Jag kanske är lite känslig med alla hormoner och förändringar.

Men jag blir verkligen ledsen och stött av folks jävla kommentarer hela tiden. Alltså inte blogg-kommentarer, haha. Utan kommentarer ute i det vanliga livet. Folk har så jävla mycket åsikter om vad man ska äta, köpa, vara, klä sig, växa, gå upp, gå ner, göra, inte göra, hinna med, fixa klart osv. Jag fattar inte hur folk tänker. Kan man inte lära sig hålla käften? Jag är inte intresserad av vad DU tycker om min och min mans beslut. Jag och A är två intelligenta, utbildade, eftertänksamma och goda människor som inte vill något annat i den här världen än att få ett frisk barn som kommer att leva ett gott och friskt liv. Vi kommer givetvis göra allt vi kan och massor där till för att detta ska kunna ske. Därför är de beslut VI tar, beslut grundade på att VI anser att VI gör det bästa VI kan.

Jag har haft folk omkring mig som har åsikter som är helt jävla irrelevanta för mig. Jag är inte intresserad. Det är mitt barn, det är jag som tar besluten och inte du. Så shut- shut up.

I helgen sa till exempel en person så här till mig "det är viktigt att man inte går upp för mycket i det här med barn. att man inte inte bara hela tiden tänker på barnet och gör saker för barnet, utan att man behåller sina intressen och det man själv gillar. jag menar du kanske inte bara ska hålla på och tänka på att du är gravid och ska få barn hela tiden".  W H A T ? ? ! !

Till det hela hör även att personen som säger det här är en väldigt stark individualist som inte är redo för barn och kanske till och med anser att jag på något sätt "drar ner" A i bebisträsket. Jag vill även tillägga att jag inte tycker (självklart min personliga åsikt) att jag förlorat mig själv i babykläder, blöjor och tvättlappar. Men det är klart att jag varje dag tänker på det faktum att jag ska bli mamma och vad detta kommer att innebära- jag menar jag blir påmind varje dag- det växer och bökar och jag har massa graviditetsbesvär. Jag tror även att detta är en del i hela processen att förbereda sig att bli mor, att komitta 100% dygnet runt till en liten människa som är helt beroende av sina föräldrar. Och detta är något jag är stolt över. Jag är stolt över att vi äntligen är gravida, att barnet är friskt och att allt ser bra ut. Jag älskar mitt barn och min man och jag är lycklig. Jag har ambitionen att bli en bra mamma, en mamma som älskar sitt barn och alltid finns där. Ni som hängt med tidigare kan läsa om min egen mamma HÄR. Jag ser inget fel i att jag har dessa känslor och tänker och funderar mycket kring den mamma jag vill bli. Speciellt inte när man själv saknat sin mamma.


Sen ytterligare: jag vill kanske inte att alla fioler och stråkar ska spela snyft-musik för oss som haft det svårt att bli med barn eller alla ni som just nu är barnlösa, men har man haft det svårt och haft en fruktansvärd sorg och ovisshet i sitt hjärta... tycker jag kanske inte att det är konstigt att mycket kretser kring att faktiskt äntligen få vara gravid och vänta in sin guld-unge.

Så nu tänker vi oss alla för innan vi börjar "tipsa" folk om hur man gör- om de faktiskt inte frågar "hur gjorde ni?" eller "vad skulle du ha gjort?". Folk är så jävla snabba med att hoppa på tåget "jag tycker att ni ska..." eller "så skulle inte jag ha gjort..." eller den värsta jag fått "varför ska ni göra Det? det tycker jag är oetiskt". Jävla idioter! Det är ett jävligt klumpigt och ointelligent sätt att tilltala folk om hur de "borde göra". Så åter igen: Shut- shut up.