Idag när jag träffade diabetesläkaren (DL) och förlossningsläkaren (FL) på sjukhuset så sa FL att jag ska på ett nytt tillväxtultraljud i vecka 35 (om 5 veckor alltså, det är rutin för alla diabetiker) och hon sa att mellan vecka 36 och 39 kan jag förvänta mig en igångsättning, beroende på hur jag och bebisen mår såklart. Men hon sa att jag skulle vara beredd på att man kan sätta igång mig tidigare och att efter vecka 36 är det helt "okej" att göra det. Eftersom mina blodsockervärden är så pass bra och bebisen inte är större än vad den "ska" så hoppas man ju såklart att jag ska gå igång av mig själv, men hon antydde att jag inte behövde gå till vecka 39+6 om jag inte "ville". Skönt!

DL sa också att efter ultraljudet i vecka 35 ska man diskutera om man anser att en vaginal förlossning är det bästa för mig och Elvie, det beror ju helt på hur stor hon är då och hur jag mår... för även om allt ser bra ut nu, kan det svänga fort. Diabetes är en lömsk och opålitlig skitsjukdom. haha.


Jag vill ju föda vaginalt... Inte för att jag direkt längtar efter att genomlida timmar av värkar och smärta... utan för jag tror att det är det bästa alternativet rent generellt. Kan man så ska man, föda vaginalt och återhämtningen för min kropp sägs vara bättre vid en vanlig förlossning. Jag tror även att bebisen mår bättre av att få komma ut på det naturliga sättet. Sen känner jag lite ångest inför att behöva bli snittad, då jag inte kan vara med bebisen på samma sätt direkt efter den kommit ut... utan får bara se bebisen och sen vänta på "uppvaket" tills min bedövning släppt och sen åka ner till BB och träffa A och Elvie.