den 15 november 2010 var jag skitnervös. USÖ ville avbryta behandlingen för att äggen inte utvecklade sig så som de skulle. Ett ägg var för stort och några kom strax efter och resen var fortfarande ganska små. Det var så jobbigt och ångestladdat att sitta hemma och vänta på samtalet från Örebro med "domen" om vad läkaren beslutat. Och trots beslutet kämpade jag emot och ville inte hålla med. Jag gav mig inte och läkarna respekterade min vilja men la även till, att det inte var den bästa utgångspunkten för att lyckas bli gravid med "såna" ägg som växer i otakt.


Tänk om jag hade låtit dem avbryta?! Då hade jag inte haft Tussen växandes i mig! Nä, ibland ska man fan gå på "gut feeling". Jag är glad att jag gjorde det, annars hade jag inte gjort IVF'en förens i januari.


Vi fick ju ut 14 ägg och 7 stycken klarade två dagars odling, så Tuss-ägget in i mig och 6 st ägg i frysen, som vi får använda inom 5år till syskonförsök.


Tänk om jag visste då, med min ångest och oro, att jag skulle sitta här en månad senare med vetskapen om att min högsta önskan i världen slagit in. Tänk om jag kunde ge er där ute som ruvar den vetskapen, att ni kommer plussa. Jag önskar det, det kommer att komma.
Kan jag- kan ni!