Min fina svägerska Lisa läste en profylaxkurs på nätet när hon väntade sin Viggo (han är lite min Viggo med, eftersom jag är gudmor:)). Som tur var så sparade hon alla texter/filer man fick från den kursen och hon gav dem till mig, så nu har jag mailat dem till A så han kan läsa och självklart ska jag också göra det.


Ska du inte gå en profylaxkurs, men ändå är intresserad av att läsa, kan du lämna en kommentar i detta blogginlägg tillsammans med din e-mail så kan du också få läsa och bli upplyst (det är totalt 4 filer). Jag tänker att det kan inte skada att ha läst om hur man ska andas och tänka när värkarna sätter igång på riktigt.

Vill du köpa kursen själv så kan du göra det här.

Vet inte riktigt vad jag ska blogga om.

Känner mig fortfarande arg, ledsen, förbannad och deppig. Igår grinade jag hela kvällen så min nya klänning var helt blöt och snorig :(

Får dubbel ångest när jag är så här ledsen, blir orolig att Elvie mår dåligt också. Kanske är lite fjantigt, men jag vill ju vara glad för både hennes och min skull... Men det släpper nog snart.

En sak kan jag försäkra er om, för er som inte känner mig. Men jag har väldigt svårt att förlåta. Min moral är hög och jag står fast vid mina principer och sviker man mig så åker man ut med huvudet före. Därför vet jag att det aldrig blir bra mellan oss igen, det är det som gör mig ledsen.

Jag vet att det kommer gå över, jag behöver bearbeta det lite bara... Så kanske behöver jag bloggen och responsen här lite mer än vanligt. Tack till er som hört av er och stöttat, det betyder så jävla mycket när man känner sig ensammast och sämst i världen.

KRAM!

 

Usch. Blev så himla ledsen av att skriva det förra inlägget. Gör ont i hela bröstet.

Känner mig ensam, dålig, värdelös... Det är säkert mitt fel alltihopa.

Nä, fy fan. Jag vet att det inte är mitt fel... Jag är förbannad! Vill slå hennes jävla ansikte i bitar. Hon kostar mig pengar, pengar jag kunde ge min bebis. Jävla subba!

Nu vill jag gråta. Nu ska jag gråta lite.

---

jag får väl tänka att det är värt de där pengarna att bli av med henne- ut med skiten. Men varför är jag så ledsen då?

Jag har en lägenhet som jag inte sagt upp (en liten etta i stan). I början när jag och A flyttade ihop tänkte jag hyra ut den i andra hand "ifall" jag skulle behöva flytta tillbaka. Jag ville inte hyra ut den till vem som helst, så jag frågade min bästakompis om hon ville hyra den av mig, då hon precis blivit utan bostad och jag så klart litade på henne. Vi kom överens att hon flyttade in med tre månaders uppsägningstid (då det är det som står på mitt kontrakt med hyresvärden, dock bestämmde vi det bara muntligt), jag fixade med tv, el och möbler (min gamla) så hon hade allt hon behövde.


När jag blev gravid och den första osäkra perioden av graviditeten passerat, talade jag om för henne att "nu när jag är gravid och jag och A ska köpa en 3:a kommer jag vilja skriva mig på den nya adressen, för det är till fördel för både förskoleval och kallelser till BVC osv för barnet + att jag vill vara skriven på samma adress som A och barnet". Så jag sa att "därför vill JAG inte behålla lägenheten längre, men jag förstår att det är skitsvårt att hitta en egen lägenhet i Sthlm, så bo kvar så länge du kan och vill, men när jag flyttar till 3:an kommer adressen jag är skriven på att ändras". Hon förstår och tycker det är superschysst och är jättetacksam och säger att hon ändå ska försöka hitta en egen lägenhet genom bostadsförmedlingen.



Idag får jag ett sms där hon bara skriver: Jag har fått en ny lägenhet från och med 1 juli.

Jag svarar nått i stil med: Åh gud vad roligt, grattis som fan! När är det tänkt att du flyttar? (Jag utgår ju ifrån att hon som jag håller sitt avtal om att det är tre månaders uppsägningstid)

Hon svarar bara: Jag flyttar ut 1 juli.

