Det här med påsken är en tid som gör mig lite ledsen. Alla blir bjudna på middag och mys hos sina familjer och jag känner mig bara påmind om att min familj är splittrad. Mina syskon firar med sina bättre hälfter, mina vänner firar med sina mammor och pappor och A brukar åka och hälsa på sina kompisar i Nyköping. Så ser det ut varje år... och jag känner mig ensam.

Jag känner mig ledsen för jag brukade alltid åka till min mamma och påsksvulla hennes goda mat och titta på allt påskpyssel hon orkar ställa ut runt om i lägenheten. Min mamma är fantastisk på det sättet, hon kan verkligen fira högtider. Filippinare är duktiga på det.

Jag saknar henne så otroligt mycket. Men jag kan inte ha henne i mitt liv, hon gör mig så illa. Jag vill med hela mitt hjärta att hon ska ordna upp sitt liv, alla problem och tragedier hon skapat. Jag vill att hon ska ta tag i sig själv och ta ansvar. Fram tills den dagen måste jag hålla mig borta, hon ska inte få såra mig mer. Och hon ska aldrig få svika Atlas så som hon svikit mig.

Nog med grinandet. Det blir nog en fin påsk, jag har försökt fylla upp den med folk jag bryr mig om och som bryr sig om mig. Jag är inte ensam, jag vet det.

När jag sitter här med tårarna rullandes ned för kinderna känner jag Atlas sparka och jag blir plötsligt påmind om det som verkligen är viktigt. Framtiden.