deprimerad.

det känns svårt att erkänna det. allra mest för sig själv. men jag känner igen tecknena så väl. jag har varit det förut. jag vet... och det känns som ett stort misslyckande att ens hamna här igen. jag vet att hålet är djupt och vägen tillbaka är tuff. men jag vet också att hormonerna ställer till det och antagligen är förklaringen. jag vill egentligen inte prata om det. inte med någon inte ens med A. jag vill inte dela något. men jag skriver det här, för det är en del av min graviditet. jag har fått en tid hos psykolog om två veckor, de brukar vara ivriga med att skriva ut mediciner. men det kommer jag aldrig ta. aldrig! kanske samtalsterapi hjälper. nu vill jag inte prata om det här något mer.