Jag tänker att sms'a om sånna här saker är upplagt för missförstånd, så jag ringer upp direkt.
Jag frågar hur hon tänkt göra då det bara är 1 månad kvar till 1 juli, på dagen, och vi hade ju sagt att det var tre månaders uppsägning. Hon svarar bara att "det inte är hennes problem att lägenheten har tre månaders uppsägning och att hon inte tänker betala någon mer hyra och att hon har inte någon skyldighet eller står till svars för något muntligtavtal".

Jag blir helt chockad. Jag fattar ingenting. Varför svarar man någon så? Vad har hänt? Vem är denna människa jag pratar med?

Jag säger att jag så klart inte kan TVINGA henne att betala, men att jag tycker att det är taskigt att bara lämna mig i sticket med flera månadshyror och andra räkningar (tv m.m) och att hon dessutom verkar väl förberedd för den här diskussionen (vilket jag hör i hennes argument) att det inte kan ha kommit som någon nyhet för henne att hon varit aktuell för den här lägenheten länge. Men hon hävdar prompt att hon "skiter faktiskt i hur det blir med lägenheten för hon flyttar 1 juli".


Jag biter mig i tungan tiotusen gånger för att inte fucka ur på henne, åka över till MIN lägenhet och kasta ut slynan på gatan... utan säger bara "1 juli vid lunch ska lägenheten vara utflyttad. vad tråkigt att du gör så här, hejdå".


Jag la på och då kom tårarna. Jag grinade massor. Jag kände mig så jävla pissad på. Jag skulle sagt upp lägenheten tidigt i våras och skitit i henne... men jag gjorde inte det, för hon var min vän... Fy fan vilken jävla människa!


Nu vet jag inte hur jag ska klara av flytt och flyttstäd med en bebis i magen som kan komma när som jävla helst i juli och foglossning och fan vet vad... Jag är helt knäckt... Men allra mest för att nån jag ställt upp för i så många år- genom en sju helvetes massa saker (det är en lång resa vi har bakom oss), som funnits där för mig och stöttat mig genom regn och rusk- tycker att man bara skiter i det man kommit överens om för ca 8000kr...

Jävla skitdag. Det här tar alldeles för mycket energi av mig, jag som behöver spara... Totaldepp :(

Idag när jag träffade diabetesläkaren (DL) och förlossningsläkaren (FL) på sjukhuset så sa FL att jag ska på ett nytt tillväxtultraljud i vecka 35 (om 5 veckor alltså, det är rutin för alla diabetiker) och hon sa att mellan vecka 36 och 39 kan jag förvänta mig en igångsättning, beroende på hur jag och bebisen mår såklart. Men hon sa att jag skulle vara beredd på att man kan sätta igång mig tidigare och att efter vecka 36 är det helt "okej" att göra det. Eftersom mina blodsockervärden är så pass bra och bebisen inte är större än vad den "ska" så hoppas man ju såklart att jag ska gå igång av mig själv, men hon antydde att jag inte behövde gå till vecka 39+6 om jag inte "ville". Skönt!

DL sa också att efter ultraljudet i vecka 35 ska man diskutera om man anser att en vaginal förlossning är det bästa för mig och Elvie, det beror ju helt på hur stor hon är då och hur jag mår... för även om allt ser bra ut nu, kan det svänga fort. Diabetes är en lömsk och opålitlig skitsjukdom. haha.


Jag vill ju föda vaginalt... Inte för att jag direkt längtar efter att genomlida timmar av värkar och smärta... utan för jag tror att det är det bästa alternativet rent generellt. Kan man så ska man, föda vaginalt och återhämtningen för min kropp sägs vara bättre vid en vanlig förlossning. Jag tror även att bebisen mår bättre av att få komma ut på det naturliga sättet. Sen känner jag lite ångest inför att behöva bli snittad, då jag inte kan vara med bebisen på samma sätt direkt efter den kommit ut... utan får bara se bebisen och sen vänta på "uppvaket" tills min bedövning släppt och sen åka ner till BB och träffa A och Elvie.

