Veckan som gått började ju med att det var alldeles symptomfritt de tre första dagarna. Jag var ju riktigt orolig och trodde att något var fel. Men sen fick jag känna att jag levde. Illamående i princip hela hela heeeela tiden. Har jag tur får jag någon timme utan illamående, men det är inte ofta. Mornar och kvällar är ändå värst och det hjälper att äta något litet även om det är det sista man vill göra.

Ont i magen har jag också, men förutom kramperna i onsdagsnatt går det att uthärda. Man känner att det växer ordentligt. Kissandet har satt igång ordentligt med. Kan vara skitkissnödig för minsta lilla droppe och håller jag mig för länge gör det skitont- så kissa så ofta jag kan ingår i mina nya rutiner.


Jag är fortfarande trött, men känner att jag fått mer kontroll över det hela. Vecka 5 och 6 var det ju som om jag fått narkolepsi och somnade på stört - vart jag än stod eller satt. Nu kan jag kontrollera det bättre under dagarna och behöver oftast bara ta det lungt i typ 30 minuter och sen känner jag mig pigg igen. Men efter 18.00 på kvällen är det riktigt svårt att hålla ögonen öppna.


Jag och A har haft det kämpigt trots att vi borde vara världens lyckligaste just nu. Kanske beror det på att känslor och ångest släpper och sipprar ut från hösten som tagit hårt på oss och även vår relation. Kanske också för att vi inser att det är nu det är verkligt- och hur förhåller man sig till det? Men vi pratar mycket, kramas mycket och bryr oss om varandra- det är vår styrka. Vi har bestämt att vi ska ska gå i par-terapi, inte för att vi vill lämna varandra, utan för att vi vill hålla ihop. Det är inget fel på vår kärlek eller relation, utan att vi båda har känslor och upplevelser inom oss som behövs bearbetas och synliggöras så att vi kan förstå varandra på ett bättre sätt. Det är hårt att behöva erkänna att vi behöver hjälp utifrån, men utan den insikten finns risken att vi istället glider ifrån varandra för att vi inte förstår varann.