fantastiska junikvällar som bara far förbi... Jag orkar inte göra något, jag orkar inte ta vara på dagarna. Jag är mest ensam. Ångest.

Min kropp reagerar inte på mitt insulin längre känns det som. Jag har höga sockervärden och mår illa och är orolig för bebisen. Jag känner mig värdelös som inte lyckas hålla blodsockret stabilt och jag känner ingen ork nu när inget funkar. Jag känner att jag förlorar kampen att hålla mig frisk och har sånt oerhört dåligt samvete och känner mig som en dålig mamma.

Imorgon ska jag till barnmorskan igen och i helgen ska jag tömma lägenheten. Men jag orkar inte ens bry mig.

 

 

 

 

 

Lyssna upp nu. Kom över dessa två länkar precis. Tänkte dela med mig av dem. Detta handlar om att man ska hålla koll på sin bebis rörelser och att man SKA vidta åtgärder (ringa förlossningen) om rörelserna blir färre eller om man känner sig orolig- dag som natt.

Den andra länken handlar om P1 som rapporter att det behövs mer forskning kring varför barn dör i magen, oftast i slutet av graviditeten, forskare menar att man kan få ner dödstalen med 30%.

Varje vecka dör nio barn i Sverige i magen. Cirka 450 fall per år. Det är tio gånger vanligare än vanlig spädbarnsdöd. Varför ingår det inte i föräldrautbildningen? Varför görs inga sena UL? Varför betonas "lite" fosterrörelser som något - där allt är normalt? Titta på länken till spädbarnsfondens hemsida och lär dig räkna fosterrörelser!



Räkna sparkar:
http://www.spadbarnsfonden.se/Page.asp?PageId=449


Lyssna på Reppotaget i P1: Så kan antalet dödfödda barn minskas:
http://www.spadbarnsfonden.se/News.asp?NewsId=324

Jag håller på och fixar med bebisbloggen som kommer bli den nya bloggen så fort bebisen kommit. Såhär ser den ut OM det nu blir en Elvie och inte en Atlas.

Om du vill se den lite närmare

 

A, Teddy och Teddys pappa lekte för fullt när vi var i Vaxholm på midsommar. Söta!

 

Tänker bara på den där jordgubbstårtan vi åt på midsommarafton. Jag åt två bitar. Och en jättebit dagen efter. Gud vad gott!

 

Midsommar var fin. Vi hade sol, god mat, fina vänner, utflykt, grill och mys hela dagen. Kunde inte be om mer.

 

Blir alldeles nervös när jag ser att nedräknaren säger att det bara är 50 dagar kvar. Jag är inte redo, kommer jag vara redo om 50 dagar? Eller är jag redo? Hur vet man? Mest troligt är det mindre än 50 dagar kvar dessutom... skulle inte förvåna mig om hon kommer (eller att man plockar ut henne) innan.

 

Fast det är klart... om det är någon vi längtar efter och som ska få komma är det ju vår efterlängtade mini-plutt.

Jag trampade på en geting! Det gjorde så in i HELVETE ont...! Den hade flygit in i vårt sovrum och kröp om kring på golvet som den skit den är. Där kommer jag med största magen i världen, klart som fan att jag inte ser den, ser ju inte mina egna fötter. Fan också!

Trodde jag skulle dö, trodde bebisen skulle dö. Ja, lite väl dramatiskt- men jag blev livrädd. Men googlade runt lite och det verkar inte va farligt att bli getingstucken när man är preggo. Om man är allergisk kan det va farligt, men det var jag inte- uppenbarligen.

Imorgon firar vi midsommar som alla andra bananer. Vi ska ha sill-lunch-picknick i skärgården och sen blir det grillkväll här hemma med våra vänner. 9 pers blir vi.

Glad midsommar önskar jag och Elvie!

Aknas pojke har äntligen kommit till världen. Allt gick bra och jag blir så glad att ännu en IVF-mamma fått sin bebis. Jag blir så rörd och fylld med glädje och kan inte fatta hur jag själv ska kunna hantera känslorna när vår bebis kommer. Jag kan verkligen inte fatta!