Här har ni min mage i vecka 30 (29+3), tror jag aldrig visat en magbild på det här viset på bloggen förut... Så passa på att kolla, peka, skratta och klappa, man vet aldrig när det blir igen.

Säg inget till A, men jag shoppade lite barnkläder idag efter att jag var på diabetesronden på SÖS (där all såg bra ut f.ö).

Polarn och pyret har såååååååååååååååååååååååå mycket fina bebiskläder att jag tror att jag ska smälla av, men jag kan fan inte gå och köpa allt. Men jag ska BARA önska min POP-kläder i present till Elvie sen. Snacka om att jag höll min i skinnet idag för att inte go-bananas där inne i butiken. De hade jätte fina POP-filtar som jag bara måste köpa upp sen... GAH!

De två första bodiesarna från vänster + strumporna är från HM, resten är från Polarn och pyret.

Vecka 30

Nu är vi ju i vecka 30

 

Graviditeten börjar bli jobbig nu, har ju ändå varit en ganska lång period då jag inte haft så mycket krämpor eller egentligen mått dåligt- förutom min depression som ligger och bubblar. Men nu så...
Jag inser att förlossningen närmar sig och jag är egentligen skräckslagen. Men jag kan inte prata om det, för det finns liksom inget jag kan göra för att "slippa" den. SÅ min taktik är att bara ta en dag i taget.

Jag är så rädd för att:
1. Något ska gå galet fel, så vi båda dör... eller att nån dör över huvud taget.
2. Att jag inte ska klara av det och psyka ur och få en psykos/svimma/springa där ifrån.


Jag har den senaste veckan haft förvärkar varje kväll, det gör ONT (hej världens jävla mensvärksattack) och jag fattar att detta är tecken på att det inte långt kvar (typ 8 veckor). Bebisen rör sig väldigt mycket och sparkar mig i tid och otid och mer och mer fattar man att hon håller på att bli en stor tjej och inte längre är den där lilla ärtan utan nu är lika lång som en stor gurka. Och det är ju fantastiskt! Men i verkligheten kan man ju inte fatta... jag kan bara inte fatta att hon ska komma ut till oss snart. Nä, jag fattar det inte!

Sen har trötthet och illamåendet kommit tillbaka. Illamåendet inte lika mycket som i början av graviditeten, men ibland mår jag så illa att jag inte vet jag vart jag ska ta vägen. Jag hyperventilerar och grinar. Men det brukar ju hjälpa med mat, det har man ju lärt sig. Sen måste jag sova typ hela tiden, en timme är jag uppe och packar upp lådor och fixar, andra timmen snarkar jag på soffan.

Ni kanske började undra vad som hänt. Men det är ingen fara på taket, jag har bara haft fullt upp nu när vi har flyttat. Det har handlats på Ikea och skruvats möbler och hängts upp lampor. Vi har köpt en ny mega-jumbo TV, plockat upp flyttlådor, planterat blommor på balkongen och haft lite folk över på tack-middag för allt hjälp med målandet av lägenheten och flytt mm.

Nu går det iaf att bo i lägenheten utan större psykbryt av allt stök (när mina och A's cirklar rubbas av oordning mår vi dåligt och bråkar), men det är ju fortfarande en hel del att göra. Köket ska ju helt bytas ut och i badrummet ska saker in och upp.

Elvies säng är på plats, men inte bäddad.

 

När vi köpte en ny TV ställde vi int den gamla i sovrummet. TV'n är kanske det viktigaste i hela rummet :) A är däremot tveksam.

Det är nått som hänt med min blogg. Hela desinen är knas. Jag håller på och pillar på det hela... men har inget tålamod. ÅH!

När ultraljudssköterskan sa att hon trodde att det var en tjej som buffar runt i min mage kände jag tårar bulla upp bakom ögonen. Det är så fantastiskt att få reda på något nytt om plutten i magen... Jag blir helt emotional! Jag ville bara börja gråta av lycka, men höll tillbaka av något konstigt skäl, kanske för att jag inte vill gråta inför främlingar- risken finns att jag inte slutar böla heller. haha!


