Idag hos barnmorskan bröt jag ihop. Hon lyckades bara fråga hur jag mådde och allt bara forsade ut genom ögonen. Det är väl mest hormonerna som har satt igång mitt bölande beteende de senaste dagarna, jag grinar för allt och inget. Men samtidigt känner jag mig ensam mitt i allt det här. Jag har inte riktigt någon kvinna att dela allt jag går igenom med, ingen som förstår att det är jobbigt att må dåligt. Jag saknar en mamma att få prata med. Det är sällan jag gör det. Sist var nog när jag var 15 år och inte förstod hur världen var funtad, då... och nu när jag är gravid saknar jag en mamma. En riktigt mysig bullmamma som frågar, tröstar och älskar mig.


Att jag är trött på att må dåligt har ni hajat vid det här laget. För jag förstår att ni är trötta på att höra om det, så ni hajar att jag är trött på mig själv. Men Karin peppade mig och lyssnade, sådär som en mamma gör :) Sen ordnade hon med en sjukskrivning och sa att jag gör ett strålande jobb med blodsockret och alla prioriteringar jag gjort har varit helt rätt för mig och Atlas. Ibland kan det vara skönt att få höra, att man faktsikt är bra- för jag har aldrig varit gravid innan så jag är ingen expert på det här. Och att ständigt leva med det stora lavinberget ovanför huvudet och vara orolig att när som helst kan barnet dö pga DINA misstag med mat/blodsocket/insulin... det är en tuff börda att bära.

Alla tester hon tog såg jättefina ut, båda järnvärden, alla urinprover, blodsockermedelvärdet (Hba1c) och blodtryck.