Jag vill bara gråta när jag tänker på det... att få känna att graviditeten äntligen är över och mitt vackra barn äntligen ska få möta världen. Ingenting gör mig stoltare än att en dag få föda min underbara mans barn, göra honom till pappa... att få bli mamma, att få älska någon så djupt bara en förälder älskar sitt barn... Det är så jävla stort!

Grattis Akna, nu är han äntligen här! ♥

Direkt efter föräldrargruppen åkte jag till SöS och gjorde ett tillväxtultraljud.

Bebisen låg med rumpan ner (i säte) och ryggen upp framåt på mig. Det försvårade för sköterskan att bekräfta att det var en flicka. Hon kunde inte heller ta några ansiktsbilder på bebisen (för fotoalbumet). Men så har ju vår bebis varit på alla ultraljud :)

Förväntat vikt i v. 32+3 är: 2065g
Min bebis beräknade vikt är: 2105g
Avvikelse: +1,9%

Så allt såg bra ut. Precis som det skulle.

 

Tycker faktiskt inte att någon ny fakta presenterades. Det är klart att om man inte läser något om barn, förlossning och graviditeten så är väl sånna här kurser intressanta. Men jag läser allt som kommer i min väg och jag har redan googlat var enda fråga som nånsin passerat mitt huvud. Jag är inte den som sitter och undrar och inte vet- utan jag söker information när jag inte vet. Men visst, vi är alla olika.

 

Sen så var det detta ständiga fnissande, skämtande och snackandet om manligt och kvinnligt som gör mig så trött! För att hårddra det lite; så pratar man om mannen som lite ovetandes, nervös och kanske till och med lite korkad. Kvinnan är klok, känner sin kropp och kan allt av bara naturen... Visst kanske det ser ut så i många lägen, men det kan ju lika gärna inte vara så.

 

Det var iallafall trevligt (vill ju inte vara helt jävla negativ) att se och prata med andra gravida kvinnor som är ganska exakt lika långt gångna som jag är. Jag känner ingen (nära) som är gravid som jag kan prata med eller dela erfarenheter med för utom er blogg-tjejer. Så det var kul att se lite magar och söta blivande mammor.

 

Egentligen är det fortsättning på kursen imorgon förmiddag, men A måste jobba så vi ska gå nästa onsdag istället. Då med en ny grupp och nya magar. Det blir nog kanske lite mer intressant, då går man igenom skötsel av nyfödda och tiden efter att barnet fötts... där känner jag mig inte lika påläst.

Imorgon är det dags för föräldrargrupp (9-12) och sen tillväxtultraljud på bebisen (13.30). Exciting!

Igår hade jag ett litet gråtanfall (hej hormoner) så A tog ut mig på en prommenad (i regnet). Vi traskade iväg till stor-centrumet här i närheten och tittade lite i bebisaffärer. Vi diskuterade skötväska, pottor, babybjörnar och nallar. Vi letade även efter nappar och nappflaskor, men hittade inget jag tyckte verkade bra. Så vi gick in på apoteket och där hade de lite bättre märken till rimligare priser. Det blev 3 nappar och en nappflaska i kolikvariant (så de inte får in så mycket luft i magen). Jag vet inte om nyfödda "ska" ha napp eller nappflaska eller om vår bebis ens gillar det... Men nu finns det hemma i alla fall.

Det som störde mig lite var att just på det apoteket vi var på, var färgerna på flaskorna antingen rosa eller blå. Och visst kan jag ställa mig över det och bara ta en jävla flaska och napp (för jag tror bebisen skiter fullständigt i vad det är för färg) men samtidigt vill jag inte behöva välja mellan sånna tydliga uppdelningar (som det ändå signalerar) utan tycker att det kan finnas nappar i alla färger (vilket det så klart gör). Tillslut hittade jag en grön flaska och nappar i grönt och gult. Jag gillar gult faktiskt.

Jag vill tillägga dock att jag säkerligen kommer köpa massa rosa saker till Elvie hur som hellst, men innan hon kommit och vi inte är 100 på att hon är en tjej så vill jag handla så neutralt som möjligt.

Tiden går långsamt. Jag pysslar lite. Tvättar lite. När ska du komma egentligen?! Det är långt kvar, jag vet...