Igår var jag på SÖS specialistmödravård igen, denna gång för att prata diabetes med diabetesläkarna. Min blodprover visar att jag har ett bra genomsnittsblodsocker (Hba1c: 4,8) men jag får fortfarande höga värden efter måltider och efter mina mellanmål som inte är bra. Målsättningen är att aldrig komma över 7,5 någon gång, och ganska ofta är jag upp på ca 9 i blodsocker efter maten. Då brukar jag skjuta in en liten dos insulin extra så blodsockret går ner på en gång, detta sa läkaren var bra att göra om man hade lite för högt värde, men målsättningen är som sagt att aldrig gå över 7,5, så jag måste justera doser och mat bättre. Suck!

Det jobbiga är att jag fortfarande mår illa emellanåt och då behöver jag äta något, detta "något" är ofta bröd eller kex eller liknande, sånt höjer mitt blodsocker ganska mkt. Åh vad jag önskar att jag var frisk från denna helvetessjukdom så jag slapp hålla på och tänka på att "inte äta" eller "måste äta" eller "dödar jag Atlas nu om jag har så här högt värde" eller "jag tror jag svimmar, jag har inget socker i kroppen!!". Fan också!

Min läxa blev iaf att ha täta kontakter via mail med läkaren där jag hela tiden måste rapportera veckans alla blodsockervärden före och efter alla måltider och även allt annat där emellan. Detta för att läkaren ska kunna se vart jag "brister" och hur jag ska kunna korrigera.

I natt vaknade jag med jättelågt blodsocker (2,0) och den känslan är så jävla fruktansvärd!

Jag vaknade alldeles svettig och skrek rakt ut, A hämtade mjölk och banan till mig och jag försökte verkligen vänta ut allt, så sockret i kroppen skulle stiga. Men det gick inte. Jag tog mig upp och tryckte i mig två leverpastejsmackor, två skålar yoggi och en kiwi. Jag tog lite extra insulin eftersom jag förstod att sockret skulle stiga kraftigt efter det jag ätit.

Jag var helt slut efter den kraftiga känningen (känns lite som när man är så hungrig att man är helt svag i kroppen, skakar och blir yr och kan tänka sig äta en hel häst. När jag var yngre fick jag så om jag varit på badhuset hela dagen och lekt och helt plötsligt insett att jag var hungrig, ungefär så, fast 100 gånger värre och är ju såklart livsfarligt för mig och inte för en frisk) och ville bara somna om, men var tvungen att ställa klockan på alarm som skulle väcka mig 2 timmar senare så jag kunde mäta blodsockret igen. När jag vaknade 2 timmar senare mådde jag skitilla och ville egentligen äta lite bröd för att få det att gå över, men efter nattens härj vågade jag inte, ifall blodsockret skulle bli för högt och skada Atlas. Så det var bara att genomliga illamåendet och försöka somna om, vilket jag såklart inte kunde förens 3 timmar senare, då var klockan 6 på morgonen.