En bebis vecka 23

Efter mycket velande (ska jag ringa, ska jag inte? vill jag veta, vill jag inte?) ringde jag tillslut barnmorskorna på specialistmödrarvården och berättade att jag känt väldigt lite fosterrörelser sen i fredags morse. Kvinnan i telefonen lät chockad över att de gått så många dagar tills jag ringt och jag kände mig som världens sämsta blivande mamma som inte stått där och hönsat redan i fredags. Men det är mest för att min barnmorska sa att det kan vara så att man ibland känner mindre och ibland känner mer rörelser och det är heeeelt normalt... så jag tänkte... och trodde... och jag ville helt enkelt inte veta om Atlas dött... så var det.


Hur som helst så fick jag en akuttid direkt och A mötte mig på SöS. Jag var skitnervös och förberedd på det värsta... usch, mycket ska man behöva vara med om. Doktorn sprutade gelé på magen och satte igång hela ultraljudsprocessen... och där i magen låg lill-Atlas och vinkade till oss. Hjärtat slog fint, bra med vatten hade han och han rörde sig precis som han skulle. Så ingen fara på taket! Moderkakan låg i framkant (som kan vara ett skäl till att jag har lite svårare att känna rörelserna) och moderkakan var även ganska stor jämfört med normalt, men det var ingen fara- utan bara bra för barnet (läs: mycket mat:)).

Läkaren sa att jag ska känna rörelser minst 10 gånger om dagen (!!!!) och om jag inte gör det ska man höra av sig och så får man kolla upp vad som står på. WTF? tio gånger?! Jag tar det med en nypa salt, men det är helt klart värt att kolla upp om man känner förändringar. Jag känner iallafall ingen ångest över att nått skulle vara fel och om jag gör det igen får jag väl bara ringa och få en tid igen.  Sjukvården finns där för oss, inte tvärt om.