Vecka 30

Nu är vi ju i vecka 30

 

Graviditeten börjar bli jobbig nu, har ju ändå varit en ganska lång period då jag inte haft så mycket krämpor eller egentligen mått dåligt- förutom min depression som ligger och bubblar. Men nu så...
Jag inser att förlossningen närmar sig och jag är egentligen skräckslagen. Men jag kan inte prata om det, för det finns liksom inget jag kan göra för att "slippa" den. SÅ min taktik är att bara ta en dag i taget.

Jag är så rädd för att:
1. Något ska gå galet fel, så vi båda dör... eller att nån dör över huvud taget.
2. Att jag inte ska klara av det och psyka ur och få en psykos/svimma/springa där ifrån.


Jag har den senaste veckan haft förvärkar varje kväll, det gör ONT (hej världens jävla mensvärksattack) och jag fattar att detta är tecken på att det inte långt kvar (typ 8 veckor). Bebisen rör sig väldigt mycket och sparkar mig i tid och otid och mer och mer fattar man att hon håller på att bli en stor tjej och inte längre är den där lilla ärtan utan nu är lika lång som en stor gurka. Och det är ju fantastiskt! Men i verkligheten kan man ju inte fatta... jag kan bara inte fatta att hon ska komma ut till oss snart. Nä, jag fattar det inte!

Sen har trötthet och illamåendet kommit tillbaka. Illamåendet inte lika mycket som i början av graviditeten, men ibland mår jag så illa att jag inte vet jag vart jag ska ta vägen. Jag hyperventilerar och grinar. Men det brukar ju hjälpa med mat, det har man ju lärt sig. Sen måste jag sova typ hela tiden, en timme är jag uppe och packar upp lådor och fixar, andra timmen snarkar jag på soffan.