Grejen är att när jag tänker på det i efterhand, så spelar det ju ingen som helst roll om det är en tjej eller kille. Vi är ju lika glada oavsätt, men när man får veta könet blir man helt känslomässigt knasig och vill bara hoppa upp och ner. Men det är nog kanske för att det är inte mycket man kan säga om bebisen än (vi vet ju inte om den är bra på matte, kan spela handboll eller kommer bli stadsminister), förutom att den är frisk och att det är en flicka. Man blir liksom så glad för allt och det lilla man får veta.


Sen vet jag inte hur det är för er, men jag blir alltid lite nojig dagarna innan UL ska göras. Jag börjar tänka och tro att kanske något är fel eller att de ska meddela tråkiga nyheter. Jag har ju hjärtat i halsgropen varenda gång tills de säger "hjärtat slår så fint", vilket verkar vara det första de tittar efter.

Igår kväll lyckades vi flytta jättemycket saker från gamla lägenheten till den nya. Det är ju typ bara 200m att flytta grejerna, men det är lagom långt att man inte hyr en lastbil med lite långt att bära tungt... så vi har en rullbräda där vi lastar på en massa grejer och går emellan lägenheterna hela dagarna. Jag lyckades packa ner och upp hela köket igår kväll medans killarna tog säng, soffa och vårt monster till matbord. Så vi prövade och sova här i natt och det gick hur bra som helst, inga spöken eller annat läskigt :)

 

Mätvärden vecka 28+2:

Skallben: 7,12 cm
Bukdiameter: 8,10 cm
Lårbenslängd: 5,26 cm

Vikt

Beräknad vikt: 1298g
Förväntad vikt i v.28+2: 1303g
Avvikelse på 5g eller 0,4%

 

Sös anteckning:

Normal hjärtaktivitet. Normala fosterrörelser. Normal fostervattenmängd. Fostret ligger på tvären. Moderkakan ligger i livmoderns framvägg.

 

Ultraljudssköterskan sa att moderkakan nu precis passerat livmoderhalsen och låg inte längre i vägen. Hon sa också att hon såg tre streck mellan benen på bebisen vilket indikerade på att det skulle vara en tjej (om det är en pojke brukar det vara prickar, vad jag hört). Bebisen låg på tvären och hade inte vänt sig neråt helt än, ungefär såhär:

Ultraljudssköterskan sa med lite osäkerhet i rösten att hon trodde det var en TJEJ! :D 


Kan inte blogga mer, nu har vi massa i lägenheten att fixa!

 

Att det är så mycket myyyycket jobb med att måla om en hel lägenhet?! Vi gjorde det iofs väldigt noggrant och grundade ordentligt med spackel och slipning innan vi ens kunde börja måla väggar och tak. Vi hade många vänner som kom och gick under de tre dagarna vi höll på, vilka kämpar! Jag och A hade aldrig klarat det själva (inom rimlig tidsram iaf) och man kunde ju inte alltid räkna med mig. Med min badboll på magen var det riktigt obehagligt att stå på stegar och pallar, för jag kände att min balans var helt jävla oberäknelig. Vid alla jobb som skulle göras på golvlister (målning, tejpning osv) satt jag på golvet och höll på med, ibland kom jag inte upp och låg där som en valross. När jag blev för trött tillhandahöll jag med fika och mat åt alla istället, en något med rimlig uppgift för mig och min badboll.

 

Men NU är allt målat och klart iaf... vitt. Att inte alla bara har vitt hemma!? Allt hade varit så mycket enklare då :) Vi fick upp vår fina tapet i sovrummet med, åh det här kommer bli en kanonlägenhet! Fredag kl 10.00 började vi och söndag klockan 22.00 låste vi och gick.

Nu ska det smått börjas flyttas över saker och beställas möbler så vi har nånstans att lägga sakerna. A jobbar i början på den här veckan så i slutet av veckan flyttar vi det sista och gör första natten där. Senast tisdag ska vi ha lämnat den här lägenheten, så vi har iaf gott om tid.

 

Idag ska jag på tillväxtultraljud, som man gör i v.29 (japp, för nu är vi redan inne i vecka 29!) om man går på specialistmödravården. Atlas har rört sig mycket mindre senaste tiden och jag tror att det har att göra med att han har mindre plats där inne nu. Jag funderar också på om han har vänt sig med huvudet neråt, då jag fått en del sparkar upp mot revbenen (innan var de flesta sparkarna neråt eller åt sidan). Hur som helst så får ultraljudet avgöra detta... och vad min Atlas har för kön... Är det en Atlas eller en Elvie?

