Ibland så undrar jag.
När man bråkar som fan... om och om igen. Då undrar jag vad jag håller på med. Ska vi ha barn? Hur i helvete ska det här gå till? Jag blir så arg att jag vill flytta ut. Men vi ska ju ha ett barn så det kan jag ju göra. Varför blir jag så arg? Är det bara jag som är hysterisk eller är det han som är helt jävla dum i huvet? Jag kan inte vara med ett dumhuvud.
Varför låter han inte mig vara i fred när jag blir arg, allt jag behöver är att få vara i fred- lugna ner mig. Men han fattar inte det. Jag blir arg så jag ser rött, jag börjar skrika och kasta saker. Jag vill ju bara få tid att lugna ner mig, men han fattar inte det. Jag är omogen och känslosam skriker han tillbaka. Jag vill ju bara få stänga dörren och få perspektiv, så jag inte gör något jag får ångra. Men han fattar inte. Jag vet inte hur mycket jag ska orka.
Jag sitter i garderoben och gråter för jag inte vill stanna, men jag har ingenstans att gå.
Kämpa på.. Hormoner och humörsvängningar är inte att leka med! Förra helgen packade jag en väska och drog.. och idag vet jag inte ens varför jag var så arg och ledsen, men ibland kan man inte styra sig själv! Ni klarar det här..
Älsklingen.
Jag önskar jag kunde träffa dig och prata lite. Ni har gått igenom mycket. Jag tror som Helen att hormoner och stress kanske har med det att göra? Sen vet jag ju absolut inte vad det är ni har bråkat om..
Finns här för dig även om det är på andra sidan vattnet ;)
Puss på dig xx
vännen!
jag tror det är hotmoner som plussar på ilskan. ta en promenad och träffa lite tjejkompisar och pratar om vilka idioter killar kan vara!!
kram
hormoner menar jag såklart=)
tack för att DU skriver av dig gumman! dina kommentarer är guld ! <3<3<3<3
Jag känner igen det där, men det går över. Var tom inne på att göra abort och skilja mig. Men när jag tänkte efter så är det nog för att det händer något stort i ens liv, och ni båda tycker att det är för bra för att vara sant. Efter jag och min man gifte oss så hade vi också ett sånt bråk, bara 1 månad efter ville jag skilja mig för vi bara bråka och bråka... Tror det är när något stort händer som man planerat så länge. Och när det äntligen är över så släpper alla spänningar och så för båda, och allt har varit bra så länge. Men det kommer bli bra! Kan också bero på att han känner sig lite utanför kanske?
