När ultraljudssköterskan sa att hon trodde att det var en tjej som buffar runt i min mage kände jag tårar bulla upp bakom ögonen. Det är så fantastiskt att få reda på något nytt om plutten i magen... Jag blir helt emotional! Jag ville bara börja gråta av lycka, men höll tillbaka av något konstigt skäl, kanske för att jag inte vill gråta inför främlingar- risken finns att jag inte slutar böla heller. haha!


Grejen är att när jag tänker på det i efterhand, så spelar det ju ingen som helst roll om det är en tjej eller kille. Vi är ju lika glada oavsätt, men när man får veta könet blir man helt känslomässigt knasig och vill bara hoppa upp och ner. Men det är nog kanske för att det är inte mycket man kan säga om bebisen än (vi vet ju inte om den är bra på matte, kan spela handboll eller kommer bli stadsminister), förutom att den är frisk och att det är en flicka. Man blir liksom så glad för allt och det lilla man får veta.


Sen vet jag inte hur det är för er, men jag blir alltid lite nojig dagarna innan UL ska göras. Jag börjar tänka och tro att kanske något är fel eller att de ska meddela tråkiga nyheter. Jag har ju hjärtat i halsgropen varenda gång tills de säger "hjärtat slår så fint", vilket verkar vara det första de tittar efter.