Skäms på dig om du är en kvinna som missunnat andra kvinnor sin graviditet/sina graviditeter. Du som som snackat skit, kritiserat, klagat, "tyckt", himlat på ögonen och tyckt att hon inte förtjänar sitt plus. Skäms på dig!

Jag säger inget om er som känt avundsjukan och din egna sorg starkare när alla runt omkring dig plussar, för det har vi alla, vi som är och har varit barnlösa.
Men jag menar just du som inte kan se klart för alla dina mörka onda moln som svärtar ner ditt och andras liv.
Jag vill understryka att det finns helt fantastiska IVF-tjejer som jag kommit i kontakt med sen jag började blogga och jag är mäktigt imponerad av de stöd, pepp och omtanke vi alla ger varandra ♥


Anledningen att jag går så hårt ut är för jag läste ett sånt fruktansvärt blogginlägg om Längtans barn som dog ifrån henne och hennes man i vecka 18. Hon fick föda fram den lilla pojken på sjukhusets toalett och sen åka hem utan sitt barn. Både hon och hennes man grät hejdlöst (NO SHIT!) och nu sitter de hemma, tomma och vet inte vad de ska göra... annat än att gå vidare.

Det gör så vidrigt ont i mitt hjärta som kvinna, blivande mamma och IVF-tjej att det finns sån orättvisa. Ingen människa ska behöva gå igenom något sådant. Så skäms på dig som missunnar andra kvinnor, gör en rejäl granskning dig själv.

Ta hand om varandra!

Längtans inlägg.

och hälsade på min fina vän som bor där. Då hade jag och A bara varit tillsammans i typ 6 månader, men han fick följa med och träffa min fina iallafall. Idag ska jag få träffa fina, då hon är på snabbvisit i Stockholm och Sverige. Hon ska få klappa på min mage och jag ska få krama den vackraste halv-filippinskan jag känner!

Igår fick vi en tid till föräldrautbildningen här där vi bor. Det ska bli spännande att få träffa andra par som ska få sin bebis ungefär samtidigt som oss och dessutom få info om allt sånt vi "bör" veta. Det känns ju också som ett jättesteg närmare Atlas ankomst. Åh vad jag längtar! Vi ska gå på utbildningen i mitten på juni.

När jag ringde MVC/BVC och skulle boka tiden så tog tjejen i telefonen mitt personnummer och när hon såg när jag fyllde år och jämförde det med Atlas beräknade ankomst utbrast hon (ändå ganska oväntat måste jag säga) "åh, det betyder ju att du kanske föder på din födelsedag!". Jag skrattade lite och såg framför mig att jag kanske skulle få den finaste födelsedagspresenten någonsin...

1982-07-30 Min födelsedag.
2011-08-12 Atlas beräknade födelsedag.

I natt drömde jag om hamburgare... åhh!

Men med min kostomläggning kan jag inte äta vilken hamburgare som helst. Måste äta den utan bröd. Buhu! Men MAX har en low-carb-hamburgare som funkar bra och om man är snäll kan man beställa en bönsallad till + varm ostdipp. Namminam!

Med både fördel och nackdel har jag en MAX-restaurang rakt över gatan. :D

Igår när jag skulle sova och det var släckt i hela lägenheten tänkte jag att jag skulle prova och se om Atlas reagerade på om man lyste in med ett starkt ljus. Jag hade legat still och försökt sova ganska länge så jag var stilla och det var alldeles tyst (förutom A's snussande). Så jag satte igång min ficklampa som jag har i min Iphone-app. Jag satte den mot magen och direkt började han sparka mot telefonen. Han sparkade så hela magen och telefonen hoppade, jag slutade direkt för jag tyckte lite synd om honom... han kanske ville sova :)

Betyder det att han kan se? Att ögonen funkar och att han inte är blind? Jag menar, en helt blind bebis skulle väl inte reagera alls på ljuset? Vad tror ni?